Skriv ut Textstorlek:

Det var en gång

Margareta Sörenson förklarar varför folksagorna inte är gamla och mossiga utan är gångbara än i dag.

TRE SAGOSAMLARE
• Fransmannen Charles Perrault (1628–1705) utgav Gåsmors sagor 1697, där bland annat Rödluvan, Askungen, Törnrosa och Tummeliten ingår.

• Bröderna Jacob och Wilhelm Grimm från Tyskland (1785–1863 respektive 1786–1859), samlade och nedtecknade ett stort antal sagor som utgavs från 1812 i en rad olika utgåvor, den mest översatta från 1857. Där ingår till exempel Hans och Greta, som går tillbaka på en muntlig berättelse från Hessen.

• Norrmännen Peter Christen Asbjørnsen (1812–1885) och Jørgen Moe (1813–1882), kände varandra sedan tidiga tonår och samlade in folkliga berättelser under 1830-talet, bland dem Bockarna Bruse. Norske Folkeeventyr utkom i en skriftserie 1841-1851 och tillägnades bröderna Grimm.

Guide för liten flicka i mörk skog. Handledning för flicka med storasystrar i särkull. Reflektioner kring rivaliteten mellan mor och dotter. Rekommendationer för flicka i puberteten.
Så skulle man kunna förse sagorna Rödluvan, Askungen, Snövit och Törnrosa med ny titel. De skulle inte locka barnen, förstås. Men de skulle ge alla vuxna sagotvivlare goda argument för att läsa folksagor för sina (inte alltför) små.
”Folksagan är, liksom naturen, evigt ung och utövar därför liksom denna en städse uppfriskande och livande verkan för alla åldrar”, skrev Julius Humble i en introduktion till sagosamlingen Gåsmors sagor 1873. Han var lektor vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm från 1866 och en av de första i Sverige som initierat diskuterade barns läsning. Humble ansåg att ”tanklös och hejdlös” läsning var olämplig för barn, men betonade starkt fantasins stora värde för barns utveckling.
Och fantasin får mycket att arbeta med för dem som lyssnar på eller läser sagor. Vad handlar de om? Vad betyder de?
Sagorna har beskyllts för att vara gamla, mossiga, högreståndsfjolliga, okristna, hemska och allt möjligt annat. Att de verkligen är gamla, är sant. Folksagorna har berättats i sekler och millennier, men de samlades in och tecknades ner av nytänkande författare på 1600- och 1700-talet och folklivsforskare under 1800-talet.

Materialet i sagorna är långt äldre. Sagan om Askungen, som Charles Perrault gav ny litterär form, går tillbaka på en kinesisk saga från 800-talet. Där är skon av glas i stället en sko av guld, och spänningen kring tolvslaget har Perrault hittat på själv.
Folksagorna hade en verklig hausse vid 1800-talets slut när nationsbyggandet var i full fart i Europa. Här kunde man berätta rafflande historier från ”folket”, och här kunde man föra vidare ett kulturarv med innehåll och etisk kompass. (Oräknat vad folksagorna betytt som bas för romankonst, teater, opera och balett.)
Under andra hälften av 1900-talet hamnade sagan lite i onåd med sina kungar och prinsessor. Men Bruno Bettelheim kom och befriade den, och sagans aktier steg igen. På teater för barn blev den på nytt en stöttepelare, men omberättades ofta i nutid och med fokus på familjeproblematik. Som den ju också alltid har handlat om.
Att rätt uppfatta en situation, att ta sig ur ett underläge, att invänta rimlig styrkeposition – sagan kan ses som manual för en växande människa. Sagans huvudpersoner är ofta flickor med dådkraft eller pojkar som hamnat i underläge, till exempel genom att vara yngsta barn i sin familj, som Askepilten.
En dyster utgångspunkt i ett feodalt samhälle där arvsrätten gav fördel till den äldste sonen. De tre bockarna Bruse förhandlar med trollet under bron tills styrkebalansen är till bockens fördel. ”Ja kom du! Jeg har to spjut! Med dem skall jag stinge dine øyne ut!” som det heter i Asbjørnsens och Moes version av en saga berättad bland ”folk” i Norge.
Sagans pojkar och flickor är ofta i puberteten eller på väg in i giftasvuxen ålder. Den väl inlindade sexuella problematiken är uppenbar för den vuxne. Blod i flickans sko! Törnrosas slummer i väntan. Och den lilla Rödhättan, som hon hette först på svenska, möter till och med vargen i en säng.

När den franska teatermannen Joël Pommerat för något år sedan gjorde rafflande samtidsteater av Rödluvan spelades vargen av en man i mörk överrock och utan vargmask. Pedofilen, ”fula gubben” som lurpassar i skuggorna, på hemvägen från skolan eller på internet, är vår tids varg. I Humbles översättning slutar sagan: ”Men Rödhättan tänkte: Aldrig i mitt liv skall jag stanna och tala med vargen, då jag går ensam i skogen.”
Det blir för hemskt, tänker många högläsande vuxna. Lyssna då på gamle Humbles visa ord en gång till: ”Sagor är egentligen inte ämnade att läsas, utan att berättas. Den muntliga framställningen är mera roande och av kraftigare verkan…”. Då kan man också något anpassa berättandet till situationen, meningen är inte att skrämmas. Utan att låta fantasin hantera både onda och goda drömmar.