Kritisk reträtt
Det är egendomligt att Nina Lekander (Expressen 23/12 -09) väljer att så lättsinnigt försöka ”ojojoj”-skoja bort den nyanserade värdediskussion kring dagens kulturbevakning som förs av ett 20-tal välartikulerade kritiker från sju länder i 00TAL:s kritiknummer. Eller är det kanske tidstypiskt?
”Oj”, skriver hon sex gånger i sin korta anmälan och hävdar att det är gnälligt att undersöka kritiken.
”Lite löjligt, tycker jag”, är redaktören för Boklördag – Jan Eklunds – enda försvar av kritiken mot listjournalistiken (DN 19/12) som framförs av flera skribenter i numret. Varför skulle han behöva motivera? ”Lite löjligt, tycker jag”, räcker väl så bra?
Men hur oj, oj, oj-löjligt är det egentligen?
I min ledare, ”Det här numret kommer inte att recenseras av Dagens Nyheter” (vilket det ännu inte har) ger jag den lägesbeskrivning som är uppenbar för de allra flesta: textutrymmet har minskat, skribenterna har blivit färre och mer osjälvständiga, recensionerna mindre originella och fördjupande.
Alltfler artiklar handlar om försäljningssuccéer, vilket blivit ett värde i sig. Listjournalistiken understryker avprofessionaliseringen av kritikerna.
Den allra allvarligaste frågan när det gäller kritikerns försvagade ställning är dock försämringen av kulturskribenternas ekonomiska förutsättningar. Lekander, som tillhör de lyckliga få kulturskribenter som fortfarande har fast lön, kunde tagit sig tid att fundera en minut över sina frilansande kollegors ekonomiska villkor. I stället hyllar hon i en uppföljande artikel (Expressen 14/1) en handfull bloggar som hon menar är ”kulturkritiskt guld”. Det må vara så. Men det här trendiga gullandet med bloggare är naivt.
Att kritik på nätet skulle vara ett värdefullt komplement eller ersättning för det som tidningsledningen inte har råd att trycka är en villfarelse.
Det är ändå i första hand amatörernas arena. Få yrkesskribenter lär i längden kunna bedriva gratis litteraturkritik, bloggandet får drivas av kulturchefer och andra anställda som ett led i marknadsföringen av företaget som betalar deras lön.
Som Pontus Dahlman skrev i gårdagens DN (18/1): ”Problemet med bokbloggarna /.../ är att de, liksom nätet i stort, passar in i en ekonomi där allt ska konsumeras i hyperfart och utan kritikerknot”.
Ja, jag tycker att det var bättre för ett och två och tre decennier sedan då det fanns många fler fast anställda kulturskribenter på flera av våra kultursidor samt en mängd frilansande kulturskribenter. Det var bättre med fler röster och många roliga författare som kom med udda texter.
När redaktionerna och frilansstaben krymper förminskas också åsiktsfriheten, på sikt urholkas analysen av politiska skeenden, offentliga debatter och de intellektuellas status. I dag bygger kritikerverksamheten i hög grad på idealism, precis som stora delar av kulturlivet i övrigt. Det hänger på kritikerns eget ansvar och hederlighet om han eller hon vill vara noggrann, påläst och vill sätta in verket i ett kulturellt, samhälleligt eller historiskt sammanhang.
I ett vidare perspektiv hör kritikernas oberoende och självständighet samman med det intellektuella klimatet i Sverige. Att värna om de intellektuellas värde i samhället kan aldrig vara gnäll. Nyligen ställde sig Anna Hallberg (DN 7/1) frågan om det finns värden som står i kontrast mot marknadsmässiga vinstintressen och som just därför är värda att intressera sig för: ”Som forskning, kvalitetslitteratur, eller kritisk tänkande essäistik”.
Jag tror på dessa värden. Och jag hoppas att allt fler som också gör det tänker vässa kritiken! I 00TAL:s kritikernummer skriver Arne Ruth i den kanske skarpaste och mest alarmerande analysen av kultursidornas situation om hur tidningsledningarna arbetat metodiskt för att krympa utrymmet för den fristående journalistiken och andra självständiga röster i offentligheten.
Kultursidornas anpassning till marknaden hör samman med samhällets ökade rädsla för och ringaktning av intellektuella. Om man inte inser detta faktum kan det hända att man – oavsiktligt – ger Göran Hägglund och andra populister vatten på deras kvarn.
Och så ska jag avslöja en sak: exakt det jag bråkar om nu, det slogs jag för redan för 20 och 30 år sedan. Jag tyckte inte det var bra förr heller, men det har blivit sämre.
Madeleine Grive
kulturen@expressen.se
Madeleine Grive är chefredaktör för 00TAL, numera 10TAL.
Upp
Gå till förstasidan