Kjell Espmark: Det enda nödvändiga
KJELL ESPMARK | Det enda nödvändiga. Dikter 1956 – 2009 | Norstedts, 476 s.
Kjell Espmark har liknat sin verksamhet vid atomfysikerns. Sättet att tillvarata inspirationsögonblicket skulle vara detsamma. Det låter vackert och kan säkert stämma. I klyvnaden mellan lyriken och litteraturvetenskapen, fotnoten och känslan, föds författarskapet. Utan siktdjup ingen dikt. Ingen sikt utan dikt.
Espmarks bildburna poesi har givit frukt upp i åren. I Vintergata (2007) lyser slocknat gammalt akademiskt groll med allmängiltig närvaro och klarhet: ”Jag tror det var den grå fakturan / som fick mig att fatta / vad människan kan göra mot människan.” Stjärnorna, förklaras det, är hänfört ljusa eller bittert dämpade epifanier.
Efter behov kan Espmark vara martinsonsk (”Stilla! Den oförsiktiga strandpiparen / är några sekunder före sitt rop”), heidenstamsk (”Vem var du? / Vad tänkte du? Vem älskade du?”), tranströmersk (”som reser sin rymd i valv efter valv”) eller ekelöfsk (”Barnen räfsar med ingenting i ingenting”). Vissa valfrändskaper är lättare att urskilja; annars har han inte sällan skrivit glimrande monografier om dem.
Liksom förkärleken för paradoxen tycks det espmarkska vankelmodet bottna i en klassisk falskt romantisk slitning mellan liv och verk. Den akuta diskrepansen marterar poeten. I Mikrokosmos (1962) finns ett lösenord med räckvidd genom hela verket: ”Dikten spjärnar mot verkligheten / och tvingar den till innebörd.”
I 20 år gäller den 70-talistiska stavningen ”mej” framför ”mig”. En petitess men inte desto mindre intressant. I diktens politiska utkant mullrar rörelsen mot ett sannare, mindre förljuget klimat – kalla det kärlek, kalla det konformism – som väl på pappret tycks spegla ungefär samma varsamt skrivna oro som förut. (Sedan byter han tillbaka igen och lägger det som skulle varit framtiden åt sidan.)
Visa bort retoriken, manar Espmark i ett försök att med diktens språk och ögats precision förklara vad han fortfarande sysslar med.
Stil: att ströva i sina oskrivna brev
där allt är sagt
utom det enda nödvändiga.
Utan ironi lyfter jag på hatten (eller rättare sagt mössan med värmande öronlappsskydd) och gratulerar på stundande 80-årsdagen.
Ola Klippvik
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan