Henrik Bachner / "Judefrågan"

HENRIK BACHNER | ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige | Atlantis | 382 s.

Twingly bloggsök

USA hade Ezra Pound, Norge hade Knut Hamsun, Sverige hade Fredrik Böök och Sven Hedin – högt aktade kulturpersonligheter som i mogen ålder valde att sympatisera med nazismen eller fascismen. Till Bööks och Hedins eftermälen läggs dock alltid försäkringen att visserligen var de nazianhängare, men för den skull inte antisemiter. Tvärtom ska de ha varit starkt kritiska till judeförföljelserna i Tredje riket. Hedin berömde sig rentav för att ha en sextondels judiskt blod: ”Jag håller på min sextondel och vill inte mista den.”
Men som historikern Henrik Bachner visar svart på vitt i sin nya bok ”Judefrågan” – Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige var mycket av det Böök och Hedin skrev om judar före Förintelsen präglat av antisemitiska fördomar.
De ogillade visserligen det överdrivna våldet mot de tyska judarna, men uttryckte samtidigt sin förståelse för nödvändigheten av politiska åtgärder mot de förmenta maktanspråken hos denna främmande kropp i den tyska kulturen – judarna utgjorde knappt en procent av befolkningen.
För Böök och Hedin liksom för många andra debattörer i 30-talets Sverige var antisemitismen judarnas eget fel – genom att envist vägra att avsäga sin exklusiva etniska tillhörighet väckte de högst förståeligt omgivningens oförsonliga aggressivitet. Ett likartat cirkelresonemang tillämpades av dem som motsatte sig att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar – en alltför stor judisk invandring skulle lägga grogrund till den antisemitism som Sverige dittills varit förskonat från.

Det är visserligen sant att några direkta pogromer mot den lilla judiska minoriteten inte har förekommit i Sverige. Däremot var utbredningen av vad Bachner kallar ”antisemitiska tankemönster” omfattande, och avtog inte nämnvärt av rapporterna om de allt hårdare antijudiska attackerna i Nazityskland. Judarna hade ju i någon mån sig själva att skylla.
Bachner går i sin bok igenom tre svenska opinionsläger, det konservativa, det kristna och det socialdemokratiska. Materialet är böcker, pamfletter och tidskrifter som gavs ut under 30-talet.
Det mesta av vad Bachner citerar ur konservativa och kristna källor – också av debattörer som är uttalade motståndare till nazismen – skulle inte gå att trycka i någon anständig publikation i dag. Det tycks vara omöjligt att ta aldrig så kraftfullt avstånd från den tyska judepolitiken, utan att i nästa andetag rada upp ett antal antisemitiska schablonbilder.
Det gäller också vissa socialdemokratiska debattörer, även om antinazismen hos dem är mera konsekvent än hos de konservativa och kristna opinionsbildarna. Men för flertalet socialdemokrater är inte antisemitismen ett huvudinslag i den nazistiska ideologin, bara ett taktiskt spel för att komma åt huvudfienden arbetarklassen.

Bachners bok blir visserligen rätt enformig att läsa, allt eftersom han går igenom skribent efter skribent och ser samma schablontankar upprepa sig nästan ordagrant. Men den är inte desto mindre en nyttig påminnelse om att de antisemitiska tankemönstren inte ligger djupare nedgrävda i det kollektiva minnet än att ett lätt skrapande på ytan gör dem synliga på nytt.
Och vad gäller dagens antimuslimska opinionsbildning behöver man inte ens skrapa på ytan. Den imiterar med skrämmande konsekvens och kontinuitet de antisemitiska tankemönstren i den svenska 30-talsdebatten.

Av Nils Schwartz
nils.schwartz@expressen.se