Trons troféer

Ann Heberlein (Expressen 18/11) undrar varför religionsdebatten är frånvarande från kultursidorna. Frågan är värd att fundera på. Varför har vi i dag inte en diskussion av det slag som Ingemar Hedenius förde åren kring 1950?
Då var det den kristna kyrkans verklighetsuppfattning som stod i centrum. Ingemar Hedenius kunde göra poänger på uppenbart orimliga påståenden som kyrkan var tvungen att försvara, eftersom de återfanns i evangelierna. Att Jesus gick på vattnet och förvandlade vatten till vin var bokstavligen för bra för att vara sant.
Sedan dess har kyrkan och dess teologer lärt sig undanglidandets strategi. Blir man pressad på sanningshalten i evangelietexterna, så säger man att de ska förstås ”metaforiskt”.
I en mening kan detta tolkas som att miraklerna bara är historier som ska symbolisera Guds storhet, kärlek, och så vidare. Och teologerna behöver inte försvara den bokstavliga innebörden i dessa historier, utan kan så där lagom vagt säga något om människors språk som inte helt kan fånga Guds verklighet. Av detta blir inget som kan provocera någon kultursidesläsare.
Talet om metaforisk tolkning är antingen obegripligt eller alltför vagt för att förplikta till något som kan uppfattas som kontroversiellt. Den som i dag i Hedenius efterföljd frågar om kyrkans folk verkligen tror på den obefläckade avlelsen eller uppståndelsen från de döda, blir bara avfärdad som en osofistikerad prästjägare som inte lärt sig att så där resonerar man inte längre vid teologseminarierna.

Till detta kommer att kyrkan knappast erbjuder ett motstånd mot tidens vindar, så som fortfarande var fallet på 50-talet. Nu accepterar man snabbt och villigt den inkluderande retorik som kännetecknar politikens värld. En fotoutställning med Jesus och lärjungarna som läderbögar blir inte brännmärkt från predikstolen utan tvärtom inbjuden till Uppsala domkyrka.
Om det är samkönade äktenskap som samhället vill ha, så är det samkönade äktenskap som kyrkan ska leverera. ”Alla ska med”, som det brukar heta i den politiska världen – och vill man bli biskop får man inte ha för mycket funderingar kring trosartiklarnas immunitet mot en omröstning i kyrkofullmäktige.
Men det finns ju religiösa som förvisso är både bokstavstroende och dogmatiska i sina krav på omvärldens anpassning till deras tro. Hit hör de islamister som ville skära halsen av Muhammedkarikatyrernas upphovsmän och som yrkade på liknande behandling av Lars Vilks efter hans rondellhundar.
Här skulle det fortfarande finnas utrymme för en religionskritik av den sluggermodell som Hedenius praktiserade.
Islamister tvekar inte att göra definitiva ställningstaganden när det gäller det berättigade i att man dödar avfällingar, hädare, profetskymfare och så vidare. Talibaner slänger syra i ansiktet på flickor som vill gå i skolan. De islamiska domstolarna i Somalia lät spöa upp människor som tittade på bollywoodfilmer. Och det lär dröja länge innan någon bjuder in Lars Vilks att visa sina rondellhundar i Stockholmsmoskén.
Vad skulle inte en Hedenius av i dag kunna göra med islamismens världsbild?

Men den typen av ifrågasättande uteblir. Varför? Dels därför att man helt enkelt är rädd för att utmana islamisterna. Till skillnad från de teologer som Hedenius angrep, så har militanta islamister inga skrupler när det gäller att använda våld mot sina kritiker. Delvis därför att sådana angrepp i dag ses som uttryck för islamofobi.
Ingenstans har islamisterna lyckats så bra med sin marknadsföring i västvärlden som i stämplandet av sina kritiker som en sorts rasister som hatar muslimer. Även när de flesta offren för islamisterna, globalt sett, är muslimer, är det ändå kritikerna av islamisterna som stämplas som islamofober. Rädslan för denna etikett bidrar till att försvåra islamkritiken i ett ängsligt och osäkert kulturklimat.
I stället flyttar kritiken ut till de nationalistiska missnöjespartierna, där förvisso inga hämningar finns för att blanda samman muslimer och islamister. Och som en följd av detta förstärks intrycket hos kultursidornas debattörer att islamkritik är lika med främlingsfientlighet och därmed tabu.
Så vi får en intressant paradox. Medan den före detta statskyrkokristendomen genom undfallenhet och luddighet gjort sig otillgänglig för kritik, så har den militanta islamismen genom att tvärtom vara offensiv och kompromisslös lyckats med samma sak för egen del:
Den ena har blivit obegriplig och den andra oangriplig i kulturdebatten.
Men behovet av religionskritisk debatt har kanske aldrig varit större än i dag. Över hela världen tilltar religioners inflytande över lagstiftning. Över hela världen tilltar den religiösa diskrimineringen och förföljelsen av minoriteter och fritänkare.
Aldrig någonsin har det varit så angeläget att de som har det fria ordet till sitt förfogande granskar vad religioner gör med människor – både med dem som tror och dem som inte tror.

Per Bauhn
kulturen@expressen.se

Per Bauhn är professor i praktisk filosofi vid högskolan i Kalmar.