Poesins diktatur

Det är tydligen nödvändigt att inskärpa att när det gäller tillståndet i den svenska poesin råder enligt min mening ingen sammansvärjning.
Det går alldeles utmärkt att utöva påverkan på ett likriktande sätt utan att konspirera. För att illustrera detta kan jag ta ett näraliggande exempel.
Vad händer om man ger uttryck för åsikten att litteraturkritiken bör befrias från tanken att en avantgardistisk attityd är en nödvändig förutsättning för god konst?
 Vad händer om man säger att konst- och litteraturbegreppet bör uppfattas som autonomt – det vill säga att kritiker i så stor utsträckning som möjligt bör frigöra sig från en specifik förförståelse rörande hur ett litterärt verk bör se ut?
Om man menar att en poetisk text kan vara såväl Åsa Maria Krafts diktning som Johannes Anyurus? Såväl Åsa Erics-
dotters som Mohamed Omars? Såväl Ulf Erikssons som Christine Falkenlands?
Vad händer om man säger att man i dag kan skriva sonetter i Carl Snoilskys efterföljd likväl som religiösa dikter i traditionen efter Majken Johansson – bara man gör det bra, med så stor lyhördhet och lyrisk sensibilitet som möjligt?

Ja, vad som då händer kan jag berätta, eftersom jag varit med om det ett antal gånger: en kader av kritiker, bloggare och bloggkommentatorer tar till orda, alla lika villiga att håna, raljera och förlöjliga. Först ut denna gång var SvD-kritikern Annina Rabe som bara någon timme efter publiceringen av min artikel författar ett blogginlägg fyllt av invektiv. Hennes skäl till varför min åsikt bör diskvalificeras är att jag är ”gammal”,”grötmyndig” och ”inte förstår”.
Rabes åsikt att jag ser konspirationer där sådana inte finns torgförs sedan av Expressens Malte Persson i ett förnumstigt inlägg, som i korthet går ut på att vi just nu, litterärt sett, lever i den bästa av världar. Det är enligt Persson fullkomligt i sin ordning att personer i en tidskrifts redaktionsråd recenserar böcker som kommer ut på samma tidskrifts eget förlag. Liksom att diktsamlingar höjs till skyarna i recensioner som är så slentrianmässigt skrivna att man utan problem kan byta ut en text mot en annan utan att den recenserade författaren märker någon skillnad.
Efter Malte Persson följer sedan en trojka av poeter och kritiker: Lars Mikael Raattamaa, Curt Bladh, Anna Hallberg, Jenny Tunedal, Mikael van Reis, Henrik Petersen, Ingrid P Bosseldal, Daniel Sandström, Jenny Högström (för säkerhets skull med två artiklar), Anders Johansson, Pelle Andersson, Krister Gustavsson etcetera – av vilka de flesta varierar åsikter som att jag är en konspirationsteoretiker, att det är högt i tak i kretsarna kring OEI, att den poesi som torgförs i OEI är extremt kul, samt att detta med nätverkande – det är minsann något som alltid har funnits i litterära sammanhang.
Jag må vara ohumoristisk men Lars Mikael Raattamaas av Anna Hallberg hyllade dikt ”Al-Jazeera”, där han 72 gånger upprepar frasen ”Israel Mördare” har jag lika svårt att finna rolig som hans hyllningsdikter till palestinska självmordsbombare. Jag må likaledes vara naiv när jag menar att man inte behöver tillgripa konspirationsteorier för att förstå varför en ung författare med åsikter liknande mina, hesiterar en smula när han eller hon ser den mangranna uppslutningen mot mig. Eller jag kanske har fel: När jag nu fått mängder av mail och telefonsamtal från etablerade författare, i alla möjliga åldersgrupper och estetiska läger, vilka tackar för att det äntligen är någon som ”vågar” ta upp dessa frågor, så beror det kanske på att dessa författare har en paranoid verklighetsuppfattning?
Att, som Jenny Tunedal, påstå om litterära kotterier att bara för att saker alltid varit på ett visst sätt, så är det sättet optimalt – det framstår ju som en väldigt utvecklande och radikal attityd! Vad hon bortser från är alla kotterier i historien som varit repressiva. Pounds imagister och Monets impressionister i all ära – men vad de slogs mot var ju etablissemangets kotterier, som var lika låsta i en rigid förförståelse av vad en dikt eller en målning var, som OEI-kotterierna är just nu.

När Krister Gustavsson jämför mig med Sten Selander och när Annina Rabe utropar: ”tänk att litteratur fortfarande kan vara så provocerande!” vittnar det bara om att deras tidstypiska litteraturuppfattning härrör ur en närsynt läsning av en litteraturhistoria, där efterkrigstidens litteratur regelmässigt beskrivs med tankefiguren att de som kritiserar nydanarna alltid har fel, medan de som utmanar normer blir historiens vinnare. Men Krister Gustavsson: Läs Sten Selanders recensioner av Ekelöf och Martinson och du finner en kritiker som förstod kärnan i modernismen i långt högre grad än den Lindegren som presenterade sitt föregivet modernistiska program ett par decennier efter att det börjat klinga av på kontinenten.

Men kretsarna kring OEI tillhör också i ett annat avseende den modernistiska efterklangsgenerationen. Deras estetik utgår liksom en stor del av modernismen från en essentialistisk uppfattning om konst och dikt. OEI:s påstådda tolerans sträcker sig inte längre än att man ihärdigt trummar in budskapet från ledarplats att en dikt inte bör vara illusionsskapande; inte”melankoliskt-romantisk”; inte utgå från ett ”försvar för myten, metaforen och den ´oändliga poesin´” och så vidare.
Min uppfattning är nu inte att en dikt måste eller ens bör ha metaforer eller bygga på myter. Tvärtom menar jag att poesi- och konstbegreppet bör vara autonomt, att det inte bör utgå från någon förförståelse av vad en dikt är eller inte är.

Endast så kan vi skapa förutsättningar för en poesi som engagerar och bryter in i människors liv igen. När till exempel Malte Persson och Anders Johansson frågar sig vilka ”seriösa” poeter som jag uppfattar som marginaliserade så visar det bara hur dåligt de läst min artikel: Jag menar att den unga poesin som sådan är helt marginaliserad – ingen utanför ett par minimala litterära kotterier i storstäderna läser eller refererar längre till poesi; poeterna har noll inflytande i samhällsdebatten – och anledningen är enkel och i grunden av estetisk art, nämligen att majoriteten av ny poesi skrivs i enlighet med de OEI-normer som bara lyriska noviser kan uppfatta som nydanande, provokativa och spännande (att inte ens de recensenter som jublar över dikterna kan visa fram något kvalitativt intressant i detta dadaistiska och konkretistiska epigoneri, trodde jag framgick av min förra artikels parodiska kavalkad av godmodiga recensioner).
Frågan är naturligtvis hur länge poesin i sig kan överleva i en sådan situation:
Man är rätt naiv om man tror att staten kommer att fortsätta att pumpa in pengar i ett bidragssystem som skapat en litterär offentlighet som lever i ett vakuummässigt tillstånd, fullkomligt i avsaknad av en socio-ekonomisk grund utanför det hundratalet läsare som passerar igenom Modernistas och Biskops-Arnös seminarieverksamheter.
En seriös kritik på andra sidan om de fjäskande salongskulturer som utvecklats kring personer som Annina Rabe, Carl-Michael Edenborg och Malte Persson, borde därför, i stället för att stoppa huvudet i sanden, fråga sig på vilka sätt man kan motverka den likriktning som alltid är en risk i en så pass liten kulturnation som Sverige, där bara en estetisk hållning tenderar att kunna existera åt gången. Men så länge man låser sig vid uppfattningen att varje person som formulerar kritiska synpunkter är en grötmyndig och konservativ konspirationsteoretiker, lär ett sådant samtal dröja.

Johan Lundberg
kulturen@expressen.se

Johan Lundberg är chefredaktör för tidskriften Axess.