Fucka facket

FACKPAMPENS HISTORIA
• Den moderna bilden av fackpampen uppstod efter andra världskrigets slut då fackföreningsmännen för första gången kunde få fast jobb med bra betalt.
• I medierna skapades bilden av pampen under 1960-talet, då en rad starka socialdemokratiska ledare genomförde moderniseringsprojekt i städerna trots massiv kritik.
• På 1970-talet blev Transports ordförande Hans Ericson sinnebilden för en fackpamp, när han fotograferades med en fet cigarr på Kanarieöarna. Att facket vid tiden bojkottade Francos Spanien låg Ericson i fatet. Det blev inte bättre av att han bodde på SAF:s semesteranläggning.

Wanja Lundby-Wedin tittar på sin pressekreterare. Han rycker på axlarna. Bakom honom kikar en liten byst av Olof Palme fram.
Pressekreteraren funderar lite. Sedan säger han:
– Hasse Ericson.
– Ja, just det! säger Wanja Lundby-Wedin.
– Och Stig Malm. Han väckte ju… mycket känslor. Men innan dess? Kallades Gunnar Nilsson någonsin för fackpamp?
Nej, ingen här uppe i LO-borgen verkar veta exakt när pampetiketten klistrades dit för första gången. De vet bara att den sitter hårt som tusan just nu.
Våren 2007 befinner sig Wanja Lundby-Wedin i den något märkliga situationen att hon gång på gång tvingas försvara fackföreningarnas arbete: i tidningar, i tv, i radio. Och faktiskt också bland medlemmarna.
Det råder allmän fackbashing. Det går inte en dag utan att facket får på huvudet av ledarsidor, debattörer, krönikörer. Med rapporteringen om Vaxholmsmålet, Plymouthbröderna – som på religiös grund vägrat kollektivavtal – och salladsbaren i Göteborg har medierna på kort tid skapat en ny journalistisk verklighet:
I Sverige 2007 blir småföretagar-David dagligen brutalt krossad av fackförenings-Goliat.

I förrgår avvärjdes hotet om en handelsstrejk i påsk. Sett i sitt sammanhang har konflikten kring handelsavtalet varit unikt – faktiskt ett av de mycket få tillfällen under de senaste månaderna då facket inte spelat skurkrollen i medierna. Vem var det egentligen som skötte den rollfördelningen?
Det sägs att något nytt har inträffat, att facket har förändrats. Och visserligen har ett par fackförbund börjat driva kampanjer på arbetsplatser där de inte har medlemmar, men historiskt sett är detta ingen nyhet.
Det har hänt förr, även om facken oftast insett att det är smartare att först värva medlemmar innan man ger sig på arbetsgivarna och kräver avtal.
Något nytt inträffade däremot i höstas. Alliansens valseger skapade ett oväntat dilemma. För ledarskribenterna. Vad skulle de nu skriva om? Alla som bläddrar i tidningar från den här tiden märker hur trevande texterna är. Göran Persson var borta och med honom också all rutin. Vissa ledarskribenter fortsatte rentav att skriva om Persson, trots att han var ute ur leken.

När den socialdemokratiska skuggan började tunnas ut uppenbarade sig konturerna av en annan fiende. Facket blev ledarskribenternas räddande ängel. Talande nog har facket först fått en liten tids andrum den senaste veckan, i eftersvallet av Perssondokumentären. Fast den fristen är snart över.
– Vi får stå där som en opponent, för vi är den del av arbetarrörelsen som har makt just nu, säger Wanja Lundby-Wedin.
Och efter några månaders skrikande i spalterna är det som ingen längre reagerar på retoriken. Men vad är det egentligen för ord som används?
I Kvällsposten kallar Kent Hansson fackliga företrädare för ”gorillor” och skriver ”Pampar brukar brösta upp sig. Pampar älskar att jaga de små, de som inte kan försvara sig.”
I Expressen skriver Marie Söderqvist: ”I Sverige har staten givit facket laglig rätt att använda sig av ungefär samma metoder som annars brukar vara olagliga och just gå under namnet maffiametoder. Det är faktiskt ännu mer upprörande än själva metoderna.”
I Dagens Nyheter tycker Peter Wolodarski: ”Att vara den stora starka killen som slår den lilla svaga på truten är knappast en framgångsmodell.”
Medieekvationen är enkel. Facket är lika med brutalt pampvälde.
Vem sätter emot?

Frågan kan i och för sig vara fel ställd – för vem KAN sätta emot? Så få tidningsartiklar utgår numera från löntagarnas perspektiv att man skulle kunna tala om en fundamental förändring av den svenska journalistiken. Denna har ju under lång tid varit starkt inriktad på den enskilda löntagarens situation. Arbetsmarknadsjournalistiken har dock flyttat in i näringslivsbilagorna och där ryms löntagarnas frågor lika lite som de gör i A-ekonomi.
Och något märkligt är det att höra att Wanja Lundby-Wedin, som företräder två miljoner medlemmar, knappt tycker att det är lönt att skriva en debattartikel.
– Den skulle jag ändå inte få in någonstans. Ja, jag skrev ju en om varför den svenska modellen behövs, säger hon och tittar på sin pressekreterare som nickar.
– Men ingen ville ha den, så den får gå i LO-tidningen.
Det här kan ju bero på att hon skriver dåliga debattartiklar. Men en troligare förklaring är att det just nu finns få saker som anses lika osexiga som facket.
Hur blev det så?
Den tid det tar för ett fackförbund att hitta ett case som ger en annan bild av verkligheten kan räknas i sekunder. Vad var det som gjorde att medierna upphörde att vara intresserade av sådana historier?

20 mil från LO-borgen sitter Krille och planerar en nystart i livet. För lite mer än två år sedan tog han ett jobb som säljare. Grundlönen var 10 000 kronor. Då var han dock tvungen att göra minst sex kundbesök om dagen, annars blev det avdrag från lönen. Efter ett år steg minsta antalet kundbesök till åtta.
Krille fick lägga ut för alla omkostnader själv: telefon, bensin, bil. Ersättningen drog företaget från de varor han sålde.
– Jag tjänade i snitt 6–8 000 i månaden, netto. Och då var en del av det pengar för bensin som ”betalades tillbaka”.
Företaget hade inget kollektivavtal och betalade inte in pengar till försäkringar. Under sina år på företaget tjänade Krille nästan 10 000 för lite – i månaden. En viss del av detta betalas nu tillbaka retroaktivt sedan HTF satt press på arbetsgivaren och tvingat fram ett kollektivavtal.
Krille är inte, som man kanske skulle kunna tro, en kille i 20-årsåldern. Han fyller snart 50 och han är långt ifrån ensam. Det är bara det att hans del av verkligheten inte får plats i medierna just nu.
Detta kan vara en övergående fas. Det kan också vara resultatet av enträget politiskt opinionsarbete som börjar att ge resultat i en tid som blir allt mer individualistisk.
En svart-vit historieskrivning kräver dock två roller: en god och en ond. Och när facket tilldelas den onda rollen försvinner personer som Krille från scenen.

Varför sker då denna rollomfördelning?
– Fackets makt har inte förändrats. I stället har något hänt med den allmänna opinionen, säger Holger Eriksson, före detta ordförande i HTF.
– Det var mer accepterat att man vidtog åtgärder förr i tiden. De möttes av större förståelse.
På senare tid har blockaden mot salladsbaren i Göteborg påverkat allmänhetens åsikter om facket mer än något annat. Det viktigaste trendbrottet är dock inte blockaden i sig, utan att Svenskt Näringsliv nu uttrycker sitt stöd för de oorganiserade företagarna, anser Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet. Och han ser en orsak till att organisationens fokus ligger på småföretagarna:
– Generellt är facket alltid svagare än arbetsgivarna, men i just den här relationen är facket den starkare parten. Jag tror inte att det är en slump.
– Facket har lockats in i en fälla. De har börjat driva de här fallen där de inte har några medlemmar, vilket visar sig vara opinionsmässigt ofördelaktigt. Det är sant att Sverige har en stark fackföreningsrörelse, men det är också sant att vi har en av de starkaste arbetsgivarorganisationerna i världen. Och det hör man aldrig någon säga.
Det är lätt att se vem som förlorar den här maktkampen i tidningarna. I de nya medierna är kampen för länge sedan avgjord: i bloggosfären hade facket aldrig en chans. Orsaken är enkel: LO:s medlemmar kan inte sitta och blogga på sina jobb.
– Vi är en pratande organisation, säger pressekreteraren.
Frågan är: vem lyssnar?

Av Anders Mildner
kulturen@expressen.se