Naomi Klein / Chockdoktrinen - katastrofkapitalismens genombrott

NAOMI KLEIN | Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott | Översättning Henrik Gundenäs och Stefan Lindgren | Ordfront förlag

I små skrifter av typen Tao enligt Puh brukar det hävdas att det kinesiska tecknet för kris är ett och samma som tecknet för möjlighet. Enligt Naomi Kleins nya bok är det här en sanning som nyliberalismen har utnyttjat till max. Den är själva grundantagandet för hur man med religiös iver och till ett fruktansvärt pris tryckt på länder massiva privatiseringar och plundrat dem på företag och naturtillgångar. Chockdoktrinen är en viktig men inte oproblematisk historieskrivning över marknadsfundamentalismens härjningar.
Tiden var 1900-talets mitt och vid Chicagouniversitetets ekonomiska fakultet arbetade Milton Friedman. Han skulle sedermera mottaga Nobelpriset ur Carl XVI Gustafs hand och extraknäcka som den chilenska diktatorn Augusto Pinochets ekonomiska rådgivare. Men nu i det amerikanska 50-talet satt han tillsammans med de andra ekonomerna i vad som skulle komma att kallas för Chicagoskolan och utarbetade teorier om nödvändigheten av att i de heliga marknadskrafternas namn privatisera, avreglera och skära ned.
Naomi Kleins 600-sidiga bok är en detaljerad beskrivning av det politiska maskineri som sedan dess har använts för att tvinga Chicagoskolans ekonomiska recept på ofrivilliga patienter över hela världen. Nästan ingenstans har dess doktriner fått makten genom fria val, ändå har de genomförts med katastrofala följder.

Klein visar hur Friedmans doktriner trycktes på länder inte enbart genom Internationella valutafondens strukturanpassningsprogram utan även genom undantagstillstånd, öppet våld, terror och tortyr. ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg” som bolsjevikerna ska ha sagt, eller ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring” som Friedman själv uttryckte saken. Klein benämner metoden ekonomisk chockterapi.
I stället för att invänta någon slumpmässig kris kan man iscensätta en. I Irak har katastrofkapitalismen enligt Klein skapat en ny bransch. Staten lägger ut säkerhetsbevakningen på entreprenad till företag som slukar miljarder i skattemedel. Företag i samma bransch har sedan kontrakt på att sköta själva kriget, krig är inte krig utan investeringsmöjligheter. John Cusack har inspirerad av Chockdoktrinen skrivit och producerat filmen War. Inc som snart har premiär i USA.

En kris är en möjlighet att bygga nytt. Att bygga renlärigt. Att bygga ostört. Befolkningen är för upptagen med att överleva för att bry sig om vad som händer med ekonomin. Det är egentligen först efter att bomberna tystnat, börserna kraschat och naturkatastroferna svept fram som nyliberala idéer kan skaffa sig politiskt mandat.
Det förflutna måste utraderas. Efter syndafloden marknadsliberalismen.
Precis som Lenin en gång i tiden menar den nyliberala läran att mänskliga framsteg sker bäst i det förändringsutrymme som uppkommer efter en katastrof. Pol Pot hävdade att de röda khmererna hade fört Kambodja tillbaks till år noll och först då var det alltså möjligt att bygga det goda samhället. Människan måste offras på utopins altare och återfödas som ett oskrivet blad – äntligen värdig att ta emot ideologin i dess rena form.
Naomi Klein är varken ekonom eller filosof och hennes bok bör nog inte bedömas på sådana grunder. På många ställen förenklar hon i syfte att krydda sitt berättande och det är synd. Men alldeles oavsett dessa brister är Chockdoktrinen ett verk som förtjänar noggrann läsning.
Såsom Friedrich Hayek på 40-talet hävdade att statlig planering av ekonomin oundvikligen var en väg till träldom, hävdar Klein att de sociala katastrofer som följer i nyliberalismens spår inte är slumpmässiga biprodukter utan fundamentala delar av dess projekt. När boken är som bäst lyckas den via journalistiska observationer blottlägga den inneboende hänsynslösheten i kapitalismens människosyn. Människan ska anpassas till ekonomin och inte tvärtom. En antihumanism som nyliberalismen delar med kommunismen och som möjliggjort båda ideologiernas livsfarliga syn på människan som medel och inte mål.

Av Katrine Kielos
kulturen@expressen.se