Tyst i klassen

Den 1 maj jag minns inföll 1997. Löpsedlarna handlade om Bo Widerbergs död, jag var i Göteborg med min far och bror och hade sett Sverige slå Skottland i fotboll. Vi stod vid Järntorget och såg demonstrationståget passera och när jag såg de gamla magra fanbärarna bakom sina standar – Kortedala socialdemokratiska förening, Tynnereds socialdemokratiska förening – kände jag tårarna välla upp i ögonen. En stor rörelse över en kollektiv hängivelse som kunde vara hämtad ur Ådalen 31, en stor sorg över att vara utestängd från den.
Jag reflekterade särskilt över den eftersom det var andra gången inom mindre än 24 timmar som jag övermannats av liknande känslor. Bara eftermiddagen innan hade jag känt ögonen tåras när jag hörde de skotska supportrarna, med berusat patos, stämma upp sina vemodiga folkvisor på Nya Ullevi:

Oh! ye’ll take the high road and I’ll take the low road,
and I’ll be in Scotland afore ye;
But me and my true love will never meet again
on the bonnie, bonnie banks of Loch Lomond.

Var detta vad det handlade om: sorgen över att vara utesluten ur en gemenskap? Och om det var så, varför var jag utesluten ur den, varför tillhörde Rättens Krater ett lika främmande (och därför lika lockande) landskap som the bonnie, bonnie banks of Loch Lomond?
Faktum var att vi denna gång fått en uttalad inbjudan att sluta oss till demonstrationståget, av en entusiastisk SSU-are som kom fram till vårt bord på puben där vi tog en öl tidigare under eftermiddagen. Jag och min bror pekade på pappa där han satt: det var hans fel, förklarade vi, vi var uppfostrade liberaler, vi sympatiserade med de grundläggande värderingarna men vi kunde inte gå i något socialistiskt tåg. SSU-aren accepterade efter ett tag och vi skildes som vänner.
Men efteråt undrade jag varför. Vi hade inte ljugit, det vår farsa alltid förmedlat till oss var några av de principer tåget hyllade – jämlikheten, vikten av att ta ansvar för sitt liv, plikten att ta hand om de svaga – och jag mindes en avhyvling jag fått av honom en gång när jag var elvaårig fotbollsfanatiker och sa att elljus till Malmö Stadion var viktigare än gatlampor åt gångstigar. Hans sida av släkten var minst av allt några borgare. Vad var de egentligen, som gjorde det så otänkbart för dem att vara sossar?

De var smeder, de var tullare, de var fiskare på Höga kusten: lägre medelklass och neråt, inbillar jag mig att termen lyder. Men de var framför allt lantbor, från en miljö där industrialismen och de stora kollektiven var någonting främmande och lite hotfullt. Deras föreställningar om gemenskap hämtades från byn och kunde inte förenas med den socialdemokratiska gemenskapsföreställning som hämtades från brukssamhället. De passade inte in i en arbetarrörelse vars berättelse handlade om fabrikerna och verkstadsgolven och som skrevs av de akademiker som inom socialdemokratin alltid har formulerat arbetarnas sak. De var traditionalister och hade en känslosam inställning till de förflutna, i ett land där den statsbärande socialdemokratin blev helt och hållet modernistisk, i ett land där det inte går att tänka sig fotbollsfans sjunga ”Helgdagskväll i timmerkojan” eller ”Ack Värmeland du sköna”. De tyckte att man skulle ”klara sig själv”, eller i värsta fall lita på den lilla världens strukturer, i ett land som kom att hylla de stora strukturerna.

Jag kan se motsägelserna i deras världsbild. När min farmor skilde sig från min farfar och blev ensam med fyra barn hade byns strukturer inte mycket stöd att erbjuda. Mina farbröder skickades på sjömansskola, min far fick gå till handlaren och be om kredit för familjen eftersom det var han som var yngst och sötast. Trots detta skulle man klara sig själv. Och de revanschkänslor detta födde i min far tog sig inte uttryck i några drömmar om att göra om samhället, utan i att ta sig fram i det.
När det stora vänstertåget gick och tog med sig akademiker och kulturarbetare, då jobbade pappa åt kapitalet på varuhuset Smultronstället i Hässleholm.
Ändå var det den känslan jag fick i arv: av att inte tillhöra borgerligheten, och inte ”arbetarrörelsen” heller. Arbetarrörelsen fanns i Kortedala: arbetarrörelsen regerade landet; arbetarrörelsen klarade sig så bra utan oss.
När jag var elva år och för första gången blev medveten om politiken fick det mig att sympatisera med den sävlige bonden Fälldin snarare än den briljante aristokraten Palme. När jag blev 19 år och genomskådade hela skiten föll det sig mycket mer naturligt att bli anarkist än att bli sosse – de autonoma på Vinterpalatset i Malmö var lika främmande för Kortedala som någonsin de moderata studenterna på Söderslättsgymnasiet.
Men bakom avståndstagandet fanns, som så ofta, känslan av bortstötthet, av att vara ratad. Gråsossar som Widar Andersson och Anders Carlberg har alltid väckt min instinktiva sympati, fått mig att önska att historien gick att göra om, missförståndet kunde redas upp. Jag har gått där i utkanten på 1 maj, undrat om det var vi eller de som gjorde fel, känt den hemliga längtan att reda upp alltsammans och bitterheten som kommit krypande när försoningen väl tyckts hägra. ”Alla ska med” Säger ni nu, ja!

Men vad var det jag gillade så mycket hos de där skotska supportrarna? Att de sjöng lika högt, fast de förlorade. Att de visste att deras gemenskap var teater (fast på allvar) och just därför inte behövde utesluta någon annan. Byn är död, men det är brukssamhället också. Me and my true love will never meet again on the bonnie, bonnie banks of Loch Lomond.
Maskeradkostymerna kommer att fortsätta att dammas av, men pjäserna kanske inte behöver utesluta varandra. Mona Sahlin pratade om ”arbetarungarna” i sitt tal i förra veckan, men hon pratade också om vikten av lugn och ro i skolan, begrepp som tills nyligen, av rent positionerande skäl, varit överlämnade åt den förhatlige Jan Björklund.
Det får mig att känna hopp. Det finns en marknad som måste regleras; det finns destruktiva krafter som bara politiken kan tygla.
Jag kommer att fortsätta att snegla åt de röda fanorna, med lockelse och främlingskap på samma gång. Ye’ll take the high road and I’ll take the low road. Mona, jag missar tåget i dag också. Men det kanske går fler?