Franska kyssar

Det regnar inte. Det blåser på havet. Tyska turister kastar flata stenar ut bland de blyertsgrå vattenmassorna. Det blåser inte i Almedalen. Plura från Eldkvarn har basker och grånad hästsvans. Han sjunger om att hålla huvudet högt och bli full för kärlekens skull. Mona Sahlin äntrar scenen med repliken: ”Det är jag som är Mona”. SSU fnissar artigt. Ett retoriskt knep som kallas ”humilatio” kommer en retorikintresserad besökare konstatera femtio minuter senare när alla redan är på väg bort från scen.

Klassamhället djupnar! Politik är att vilja! Högerregeringen är fyra förlorade år för Sverige! Bostad är en social rättighet, ingen handelsvara! Mats Odell flyttade hemifrån när han var 49 år gammal, hur ska han veta! Klockan 18:30 samma dag (alltså drygt en timme tidigare) har Marita Ulvskog beskrivit Mona Sahlin som: ”evigt ung”. Sahlin deklarerar nu stolt från scen i jeansjacka och röd kjol att hon har tillsatt en ”ungdomspanel”. Panel skall det alltså heta, ordet fokusgrupp klingade nog för skarpt av folkrörelsedöd och tyckandets professionalisering med dåliga mätinstrument.
Konceptet verkar emellertid vara detsamma: ett trettiotal utvalda ungdomar skall berätta för Sahlin och det Socialdemokratiska Arbetarpartiet vad de vill ha. Två av dessa råkar även vara med oss i kväll!
De äntrar scenen för att läsa upp sina åsikter med den där indignerade rösten som ungdomsförbundare lägger sig till med för att verka lagom unga och arga medan de upprepar moderpartiets åsikter. Det hela är en välregisserad berättelse om ett nytt lyssnande ledarskap. Om en ny lyssnande ledare. ”Kanske ett mer kvinnligt ledarskap” som Marita Ulvskog funderade drygt en timme tidigare.

Kanske blir det bra. Kanske blir det som i berättelsen om den franske radikalen. Han som sa: ”Titta där går folket! Jag måste följa efter dem och se vart de tar vägen, så att jag kan leda dem dit”. Plura från Eldkvarn vankar av och an bakom scenen. Man kan se honom i bakgrunden. Han röker.

Av Katrine Kielos
kulturen@expressen.se