Noll noll - decenniet som förändrade världen
När jag var elva år gammal och gick i femman, tog min mamma med mig till stormarknaden B&W. Där köpte vi en jeanskappa med foder mönstrat som seriestrippar. Det var det i särklass coolaste plagg jag någonsin ägt. Jag visste intuitivt att den där jeanskappan var min nyckel till en helt ny, skön värld. En nystart. Inte för att jag var supermissnöjd med min tillvaro, men den där jeanskappan skulle svepa bort alla tveksamheter och småskavanker, med sina dekorationsknappar i matt metall och fickor stora som schackbräden. Jag hann knappt hem innan jag förpassat min gamla jacka in i en mörk garderob, som stod bakom en av lagerhyllorna där det förvarades inlagd gurka och gammal svartvinbärssylt.
Jag kommer att tänka på den där epokgörande jeanskappan när jag läser antologin Noll noll – decenniet som förändrade världen. Noll noll är en sammanfattning och till viss del utvärdering av de senaste tio åren. 15 skribenter och journalister beskriver 00-talet utifrån områdena ekonomi, mat, internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, TV, fotboll, kropp och själ, litteratur, design, kändiskultur och familj. En fingervisning om vad som betraktades som viktigt under 00-talet.
De senaste månaderna har vi vadat upp hit i listor och sammandrag. Men ska du bara läsa en enda svensk sammanfattning av de senaste tio åren – även om decenniet i någon mån, som Tobias Nielsén skriver i sitt efterord, kan sägas ha börjat först den 11 september 2001 – så räcker det med den här.
Människan tycks ha ett behov av att just sammanställa, dokumentera, i viss mån analysera och sammanfatta. Kanske mer nu än någonsin. Vi måste tydliggöra det som hänt för oss själva, kanske därigenom tydliggöra oss själva. Ett fåfängt försök till överblick över något som aldrig kommer att låta sig fångas – så här var det, det här hände, så här påverkade det oss. All together now.
Svaret på varför tror jag finns någonstans i Klas Ekmans intervju med idéhistorikern Sven-Eric Liedman, i ett kapitel om kropp och själ. (Som i övrigt tar upp typiska 00-talsjeanskappor som självhjälp, bikramyoga, KBT, Yasuragi Hasseludden, Mia Törnblom och stenålderskost.) Sven-Eric Liedman:
”(…) Människan är rent biologiskt gjord för livet på savannen och inte för internet. Det är de senaste femton åren som allt från internet till mobiltelefoner slagit igenom. Det är en kort period och vi är nyvakna och ovana vid det. Och en del av våra psykiska problem har att göra med att jobben blivit snabbare än de en gång var. Man måste hänga med i ett tempo som är oerhört svårt att klara av. Som en följd av det vill man ha snabba lösningar på sina problem.”
Somliga självutnämnda experter på sociala medier kommer att misstycka nu, men en stor ledtråd till 00-talets olösta gåta vilar där. Världen har förändrats, tempot har skruvats upp, och det skedde snabbare och yvigare än någonsin under de här tio åren. Vi fattar inte riktigt vad som hänt. Vi vet inte vad 00-talets underrubrik är. Och därför är det än viktigare för oss att samlas runt en gemensam historieskrivning. Lite efterklokhet också – jag kanske inte borde lagt 500 spänn på en spikmatta ändå. Jag kanske egentligen skiter i hur mitt kaffe är malt. Jag kanske inte borde lagt ut bilder av min moderkaka på Facebook.
Men som vanligt är vi ärrade av det som hänt, det var vi även innan vi drog en kollektiv suck av lättnad över att den haussade millenniebuggen inte slog ut busstidtabellen. En rest av det ironiska 90-talet har en framträdande roll i Noll noll.
För raljerandet och häcklandet nådde helt nya höjder under 00-talet. Att dra ner andras byxor inför hela perrongen blev ett sätt att visa att man själv var med på tåget.
I boken utför Kjell Häglund en förtjänstfull nödslakt av inredningsbegreppet feng shui. (När det kommer till låga kontinentala loungesoffor indränkta i stjärtsvett har han slutat raljera och slaktar, bara.) Kristin Lundell beskriver döden för rock’n’roll lifestyle genom att berätta om den ende som fortfarande levde rock: Idol-vinnaren Markus Fagervall ska vid något tillfälle ha kastat snus och spillt rödvin på ett hotellrum i Växjö. Och Björn af Kleen utnämner retsamt farbroderligt modebloggerskan och stylisten Elin Kling till ”älskvärd landsortstjej” snarare än ”kosmopolitisk stilettklacksprototyp” .
Känslan är överväldigande. Nu tröcker vi in det här decenniet i en garderob, barrikaderar den med några gurkburkar som inte låter sig flyttas utan gaffeltruck och vinkar hejhej till 10-talet. Var köper jag en jeanskappa med seriestrippmönstrat foder?
Rebecka Åhlund
kulturen@expressen.se
Rebecka Åhlund är frilansjournalist och kolumnist för SvD Kultur.
Upp
Gå till förstasidan