Skriv ut Textstorlek:

Attila Bartis / Stillheten

Attila Bartis skildrar stämningarna i Ungern vid tiden kring murens fall.
Malte Persson slås åter av det vitala litteraturklimatet i Centraleuropa.

ATTILA BARTIS | Stillheten | Översättning Daniel Gustafsson Pech | Norstedts, 299 s.

Stillheten av Attila Bartis (född 1968) är en av de mest omtalade ungerska romanerna från senare år. Den kan närmast beskrivas som en oidipal familjetragedi med farsinslag. Eller om man så vill: en mycket svart komedi, som det blir allt svårare att skratta åt efterhand som trauma efter trauma friläggs hos dess trasiga huvudpersoner.
Berättelsen är mer välkomponerad än den först ger sken av, och prosan energisk nog att kunna bära allt det hat och all den smärta den skildrar. Berättare är den 35-årige Andor Wéer, en författare som bor hemma hos sin mor, som inte lämnat lägenheten på 15 år.
Mamman var en gång firad teaterdiva, men fråntogs alla huvudroller när dottern i familjen flydde till väst – en flykt från modern i minst lika hög grad som från diktaturen.
När alla försök att av rent egoistiska skäl locka dottern tillbaka misslyckats, förklarade modern henne för död och iscensatte en låtsasbegravning. Nu ägnar hon sig åt att fantisera ihop ett aristokratiskt förflutet och åt att plåga sin son, vars upprepade flyktförsök inringas av ett ständigt ”närkommerdutillbaka” och ”varharduvaritpojk”.

Länge leder Andors flykter inte längre än till barer, engångsligg och en sliten fågelsamlande prostituerad. Men så träffar han Eszter, på en bro som hon tänkt hoppa från, och en intensivt skildrad kärlekshistoria tar sin början. Men Ezsters bakgrund rymmer än värre övergrepp än Andors, och inget blir bättre av att hon sätter honom i kontakt med en kvinnlig förläggare som cyniskt förför honom och avslöjar sig som före detta älskarinna till hans far.
Stillheten beskriver en dysfunktionell familj i en dysfunktionell stat, där förtrycket ytterligare deformerar mänskliga relationer som människorna ändå är rätt bra på att deformera redan av sig själva. Eller om ordningen möjligen är den omvända. Psykologisk och politisk patologi är alltför oupplösligt sammantvinnade i denna roman för att det skall gå att utvinna några enkla poänger om orsak och verkan.
Bartis bok framstår som ännu ett exempel på hur vitalt litteraturklimatet varit de senaste decennierna i de delar av Centraleuropa som dessförinnan oftast benämndes Östeuropa.
Förutom den starka familjeskildringen rymmer den även minnesvärda sidoblickar på Ungern vid tiden kring murens fall, där folk vid bardiskar och på tågstationer drömmer om ett nytt Stor-Ungern eller ältar antisemitiska konspirationsteorier. Knappast någon normalitet tycks stå att finna.
Titeln Stillheten är antingen ironisk eller utopisk, för i det sönderslitna pärlband av små och stora katastrofer som omger familjen Wéer ges knappast någon chans till vila. Om verklig stillhet existerar någonstans utom i döden så är det i månen eller stjärnorna.
Och kanske, men då endast högst flyktigt, i kärleken eller i konsten – i möjligheten att ”höra sin egen tystnad i just den där punkten eller det där kommatecknet”.