Kvinna i hetluft

Ayaan Hirsi Ali

Debattör, tänkare, författare, världsberömd för sin kritik av Islams behandling av muslimska kvinnor. Född i Somalia 1969, lever idag i USA.

Två böcker: En fri röst - min självbiografi (Bonniers, 2006) samt Kräv er rätt (Bonnier Fakta 2005; finns i pocket). Filmen Submission (Underkastelse) tillsammans med filmaren Theo van Gogh

Aktuell som gäst i Stina! (SVT1 20.00)

För att vara en av världens mer eftersökta, jagade, sedan åratal mordhotade personer, ger Ayaan Hirsi Ali ett påfallande milt och förvånansvärt coolt intryck när vi träffas på en nära väns kontor i Stockholm. Livvakter följer varje steg hon tar. Här. Där. Överallt. Ett fängelse?
– Nej, faktiskt inte. Hotbilden begränsar mitt liv i vissa avseenden. Men sedan min flytt till USA har situationen förändrats. Jag kan göra det mesta som andra människor gör. Gå på bio, restaurang, träffa vänner.
– Jag kan leva mitt eget liv, säger hon på flytande engelska med lätt accent. Hon talar ytterligare fem andra språk.
Ayaan Hirsi Ali är på svensk snabbvisit, för att medverka i säsongavslutning av Stina Dabrowskis talkshow på SVT. Jag lyckas få en exklusiv intervju med henne mellan tagningarna. Hon är varm, mjuk, förefaller inte vara ett dugg paranoid (vilket annars vore begripligt). Delvis motsvarar trettiosjuåriga Ayaan Hirsi Ali den bild jag har fått genom hennes böcker och artiklar. Skarp, koncis, skarptänkt. Modig och orädd. Trots att hennes åsikter om islam, kvinnor, sexualitet och frihet i vissa islamistiska kretsar anses vara häcklande och rent hädiska. Salman Rushdie tilldelades en dödlig fatwa. Ayaan Hirsi Ali kan knappt räkna de mordiska fatwor som olika imamer riktat mot henne.

Till skillnad från Salman Rushdie och Muhammed-karikatyrerna, är Ayaan Hirsi Ali varken ironisk eller sardonisk. Hon argumenterar sakligt, uppriktigt, kritiskt. Ett uppenbarligen kontroversiellt, likväl reflekterande intellekt – fjärran den rabiat anti-muslimska stereotypen.
– Min övertygelse är att varje individ ska bemötas just som individ. I den pågående debatten om Islam i väst, förväxlas ofta människor som är muslimer med deras religion islam. Jag vill bli bemött på samma villkor som andra människor i en demokrati. Om jag har en god idé vill jag bli hyllad. Om jag har en dålig idé vill jag bli kritiserad.
Obs: hon vill bli hyllad och kritiserad för vad hon faktiskt säger, inte för vad hon är. I hennes ögon är det vad som skiljer debattklimatet i Europa från USA.
– I USA upplever jag att människor lyssnar på VAD jag säger i min självbiografi En fri röst, som sedan den utkom i mars har legat på New York Times bästsäljarlista (boken utkom på svenska redan i höstas).
– I Europa hyllas och kritiseras jag mest för en sak: att jag är frispråkig kvinnlig muslim. En avfälling, otrogen.

Hennes tidigare livserfarenheter, som muslim, är bitvis förfärande. Likväl gör hon själv ingen exceptionell sak av att hon blev brutalt könsstympad, på initiativ av sin egen farmor. Avgörande för hennes avsteg var insikten om att hennes individuella frihet inte var förenlig med islam. När hennes far bestämde att tvångsgifta bort henne med en främling i Kanada, tog hon under mellanlandningen i Tyskland det avgörande frihetssteget. Enkelbiljett: Amsterdam.
– Jag flydde i princip enbart i de kläder jag hade på mig. Som holländsk flykting fick jag jobba mig upp från botten. Jag studerade, debatterade framför allt i kvinnofrågar, och blev senare holländsk parlamentsledamot.
Hon blev snabbt världsberömd, först i Holland, sedan globalt. Efter premiären på den omtalade filmen Submission och mordet på regissör Theo van Gogh, eskalerade hat- och hotbilden. Plötsligt en oväntad vändning. Ayaan hade lämnat inkorrekta uppgifter när hon sökte asyl i Holland 1992. Partikollegan, tillika immigrationsministern Rita Verdok ville kasta ut henne ur landet. Ayaan Hirsi Ali valde att gå i ny exil. I USA, där hon nu lever och arbetar i den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute.

Många av dina tidigare ”vänner” hävdar att du sålt dig till de neokonservativa – alltså till djävulen själv. Hon ler, skrattar mjukt, blir omedelbart allvarlig.
– Vi är totalt 93 forskare på American Enterprise Institute. Fyra, kanske fem är neokonservativa, som får all medial uppmärksamhet.
– Men i USA för man akademiska debatter på en konstruktiv nivå. I Europa pekar man bara på vad som är fel. Mina neokonservativa kollegor framför alternativ som kan vara synnerligen kontroversiella, likväl är det alternativ. Som kan och bör bemötas och diskuteras.
Ideologiskt är Ayaan Hirsi Ali en liberal som simmar tryggt i den europeiska upplysningens hav. In absurdum, enligt exempelvis Timothy Garton Ash som med syrlig ironi (i New York Review of Books) kallat henne ”upplysningsfundamentalist”.
Dina tidigare försvarare på vänsterkanten tycks idag vara dina argaste kritiker?
– Ja. Holländska labour, där jag började min politiska bana, betraktar mig idag som en förolämpning. Men labour var då inte intresserade av kvinnofrågor, och än mindre av muslimska kvinnor. Liberalerna var intresserade och gav mig en plattform för att försvara muslimska kvinnors rättigheter i holländska parlamentet.
Därför bytte hon parti. Liberal har hon varit hela tiden.
– Men jag är inte ensam om min erfarenhet. Genom åren har jag träffat många kvinnor som är födda inom islam och som kommit fram till att islam inte kan skapa en bra tillvaro för dem.
– Alla dessa muslimska kvinnor har börjat arbeta politiskt på vänsterkanten. Alla har senare blivit utstötta!

Under våren har det pågått en inflammerad, hätsk debatt – med startpunkt Ayaan Hirsi Ali  – på den tyska kultursajten Signandsight. Franske filosofen Pascal Bruckner drog igång debatten med ett långt, lågande försvar för Ayaan Hirsi Ali, och våldsam attack på författarna Ian Buruma och Timothy Garton Ash. Diskussionen har inte varit, ska vi säga, helt konstruktiv. Pajkastningen har delvis skymt sakfrågorna. Media älskar när intellektuella tårtar till varandra: ”ilsket fyllo”, ”fåtöljfilosof”, ”rebellkung på västra stranden” (i Paris).
Genom Signandsight har debatten nått internationell press. Ayaan Hirsi Ali har hitintills bara läst och lyssnat. Men snart ska hon öppna munnen.
– Jag måste svara. Jag förstår inte varför Ian Buruma och Timothy Garton Ash –  som i grunden delar mina liberala värderingar – försvarar islam, istället för kvinnan, individen, friheten och upplysningen.
– Vi skiljer oss åt i en viktig fråga: hur ska västerlandet närma sig muslimer? Och tvärtom.
– Jag vill förklara varför deras idéer inte är bra. Och varför min väg är bättre.


Så hur ser den vägen ut? Om det har det skrivits hyllkilometrar, inklusive Ayaan Hirsi Alis alla artiklar, böcker och filmen Submission del 1. Jo, det ska bli en del 2, svarar hon. Parentetiskt frågar jag: hur många länder har visat Submission? Svaret chockerar mig. Ett! Och en enda gång!
Filmen visades i holländsk tv i augusti 2006, med en efterföljande diskussion mellan Ayaan Hirsi Ali och fyra unga muslimska kvinnor (tre bar slöja av rädsla för repressalier). Reaktioner var inte särskilt starka. Till en början. Sedan mördades Theo van Gogh – obs: tre månader senare!  Och situationen spårade ur. Ayaan mordhotades från när och fjärran, tvingades under jorden, blev ett jagat villebråd.
Vissa kritiker påstår att debattörer som du utgör det största hotet mot en fredlig, framtida samexistens mellan muslimer och västvärlden. Newsweeks Lorraine Ali skrev att du mer hjälpt ”islamofober än muslimska kvinnor”. Andra hävdar att du bara bidrar med en sak: mer konfrontation och upptrappat våld. Hur ser du på saken?
Ayaan tar inte ett djupt, men halvdjupt andetag. Hon har hört kritiken otaliga gånger. Och svarar med bestämt, sakligt, lugnt.
– Begreppet islamofob är en myt. Bara ett sätt att säga: håll tyst!
– Jag tror på förnuftet. Jag försvarar yttrandefriheten. Jag är övertygad om att samtal, hur svåra de än är, måste föras, öppet, uppriktigt, ärligt.
Och tillägger denna kvinna som lever under konstant dödshot:
– JAG förespråkar ALDRIG våld.

Framtiden då? Hon lever, njuter och skriver på en ny bok, Shortcuts to enlightenment (Genvägar till upplysning), förhoppningsvis klar till årsskiftet.
-    Min idé är att väcka upp profeten Muhammed i New Yorks Public Library på 2000-talet. I biblioteket kommer profeten i tur ordning att diskuterar med mina tre favoritfilosofer: John Stuart Mill, Friedrich Hayek och Karl Popper.
En essä i romanform?
– Någonting ditåt. Min övertygelse att vi inte bör ha en konflikt eller strid mellan civilisationer – utan mellan filosofier. 
Kort sagt: samtala. Ayaan ska strax in i TV-studion. Vi tjittjattar om musik och annat. Och om yoga, som hon nyligen upptäckt. Och älskar. Förutom journalist är jag yogalärare, så jag erbjuder en kortlektion före TV-showen.
– Ja! säger hon och glittrar med hela kroppen.
Så vi gör yoga tillsammans. Andas. Slår mig att yoga, som i grunden är en renodlad filosofi, har flera beröringspunkter med Ayaan Hirsi Alis värderingar. En avgörande idé i yogasystemet är kommunikation. Den mest fundamentala moralprincipen är ahimsa, icke-våld.
Men också ord kan ju vara våldsamma? Absolut. Men yttrandefrihet har trots allt lagstadgade begränsningar. En Goebbels skulle omgående finkas i en demokratisk rättsstat idag. Men visst finns svåra gränsfall.  Likväl är det en avgrund mellan Ayaan Hirsi Alis, Ian Burumas och Borat Sagdiyevs mer eller mindre aggressiva, verbala våld, och det slags våld som formulerades den 2 november 2006 på öppen gata i Amsterdam. Theo van Gogh sköts flera gånger. Slaktades sedan som en get. Mördaren stack en kniv med ett brev i liket. Budskapet: Döda Ayaan Hirsi Ali!
Inte mycket till samtal. Kommunikationen: stendöd som Theo van Gogh. Likväl fortsätter Ayaan Hirsi Ali att tala och samtala.

Till sist en stilla bön. Till SVT. Våga föra samtalet. Våga ta fajten. Bli det andra landet i världen att visa Submission.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

kulturen@expressen.se

Örjan Abrahamsson är frilansskribent