Tomorrow in a year / Dansens hus
TOMORROW IN A YEAR | Hotel Pro Forma och The Knife | Regi Ralf Richardt Strøbech, Kirsten Dehlholm | Dansens hus | 80 min.
När Darwins idéer om arternas uppkomst var nya tillverkades pornografiska kort som visade kvinnor som hade sex med apor. Bara för att illustrera hur det egentligen gick till.
Darwin samlade fakta under sin femåriga jordenruntresa. Sedan ville han visa att vi var ett däggdjur bland andra. Men kyrkan gick i taket och med den det kroppsfientliga bildade borgerskapet. Rasisterna vädrade morgonluft. Darwins idé är så stor att den lever sitt eget liv. Studera bara det upphetsade tonläget i kommentarsfältet under ”Den stora debatten om Darwin” i Vetenskapsradion i maj Darwinåret 2009. Kommentarerna osar av helig vrede mot att redaktionen skildrat Oxforddebatten så ensidigt: ”Viskleken är till för barn och inte för vetenskapens försvarare.”
Visklek skulle man också kunna kalla The Knifes och teaterkollektivet Pro Formas opera Tomorrow in a year som hade urpremiär i Köpenhamn i höstas och svensk premiär i går. Elektronikaduon har använt meningar och fragment ur Darwins texter och skapat en poetiskt allvarsam lek, snarare en scenisk kantat än en opera, som likt Carl Orffs ödesmättade Carmina burana också är en svår scenisk nöt att knäcka. Jag kommer också att tänka på Godfrey Reggios hypnotiska dokumentärfilm Koyaanisqatsi med Philip Glass musik, för det här är också en sorts minimalism där lager på lager-teknik skapar en fascinerande, och helt egen helhet. The Knife (i samarbete med Mt. Sims och Planningtorock) uppfinner klanglandskap med oändliga kombinationsmöjligheter. Elektropop och beats, knaster och brus, balinesisk gamelan, naturljud från Amazonas, Kristina Wahlins mezzo, Jonathan Jonassons popröst.
Men vad är det vi ser? En Erda i röd hellång morgonrock, en hipster från publiken, en brud från Tomb Raider och en kille som just har gått av sitt pass i kärnkraftverket. Bara ballerinan får full stilpoäng för sina kläder där hon filar på sina klassiska positioner.
Alla tycks fångar i sina rörelsemöter, i sin art. Paradoxalt nog, för att handla om Darwin, är det ingen som utvecklas. Dansarna återskapar i stället de ryckiga rörelser man kan se hos djur eller hos mikroskopiska organismer. Koreografin är verkets svagaste länk, men det kompenseras å andra sidan av en suggestiv scenografi med laserstrålar, rök, skuggor och projektioner. Här är musiken natur och det övriga kultur. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig den här föreställningen helt utan levande människor, eller helt enkelt som de ljudspår jag hittar på Theknife.net.
Tills nu har Darwin varit förknippad med en uppsluppet synkoperad ”utvecklings-gospel” av Povel Ramel, ”Denne man, som sammanhanget fann. DIGGA DARWIN! DIGGA DARWIN!”. Nu fick han konkurrens av en utvecklingsopera.
Av Gunilla Brodrej
gunilla.brodrej@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan