Skriv ut Textstorlek:

Torsk i Köln

Svante Tidholm har gjort en dokumentärfilm om Europas största bordell.
Jonas Holmberg ser en självreflekterande studie i köparnas psykologi.

Många svenska män som köper sex på utlandssemestern uppger att de aldrig skulle besöka en prostituerad här hemma. Också svenska feministiska män som gör filmer om prostitution väljer att resa utomlands. För tio år sedan åkte Pål Hollender till Lettland och köpte sex för att demonstrera svenska mäns exploatering av baltiska kvinnor i Buy bye beauty.
När Svante Tidholm i festivalaktuella dokumentären Som en pascha checkar in på Europas största bordell i Köln går han inte längre än att göra lätt flörtiga intervjuer med Rumänienfödda Sonia i hennes säng. Vi får aldrig se om eller när hon får betalt.
Hollender axlade självmant den koloniala skurkrollen. Tidholm vill däremot inte att hans motiv ska blandas ihop med torskarnas. För säkerhets skull får Sonia säga att han ”är en på miljonen som inte gillar detta”. Själv säger han att ”jag vet inte om man ska se kvinnor som varor man kan köpa”, och "det kanske är sant att jag tänker för mycket". En smutsar ner sig, den andre rentvår sig.
En anställd berättar att bordellen Pascha (kung på turkiska) är namngiven efter den mäktiga känslan en man får av att få ligga med vemhelst han önskar, och den uttalade ambitionen med Som en pascha är att vända blicken mot köparnas psykologi istället för säljarnas sociologi. Men eftersom det visade sig vara svårt att hitta frispråkiga sexköpare som vill ställa upp i intervjuer, stannar undersökningen vid några svårsmälta uttalanden där säljare och köpare är överens om att män helt enkelt har en stark sexdrift och att bordellerna gör att färre kvinnor blir våldtagna.

Filmens styrka är i stället själva kameranärvaron i en vanligtvis ljusskygg värld, denna ”illusion av paradiset” som Pascha erbjuder tusen besökare dagligen. Som en pascha genomför en ovanligt klar genomlysning av vardagen i den tjänstefierade närhetens jättefabrik. Vi får följa med både till personalrestaurangen och strippshowerna, men mest fascinerande är scenerna från bordellens tak.
Som i en solkig imitation av de suggestiva orgierna i Stanley Kubricks Eyes wide shut strövar maskerade män omkring med kön som kikar fram bakom uppknäppta morgonrockar. Männen hänger i klungor och iakttar under tystnad hur andra bordellbesökare ligger med stönande kvinnor på de sängar och solstolar som symmetriskt utplacerats över takterassen. På stereon spelas ”Can't buy me love”. Från taket ser man hela Köln. Om männen nu känner sig som paschor syns det inte. De flesta ser mest lite sorgsna ut. En ung kille flackar med blicken. Snart kommer en kvinna, leder honom till en solstol och börjar suga av honom. I bakgrunden sträcker sig någon efter toalettpapper.
Om Pål Hollenders antropologiska strategi kan kategoriseras som en sällsynt aggressiv variant av Malinowskis deltagande observation, kan Svante Tidholms ses som typisk för den samtida etnologin: fältstudier kombineras med djupintervuer och en självreflexiv ansats. Men frågan är om inte en rent iakttagande cinema verité-metod skulle passat bäst i det här fallet. Det räcker långt att bara titta på torskarna på taket.

Fotnot. Som en pascha visas på Göteborg filmfestival kl 12.30 i dag.