Verktygen i lådan

TIDSKRIFT
”Varje redskap är ett vapen om man hanterar det rätt.” När Antonio Negri och Michael Hardt revolutionerade vänsterdiskurserna med Imperiet för tio år sedan valde de att citera Ani DiFranco på försättsbladet. Även om tidskriften Glänta inte uttryckligen hänvisar till vare sig Negri, Hardt eller DiFranco så ekar flera av texterna i senaste numret, med just vapen som tema, av samma sentens. Här finns historiska
genomgångar av hur europeiska statsbyggen och krig formats och avgjorts utifrån vapendialektik, referenser till öppningsscenen i Apornas planet där en människolik
primat lyfter ett ben och ändrar historiens gång genom att slå sönder allt omkring sig med benknotan som vapen, och en avklädning av den industri- och välståndspolitik som lett Sverige från omhuldad alliansfrihet raka vägen in i krig. Intressantast är brittiskan
Cristina Masters essä ”Cyborgsoldater och militariserad maskulinitet”. Hon visar hur avancerad militärteknologi inte bara gör dödandet och kriget avlägset till och med för de mörkerseende och datornavigerade soldater som utkämpar det på plats utan hur
cyborgfieringen av soldatkropparna skapar en ny form av klinisk ultrakompetent maskulinitet – där köttslighet och mänskliga beteenden är såväl oönskade som lättutrotade. Att läsa Glänta är såklart en fröjd. Den har lyxigt gräddpapper, är tjock som en bok och pendlar mellan essäistik, konst och litteratur på en och samma gång.
Men hur glad man än blir över så mycket journalistiskt och konstnärligt allvar önskar man efter ett tag att redaktionen hade tagit ett kliv åt sidan och renodlat några av alla de framvällande uppslag och idéer som dryper längs sidorna. Blivit tankevapen, snarare än
redskapslåda.

ANN HELLGREN