Här plågar vi ett barn
När kapellet dras undan på lastbilen finner man en 15-årig pojke från Irak. Han är ett av de ensamma flyktingbarn som kommer till Sverige varje år. En av alla människor som söker asyl. Det är om honom, och många med honom, som debatten om flyktingpolitik och integration i grunden handlar om.
Som många andra har jag länge diskuterat samhällstendenser, flyktingpolitik och integrationsfrågor.
Men det var inte förrän jag mötte Aram som jag på riktigt förstod innebörden.
Aram är 14 år när han flyr sitt hem i norra Irak. Han kommer från en kurdisk familj, men förälskar sig i en arabisk flicka. När deras kärlek upptäcks hotar flickans pappa och bröder både Aram och hans familj. Till slut beslutar familjen att Aram, både för att skydda sitt eget och sina systrars liv, måste lämna landet.
Aram flyr till Turkiet, där han stannar i sex månader. Han åker vidare därifrån till Grekland, där han fängslas och blir anhållen i 15 dagar. I norra Grekland får han sedan lift med en lastbil, som han färdas med i flera dagar. När dörren öppnas är han i Karlstad. Det är januari 2008. Aram är 15 år. Hans första möte med Sverige blir ett transitboende utanför Stockholm. Efter en månad blir han flyttad till en liten kommun, med ett mindre asylboende för ensamkommande flyktingbarn. Han får handläggare, en god man, ansöker om uppehållstillstånd och börjar i förberedande skolklass. Aram, som alltid har haft ett stort fotbollsintresse, börjar träna med ett fotbollslag. Hans tilldelas 700 kronor i månaden.
En augustikväll blir Aram överfallen och slagen av tre svenska ungdomar. Sjukhusjournalen uppger bland annat skador på hörselgången och en spricka i käken. Händelsen polisanmäls och tillvaron kommer nu också att handla om förhör, där Aram försöker ge sin version av händelsen med hjälp av tolk via telefonlänk. Arams psykiska hälsa försämras.
Kort därefter blir Aram kallad till Migrationsverket i Uppsala för tester. Han prövas i sitt hemspråk och får sin dialekt fastställd.
Ett år efter ankomsten till Sverige kommer asylbeskedet. Aram får avslag. Hans tillvaro blir alltmer desperat och han mår oerhört dåligt. Fruktan över vad som ska hända honom och hans familj om han återvänder till sitt hemland gör honom panikslagen. Han uttrycker flera gånger självmordstankar.
För att skydda honom från att ta sitt liv tar man kontakt med psykiatrin. Eftersom Barn- och Ungdomspsykiatrin inte har några boendeplatser hänvisas han till vuxenpsykiatrin. På den slutna avdelning där han skrivs in finns strikta regler som förbjuder någon form av stimuli. Aram får inte följa några fotbollsmatcher, rummet är kalt och musik är inte tillåtet. Efter en vecka skrivs han ut. De uppger att de inte kan göra något mer.
Hans gode man får nu istället kontakt med ett behandlingshem i Göteborg, inriktat på posttraumatisk stress, dit han skickas. Efter tre veckor skrivs han ut. Man bedömer att hans tillstånd inte är så allvarligt.
Under tiden har avslaget på hans asylansökan överklagats till Migrationsdomstolen.
I augusti, ett år efter händelsen, blir det rättegång i misshandelsåtalet. Straffet för de tre ungdomarna är misshandel av normalgraden, samt ett gemensamt skadestånd på 18 000 kronor. Domen överklagas till hovrätten.
Idag är Aram 17 år. Han har varit i Sverige i snart 2 år. Ännu har Migrationsdomstolens avgörande dom kring hans uppehållstillstånd inte fallit.
Medan Aram väntar på besked om sin asylansökan fortsätter diskussionerna kring Sverigedemokraterna, Vellinge och medborgartest. Få samlade grepp finns kring vad dessa frågor egentligen handlar om – människor som Aram och hur vårt samhälle handskas med dem.
Elin Grelsson
kulturen@expressen.se
FOTNOT: Aram heter egentligen något annat.
Upp
Gå till förstasidan