Skriv ut Textstorlek:

Malte Persson/Naturdebatt

”Vår känsla för naturen liknar den sjukes känsla för hälsan”, skriver Schiller i sin kända uppsats Om naiv och sentimental diktning (1795). Han kontrasterar där de gamla grekerna med sina samtida: För de förra fanns ingen åtskillnad mellan människa och natur, för de senare har människan försvunnit ur naturen och naturen ur människan. De förra skrev ”naivt” om naturen på samma sätt som de skrev om allt annat. De senare skriver ”sentimentalt”, inte så mycket om naturen som om sin känsla för naturen.
En minisammanfattning kan inte göra rättvisa åt Schillers kategorier. Men vad han definitivt hoppar över är den långa epok som skiljer antiken från förromantiken, vilken präglades av olika kristna naturuppfattningar. Där finns förstås föreställningen om naturen som Guds ordning, som delvis är en mer sensibel föregångare till dagens debila idéer om ”intelligent design” (vars förespråkare alltid framhäver naturens prydliga sidor, som bin, och inte dess grymma och obehagliga, typ inälvsmaskar).

Men där finns också den mörkare föreställningen om en natur som människan dragit med sig i syndafallet, och som nu tjänar som allegorisk påminnelse och straff.
I en tidig höjdpunkt inom svensk naturdikt, ”Sommar-Qväde” av Creutz från 1756, kan man se olika natursyner brytas. I rokokopoetens stereotypa herdeidyll spirar här och där frön till modern naturiakttagelse och natursvärmeri. Men där finns också oväntade stråk av äldre mörker och barock naturmeditation. Visserligen åberopar den urbane skalden Naturen utan att nämna Gud. Men är hans naturgudom god? Det sägs så, men man tvivlar när det plötsligt handlar om liens framfart:

Här blekna blomstren re’n av fasa,
Ty tusen dödar kring dem rasa,
Och lian med en mordisk makt,
De späda lik för vädret sprider,
Och sist i gröna pyramider,
Begraves deras forna prakt.

Vi ser här så att säga vad som händer Linnés nyttiga blomsterarméer när de drar ut i strid. Vi dödar ett stycke natur, som därigenom påminner om vår egen dödlighet.
Jag uppehåller mig vid föreställningen om en fallen natur eftersom den påminner om vad som, i sekulariserad form, är lätt att tänka idag: att vi i vår iver att massproducera kunskapens äpplen har misskött skapelsen och nu får översvämningar och ökenutbredning som kvitto på saken.
Kan vi då, litterärt sett, i dag även vänta oss en nybarock naturlyrik, där naturen framstår som farlig, utan att faran görs romantiskt sublim? Kanske är det vad man kan finna hos poeten Aase Berg, som senast i sin artikel i denna artikelserie målar upp följande vanitastavla: ”Naturen är kaos, och kaos är kontrollförlust, den förtvivlan man kan känna inför tidens tand, där det organiserade och civiliserade ruttnar bort och försvinner. [...] Det är naturen som är döden.”

En mer specifikt svensk natur har sedan länge mobiliserats i vårt litterära skapande av en nationell självbild. Hos frusna skalder som Kellgren och Tegnér finner man den gärna i negativ form, som beklaganden över hur den svenska kulturens klimat och karghet speglar den svenska naturens. ”Svenska Parnassen” – skriver Thorild halvironiskt – ”Är en kal och naken Klippa: med här och där några halftorkade blomster. En död Ekorre ligger där istället för Apollo. Is och Måln betäcka den.”
Eller som Uppsalaromantikern Törneros uttrycker det: ”Folket i norden liknar dess vegetation. De litterära alstren äro främlingar liksom jordens. Enformighet och fattigdom röja sig i de flesta intellektuella fenomen. De originella frukterna äro ej stort bättre än våra originella barrträds; det blifver mest sterila, tråkiga kottar af.”
Men med romantiken kan samma karghet också bli en positiv symbol, som i Almqvists nypon- eller törnros i Svenska fattigdomens betydelse. Därifrån går spåret in i 1900-talet och till Harry Martinsons enbuske, som är en liknande bild av stolt och vinterhärdigt armod. Karin Boyes martall är ett annat exempel på modern barrskogsheroism.

Som ett ideologiskt slagfält betraktade Stig Ahlgren naturen i sin essä ”Borgerlig och radikal naturuppfattning i svensk 30-talslitteratur” (Orfeus i folkhemmet, 1938). Den borgerlige författaren – typifierad med Sten Selander – erbjuder naturskönhet som surrogat för social rättvisa, och drömmer samtidigt om naturens hämnd på den moderna civilisationens kaos. Den radikale författaren – till exempel Harry Martinson – ser kampen i naturen och samhällskampen som varandras speglar och delar av samma ekonomi. Allt enligt Ahlgrens lysande men förvisso hårdragna analys.
(Som synes tänktes den ”borgerlige författaren” på 30-talet som konservativ; vilket i dag är en utdöende art. Dagens ”borgerligt” marknadsliberala skriftställare à la Johan Norberg går om något med sin dogmatiska teknikoptimism vilse åt det diametralt motsatta hållet.)
Läser man Selander eller Martinson i dag slås man mer av vad de har gemensamt: att de läser naturen lika långsamt och noggrant och aktivt som man förr läste kanoniserad litteratur. Nu ser vi nog oftare naturen passivt, som en reklam- eller katastroffilm…

I alla tider har skilda naturuppfattningar både blandats med och kämpat mot varandra, om än inte alltid så handgripligt som hos Creutz. Såväl Schillers som Ahlgrens dikotomier är medvetna schematiseringar av tendenser som sällan syns i ren form.
Konstigt vore det också annars, då själva ordet ”natur” är notoriskt undanglidande. Idéhistorikern Arthur O Lovejoy urskiljde 66 olika betydelser av det, och det är ingen nyhet att det oftast på ett godtyckligt sätt används för att få de mest skilda subjektiva uppfattningar att framstå som objektivt sanna. (Med en typisk betydelseglidning mellan landskap och människa skriver Creutz till exempel i den citerade dikten att ”Naturen är på herdens sida”, för att motivera att en herdinnas nej inte är ett nej.)
I vår egen tid är den romantiska sjuklingens känsla för reklamfilmsnaturens hälsa fortfarande stark, även om den fått drag av fantomsmärta, och även om den åtföljs av en barock blick för maskarna i äpplet. Det enda elementet vi saknar i blandningen är kanske det problemfria grekiska förhållningssättet, om det nu någonsin existerat. Om det kan vi drömma på samma sätt som Per Wirtén önskar sig ett avskaffande av naturbegreppet. Ty det ena tycks lika sympatiskt och utopiskt som det andra.
Men kan man inte vara naiv i Schillers mening, bör man inte heller vara det i någon annan, utan åtminstone alltid förhålla sig skeptisk mot varje hänvisande till natur och naturlighet.

Har naturdikten någon roll att spela på Svenska Parnassen i dag? Kan den undvika naivitet och sentimentalitet, i ordens sämre betydelser? Jag vill peka på ett par intressanta nutida förgreningar till den svenska barrskogstraditionen: Å ena sidan Jesper Svenbro, som i Samisk Apollon föreställde sig ”en barrskogs-Iliad där alla beståndsdelar / samordnats under generationer, utvalts och modifierats”. Å andra sidan Gunnar D Hansson, som inventerar idegranen i Idegransöarna.
Särskilt den sistnämnde överger tydligt centrallyrikens fokus på exemplaret, till förmån för arten, inklusive dess internationella spridning. Hos båda framställs naturen varken som kulturens motsats eller spegel, utan som impregnerad med kultur. Det är kort sagt en historiserad natur, och inte en Schillersk evig.
Ytterligare ett exempel på en sådan postromantisk naturlitteratur utgörs av Kerstin Ekmans stora essä Herrarna i skogen från i år. Det är ett djärvt försök att skriva en biotops kulturhistoria. För ordet ”natur” har dess författare mest bara förakt till övers, men lika lite som vi andra kan hon helt undvika att använda det.