"Jag och Gösta är som ett litet bögpar"
Ålder: 62 år. Familj: Maken Gösta Ekman, fem barn sammanlagt. Barnbarnen Elsa, snart 14, och Johan, snart 2 år. Bor: På Söder. Yrke: Målande, skulpterande, skrivande, regisserande konstnär. Uppvuxen i: Stockholm. Mamma var: Mannekäng, stod i olika affärer. Pappa var: Legendarisk pr-man. Karriär i korthet: Debututställning 67, professor vid Konsthögskolan 84-91, rektor där 99-08. Har bland annat gjort: Nio filmer och tv-serier sen debuten med ”Hallo baby” 76. Aktuell för: Har premiär på sin tredje pjäs, ”Gäckanden”, på Dramaten på lördag. Goda sidor: ”Jag är positiv mot människor.” Sämre sidor: ”Jag har inte längre behov av att leta fel hos mig själv.” Gör vågen för: När människor är oförutsägbart roliga. Sågar: Alla former av fördomar. Motto: Ta ut allt i förskott!
Marie-Louise Ekman, din nya pjäs heter ”Gäckanden”. Hur ska det konstiga ordet uttydas? Som en substantivering i pluralis av ett presens particip av verbet gäcka eller som namnet på en fågelart?
– Det finns en tredje betydelse också. Om man håller på med spiritism känner man till gäck-andar. Det är själar som ännu svävar mellan himmel och helvete, som inte blivit placerade.
– Söker man kontakt med en död person kan ibland en osalig gäckande dyka upp och ge sig ut för att vara den man vill tala med.
De dödas andar? Jag trodde att din pjäs handlade om din mamma och om din man Göstas farmor Greta.
– Så här är det: när Gretas make, den tidens stora stjärna Gösta Ekman, hade varit död ett antal år, ringde det på hennes dörr och utanför stod lilla fru Örtengren och hon sa det som är pjäsens öppningsreplik: ”Jag har ett meddelande till er från herr Ekman!”
– Efter detta möttes de där två en gång i veckan under 30 års tid för att prata med den döde. Ibland fick gamla kolleger som ville be honom om yrkesmässiga råd också vara med.
Och din Gösta, hans sonson, deltog han någonsin i seanserna?
– Han flyttade hem till sin farmor när han var femton år. Men han var mycket skeptisk mot allt det här och det dolde han inte.
Fick en dam att gå in i
– Då sa man: ”Nu är det någon som stör, någon måste lämna rummet, han heter Gösta, du får inte vara med längre, iväg med dig, Gösta!”
Och var kommer din mamma in i bilden?
– Allt det här berättade Gösta för mig för många år sen och sen dess har jag velat skriva en pjäs om det. Men det har inte gått, det har bara stannat på ytan för att jag inte haft någon ingång till någon äldre dam.
– När det sen började hända min mamma saker - som att helt plötsligt var hon inte hemma och så ringde man efter polisen och de fick bryta sig in - allt sådant som händer med äldre damer som låtsas att allt är ok, som lever hemliga liv, då fick jag en sådan dam jag kunde gå in i. Då kunde jag skriva min pjäs.
Vem spelar Greta Ekman, vem gör din mamma?
– De där bägge kvinnorna var spiken jag kunde koka den här soppan på, men den är inte dokumentär. Den handlar om äldre kvinnors liv i stort, liv som ingen annan känner till. Inte ens vi närstående, trots att vi tror det.
Marie Göranzon har den bärande rollen. Är hon handplockad?
– Rollen är specialskriven för henne. Pjäsen är otänkbar henne förutan. Marie har, precis som Margaretha Krook hade, så tydligt barnet kvar i sig. Vidöppet till sina tidiga åldrar. Det är en fantastisk tillgång för en skådespelare.
Du och Gösta regisserar tillsammans. Det låter som en omöjlighet.
– Vi funkar bra ihop, vi är så samkörda. Vi har olika kynne, kompletterar varandra bra. Tycker vi olika får skådespelarna bestämma.
– Någon konfliktsituation har aldrig uppstått, trots att vi bägge är enorma viljemänniskor och pratar lika mycket på samma gång och är tysta samtidigt
Du har arbetat med alla dina tre män, utöver Gösta med konstnären Carl Johan De Geer och regissören Johan Bergenstråhle. Väljer du män efter deras kvalifikationer som jobbpartners?
– Inte medvetet. Men orsaken till att man attraheras av någon tror jag är att man känner att den personen bejakar det man gör. Jag skulle aldrig kunna tända på en människa som var kritisk till det jag höll på med. Sådant motstånd attraherar mig inte.
Du använde Gösta Ekman som modell till din gråtande staty ”Tungsinnet”. Är han särskilt tungsint?
– Han är en otroligt spirituell och fantastisk person men har också ett stort tungsinne. Det tycker jag är en av hans mest attraktiva sidor.
– Att det dessutom är han, en av våra käraste, kändaste och mest älskade komiker, som fått stå modell för just tungsinnet är en poäng i sig och ingen slump. Komiken och tungsinnet ligger varandra nära.
Gösta Ekman och Margaretha Krook har du förevigat i naturlig storlek. Någon mer?
– Jag har gjort Astrid Lindgren också. Den statyn invigs i Vimmerby den 1 juni. Hon sitter vid sin skrivmaskin vid ett skrivbord. Stolen intill är tom. Den kan man sätta sig i, den är uppvärmd. För den som sätter sig intill Astrid blir varm.
När du debuterade i mitten på 60-talet var konsten mycket politisk, men var din konst någonsin det? Eller var den framför allt provokativ, med sina berömda skära snoppar, med kiss och bajs och blod?
– Alla omkring mig var organiserade inom olika vänsterpartier, men aldrig jag. Jag försökte bli politisk, men det gick liksom inte.
Vill måla det som inte syns
– Jag har heller inte varit medvetet provokativ, jag har mest velat beröra. Jag var ung när jag gjorde de där snopparna, för mig hade de väl nyhetens behag. Och att inte fler målar blod och kiss och bajs, det förvånar mig så mycket av den varan som finns i vår liv.
Vad är ditt huvudtema? Är det relationer?
– Jag försöker alltid beskriva vad som händer under, eller över, det fysiska mötet. Om jag ska beskriva dig och mig när vi sitter här mitt emot varandra, då skulle jag inte måla av oss som vi ser ut. Jag skulle istället vara intresserad av att måla det du tänker när du ser mig och det jag tänker när jag ser dig. Det som inte syns. För det är det reella mötet.
Hur har du förhållit dig till feminismen?
– Inte alls. Däremot tycker jag att min feministiska medvetenhet ökat med åren och där är jag väl inte helt onormal. Jag tror att det man upplever som upprörande eller felaktigt, det förstärks ju äldre man blir. Där jag var aningslös vid 25 är jag nu klarsynt. Man blir klokare när man blir äldre.
Det här med könsidentitet tycks alltid ha fascinerat dig. Du har ofta män i kvinnokläder i dina filmer och du har sagt att du alltid känt dig som en bög. Utveckla!
– Jag tycker att vi är som ett litet bögpar, jag och Gösta. Och det är jag som är mannen. Vad är det jag ska utveckla? Det är ju helt sant.
Du verkar ha det så bra: ett lyckligt äktenskap, trevliga barn och barnbarn, ett arbete du aldrig tröttnar på. Finns det något du verkligen saknar?
– Tiden är så utmätt att jag känner att jag inte hinner med ens skuggan av allt jag skulle vilja hinna med.
– Men vi säger ofta till varandra, Gösta och jag, att skulle vi dö nu eller skulle vi inte få göra något mer, då har vi bägge ändå fått det så mycket bättre än vi någonsin trodde att vi skulle få det. Det är bara att vara tacksam!
EKMANS ÅTTA TEATERFAVORITER
Anders Ek
Toivo Pawlo
Keve Hjelm
Margaretha Krook
Ernst-Hugo Järegård
Örjan Ramberg
Gösta Ekman
Marie Göranzon
PS. Hagen om mötet
Hela intervjun - som tilldrager sig i ett litet rum på Dramaten som heter Paulinen - igenom sitter jag och stirrar på Marie-Louise Ekmans hy och halslinje. Alldeles slät, alldeles jämn, inte en tillstymmelse till rynkor eller grova porer, inte ens en antydan till häng runt hakan. ”Det är genetiskt”, säger hon. ”Det finns ingen rättvisa”, tänker jag.
Av Cecilia Hagen
cecilia.hagen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan