Vi sover inte

Vellinges agerande gör opinionen för en human asylpolitik synlig igen.
Elisabeth Hjorth konstaterar att gränsen är nådd för våra skamkänslor.

12 november 2009 Skamfläcken

En gräns tycks vara nådd. Så står det i ett av alla de mail med liknande innehåll jag fått de senaste veckorna. Gränsen tycks vara nådd överallt. På ett par timmar samlas tusentals människor kring överenskommelser och praktisk handling. Vellinge kommuns inställning till ensamkommande flyktingbarn fungerar som bränsle på elden.
Det handlar om en växande opinion, precis som för fyra och ett halvt år sedan. Då lämnades drygt 157 000 underskrifter till dåvarande migrationsministern i protest mot en ovärdig flyktingpolitik.
Ministern, Barbro Holmberg, blev så generad av uppvaktningen att hon låtsades få allt om bakfoten och tog emot underskrifterna som stöd för den förda politiken.
Svaret på opinionsrörelsen blev ändå en tillfällig lag som gav ett antal skyddsbehövande uppehållstillstånd, och sedan 2006 finns den nya instans- och processordningen med migrationsdomstolar som ska göra asylprocessen mer rättssäker.
Nu tycks det åter vara dags för en opinion att manifestera sig. Scenerna från Vellinge är en väckarklocka, de gör oss lika generade som ministern. Vi visste ju att många kommuner vägrar ta emot ensamkommande barn. Men att snålheten och egoismen var så ful?
Det är chockerande, samtidigt som det förstärker motreaktionerna, provocerar fram dem och gör dem synliga.

Kanske finns det de som trott att opinionen för en värdig asylpolitik insomnat, att den rent av saknar politisk potential? Inget kunde vara mera fel. Den har varit vaken hela tiden. Stilla och obeveklig, som en självklar lojalitetsförklaring till de mänskliga rättigheterna.
Eller rörlig som gräsrötter i arbete. Sådana som följer asylsökande till domstolen, lyssnar på berättelser från helvetet och håller någons hand på psykakuten. Opinionen har varit vaken, den har gett akt på löften och fagert tal. Studerat lagens bokstav och dess uttolkare, konstaterat exakt var det skär sig i ett samhälle med dubbel bokföring.
Rapporten Skilda världar som läggs fram av Sveriges kristna råd på måndag är en genomgång av hur den nya asyllagstiftningen har fungerat. Utifrån en granskning av flyktingärenden som kyrkorna stött på i sitt dagliga arbete pekar man på bristerna i det svenska asylsystemet och ger förslag på förbättringar.
I rapporten konstateras att den nya processordningen var välkommen när den kom, och att tillgången till information om beslutsgrunder har blivit bättre. Men när det gäller tillämpningen som helhet blir det underkänt på centrala punkter.
Kvalitetsbristerna vad gäller exempelvis bedömningen av situationen i olika länder, kunskaper om grund för förföljelse – värdering av berättelser – är helt enkelt för stora.
Och det är när bristen på kvalitet i ett system, övertygat om sin egen förträfflighet, slår igenom som det blir riktigt absurt.
Det är då en förälder till ett tyst och uppgivet barn som varken talar eller äter får brev med beskedet ”att man inte kan gå är inget skäl för att man inte ska kunna bäras ombord på ygplanet”.
Det är då man skickar tillbaka flyktingar till deras förföljare och dessutom förser dem med asylhandlingar så att förföljarna vet precis vad flyktingarna anklagar dem för.
Det är då man stövlar in hos barnfamiljer fullt uniformerad tidigt på morgonen för att leta efter id-handlingar. Allt detta som händer i Sverige och som gör så många så upprörda.

I advokatsamfundets tidning Advokaten är generalsekreterare Anne Ramberg kritisk till tillämpningen av den nya lagen, inte minst när det gäller barns rätt till asyl. Migrationsöverdomstolen tolkar lagen för snävt, menar Ramberg.
”Argument som inte är rättighetsbaserade, till exempel behovet av en reglerad invandring, får givetvis inte gå före beaktandet av barnets bästa”, skriver hon.
Här sätter Ramberg fingret på en viktig skiljelinje mellan etablissemang och opinion. Där politiker och debattörer har kantrat i frågan om asylrätt och anständighet till förmån för pragmatisk statistik är opinionen av en annan åsikt. Det är just värdigheten och förpliktelsen gentemot den som flyr för sitt liv som motiverar engagemanget.
De flesta inser hur meningslöst det är att hålla sig med en asylrätt, om inga flyktingar kvalar in där. Man kräver en konsekvent asylpolitik och en tillämpning av lagen som man slipper skämmas för.
Det är möjligt att skammen bidrar till att opinionen nu blir synlig igen. Skam är tungt att bära. Att skämmas över sitt sammanhang, över sitt land och över de politiker man valt, gör människor trötta. En gräns tycks vara nådd där svenskar inte längre orkar skämmas över hyckleriet varje gång en ny flyktingskandal uppdagas, utan kräver en förändring i systemet.

På fredag hålls i Stockholm ett möte till etikens försvar. Advokater, författare och läkare bjuder in till diskussion om vad man som enskild och tillsammans ska göra åt asylpolitikens inhumana praxis.
Det är 20 år sedan Sverige skrev under FN:s barnkonvention, skriver inbjudarna med författaren Agneta Pleijel i spetsen, och barnens rättighet till skydd måste återupprättas. På andra platser har man haft hearingar och informationskvällar, opinionen skapar sina fora och växer.
Hur politikerna ska hantera denna opinion blir en cliffhanger. Kommer Fredrik att göra något för barnen med uppgivenhetssyndrom runt om i Sverige? Kommer Mona ha något att säga om Genèvekonvetionens definition av flyktingar? Kommer det att finnas några intressanta alternativ?
I helgen samlas människor runt hela landet till manifestationer för en värdig flyktingpolitik. Det blir fackeltåg och tal, det blir en klassisk opinionsyttring där blickar möts under lågorna och bekräftar vad de redan vet, men vad som är långt ifrån självklart. Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.

FOTNOT. I morgon klockan 15 hålls en ”Manifestation för medmänsklighet” på Sergels torg i Stockholm. Representanter för samtliga sju riksdagspartier kommer att tala.