Teater på tysk nivå
Håller den tyska institutionsteatern på att förlora sin förmåga att berätta? Tagesspiegels teaterkritiker, Rüdiger Schaper, ställde just frågan efter en ovanligt tam och blaskig säsong i den annars så livliga tyska teaterhuvudstaden.
Efter en ovanligt katastrofal säsong med en uppsättning av Richard Strauss Läderlappen på Unter den Linden som tydligen var ett under av banalitet (”Unter den Linden blamerar sig med Läderlappen”), en Kung Lear som enligt kritikern kom åskådaren att känna sig dummare när han gick ut än när han eller hon gick in, eftersom den bara återspeglade ett slags institutionaliserad tomhetsupplevelse, det tydligen nya sättet att ta ställning till klassikerna.
Repertoaren tycks domineras antingen av provokationer eller sällsamma arkivfynd som Friedrich von Gagerns Ocean, en besynnerlighet från 20-talet som teaterchefen Frank Castdorf begagnar sig av för att göra Volksbühnes nyöppning efter renoveringen till en fyra timmars tortyrsession.
”De abstrakta orden” citerar Rüdiger Schaper efter Hugo von Hofmannsthal, ”föll sönder i min mun som ruttnande svampar.”
”Det är”, fortsätter han,”som om våra viktigaste scener hade börjat koppla loss från verkligheten.”
Grundidén i artikeln är den att en institutionsteater i tomgång har övergått till ett slags egendomligt inåtvänd, självkommenterande verksamhet. Speglar i speglar, eller som man säger i matematiken: injektioner, involutioner. En mängd avbildas in i sig själv.
Något skakad av denna fruktansvärda salva hamnar jag i Lufthansas fridfulla eftermiddagsflyg från The Big City till Stockholm i ett hörn med Svenska Dagbladet (3/12), och läser om en förestående premiär i Uppsala. Dennis Sandin regisserar ett stycke av Dennis Magnusson som handlar om hur Lars Norén, med oväntade och djupt tragiska följder regisserar sitt fängelsespel 7:3. Det där de nazistiska polismördarna från Malexander fick kittla publiken.
En teateruppsättning om en uppsättning? Är det inte lite konstigt? Var går introspektionens gräns i det alltmer självrefererande, självkommenterande svenska teaterlivet?
– Men du har ju inte sett pjäsen!
– Nej.Jag har ju inte det. Behöver jag det?
FOTNOT. 7:3 Återbesöket har premiär på Uppsala stadsteater i kväll och recenseras på måndagens kultursidor.
Av Lars Gustafsson
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan