Poesi?
Den unga seriösa skönlitteraturen är marginaliserad i svensk samtidsdebatt. En viktig orsak är att kritiker och författare är fångna i en avantgardistisk tankefigur där oppositionella gester blivit självändamål. Detta framgår om man matchar utgivningen av seriös skönlitteratur mot receptionen av och självförståelsen hos de författare som är mest i ropet.
Ser vi till lyrikutgivningen, domineras den av föregivet avantgardistiska formexperiment, med rötter i 60-talets konkretism och så kallade languagepoesi. De stora förlagen ger nästan uteslutande ut ung poesi som är relaterad till kretsarna kring tidskrifterna OEI och Glänta. Varför har utgivningen blivit så strömlinjeformad? Svaret finns i de nätverk som författarna runt dessa tidskrifter byggt upp.
För att visa på mekanismerna i dylika nätverk har jag på måfå valt ut poeten Anna Hallberg. Hon har gett ut två diktsamlingar, är litteraturkritiker i Dagens Nyheter samt sitter i redaktionsrådet på tidskriften OEI. I OEI publicerar hon inte bara egna skönlitterära texter utan skriver också om litterära tendenser i nuet. Att hon i sin essäistik i OEI uppehåller sig främst vid författare som är knutna till OEI-kretsen, till exempel Åsa Maria Kraft, är väl okej. Lite märkligt är det däremot att tidskriften regelmässigt publicerar hyllande essäer inte bara av utan även om de författare som sitter i redaktionsrådet eller tillhör den fasta kretsen av medarbetare – däribland Hallberg.
Ännu mer besynnerligt ter det sig när Hallberg i andra sammanhang – som i DN och i den nordiska nättidskriften Nypoesi – uppträder som fristående expert och redogör för tendenser i ny svensk litteratur. Påfallande ofta tar hon då upp poeter som sitter i OEI:s redaktionsråd eller ges ut av OEI:s eget förlag OEI Editör.
I Nypoesi utgår hennes långa text om trender i samtidslitteraturen från en dikt av Lars Mikael Raattamaa, ”Al-Jazeera”, publicerad både i OEI och i boken Politiskt våld, utgiven av OEI Editör. Inledningsvis relaterar Hallberg Raattamaas text till de, enligt henne, mest intressanta nutida svenska författarna: Robert Ståhl, Johan Jönson, Ida Börjel, Helena Eriksson samt Jörgen Gassilewski. Tre av dessa sitter med i OEI:s redaktionsråd. Av de två övriga är en utgiven av OEI Editör och båda medarbetare i tidskriften. Senare i artikeln förs ytterligare två personer ur redaktionsrådet fram som exponenter på intressant samtidspoesi: Martin Högström och Ulf Karl Olov Nilsson.
När Hallberg kritiserar den poetiska metaforen i en stor artikel i DN säger hon sig likaså avläsa en viktig tendens i nutida poesi, märkbar bland ”så skilda poeter” som Aase Berg, Gunnar D Hansson, Helena Eriksson, Johannes Heldén, Marie Silkeberg, Lars Mikael Raattamaa, Jörgen Gassilewski, Åsa Maria Kraft, Ulf Karl Olov Nilsson, Camilla Hammarström, Fredrik Nyberg, Agneta Enckell. Bland dessa poeter sitter fem i OEI:s redaktionsråd, tre andra har ofta medverkat i tidskriften och en en gång. Återstår tre författare: Hammarström, Enckell och Hansson.
I artikeln baserar sig Hallberg vidare på tre texter: en essä av OEI:s redaktör Jonas (J) Magnusson; en intervju av ovan nämnde Raattamaa; en essä av Thomas Götselius. Den sistnämnde är till vardags kollega med Hallberg på DN men medverkar även i OEI, till exempel med en text i nr 4–5 om Raattamaa, som i likhet med Hallberg inte bara publicerar egna texter i OEI utan även blir föremål för essäer av andra skribenter. Detta nära förhållande till OEI hindrar nu inte Götselius från att i DN recensera Jonas (J) Magnussons bok Omkopplingar, vilken han jämför med Walter Benjamins Passagearbete!
Om man betänker att Hallberg bara är en av medarbetarna i OEI som bedriver sin litteraturkritiska verksamhet på detta sätt, förstår man varför gruppen fått så stort genomslag i den litterära offentligheten. Hallbergs arbete som kritiker består genomgående av positioneringar inom en begränsad kontext av redaktionskolleger. Lägg därtill den snabbhet med vilken man reagerar när kritik riktas mot centrala estetiska värderingar i dessa nätverk, och man inser att mer egensinnigt tänkande unga författare inte kan ha det alltför lätt.
Om vi återvänder till Götselius recension av Omkopplingar, belyser den en annan viktig aspekt beträffande hur de av Hallberg framlyfta poeterna bedöms i dagspressen: De positiva omdömena formuleras regelmässigt utifrån en negativ förståelse, det vill säga genom att man underförstår att verkets värde beror av hur det bryter mot vissa, enligt recensenten, fundamentala värdekategorier.
Ett exempel är Åsa Beckmans text i DN om Ulf Karl Olov Nilsson, medlem av redaktionsrådet i OEI och tillika utgiven av OEI Editör. Beckmans slutomdöme om dennes Block är att verket ”tillhör de konstupplevelser som får en att tänka ’Aha, är det så det är!?’. Sedan går man vidare och tycker sig alltid ha vetat det. Men man är förändrad.”
Man blir naturligtvis nyfiken över vilka insikter som förmedlats av denna omtumlande läsupplevelse. Enligt Beckman visar boken ”hur vår föreställning om ett gemensamt språk blir allt mer orimlig, ja, direkt falsk. Hos honom består språket av olika separata system”. Vad Beckman menar med detta är dock oklart: vem hyser föreställningen om ”ett gemensamt språk”? Och vad är det för ”språk” som åsyftas? Vad innebär det att det finns ”olika språkliga system”? Vem har någon annan uppfattning om språk?
Recensionen är typisk för en viss typ av kritik där det enda som motiverar det positiva omdömet är att boken bryter mot en enligt recensenten gammaldags och idealistiskt färgad uppfattning om något fenomen i vår tillvaro, i detta fall alltså språket. I en entusiastisk recension i Göteborgs-Posten av den ovan nämnda Omkopplingar upprepas en liknande tankefigur av Jan Arnald, själv utgiven på OEI Editör, där den recenserade bokens författare, Jonas (J) Magnusson är redaktör. Inledningsvis framhåller Arnald ”oläsbarheten” som kvalitetskriterium: ”Läser gör man definitivt inte – det är inte en läsbar bok. (…) Vi är liksom inte gjorda för att uppfatta helheter. Människan är dömd till atomism och fragmentarism.”
En strävan efter att se världen som en helhet, med grundläggande mönster, är, som framgår, kontroversiellt i denna sektor av kulturlivet. Senare i recensionen motiveras det översvallande omdömet av att boken går emot en påstått konservativ litteratursyn: ”Texten är en gränslös ort där allt kan sugas in, urskillningslöst, hierarkilöst. Allt det som vi normalt förknippar med litteratur kraschlandar. Subjektivitet, originalitet, uttryck – det handlar om att rensa ut de kvardröjande spåren av romantik från textbegreppet. Alla hierarkier raseras”.
I samma anda anför i Aftonbladet Hanna Hallgren, även hon medverkande i OEI, som skäl till sin panegyrik över Johan Jönsons Colobert Orbital (OEI Editör) att den skapar något annat, ”bortom den finlemmade och glesvävda poesiordningen”. Det faktum att diktaren inte kommer fram till något anförs som en poäng i OEI-medarbetaren Fredrik Hertzbergs positiva recension i Svenska Dagbladet av Per Thörns Inventering (OEI Editör): ”Utredningen blir resultatlös, men det gör knappast någon besviken: det är ett sant nöje att följa den medan den pågår.”
Man kan sammanfatta den ståndpunkt som låter sig utläsas ur dessa recensioner som att litterära verk är bra när de sätter myror i huvudet på läsarna. Men lika litet som konst automatiskt blir dålig på grund av den egenskapen, blir den bra bara för att den går emot idealistiskt färgade ståndpunkter som ingen hyst sedan Atterboms dagar. Det finns snarast något problematiskt med att författare framhärdar i så extremt garderade positioner som de ovanstående. Att kritisera någon som hävdar att tillvaron är komplicerad och svårbegriplig framstår av naturliga skäl som inskränkt. Men frågan är hur konstnärligt fruktbart det är att inta ståndpunkter som är principiellt oemottagliga för kritik.
I dag spelar den seriösa poesin en mer undanskymd roll än någonsin under 1900-talet. Jag ser inget skäl till att det behöver vara så. Men för att läget ska förändras krävs en kursändring inom de trendsättande delarna av det litterära etablissemanget. Att publiken sviker den unga seriösa litteraturen är naturligt. Vem vill läsa dikter som inte tar några intellektuella eller konstnärliga risker? Vem vill köpa böcker som inte har något mer substantiellt att säga om vår värld än att den är komplicerad att förstå sig på? Och vem vill sätta sin tillit till författare som bygger sin självbild på att de företräder marginaliserade grupper, när de i själva verket etablerat sig som en intolerant maktbas i den litterära offentligheten?
Johan Lundberg
kulturen@expressen.se
Johan Lundberg är chefredaktör för Axess.
Upp
Gå till förstasidan