Murbräckor/7
Varför minns jag inte murens fall?
Jag kommer ju ihåg andra 80-talshändelser som Palmemordet, Ebbe Carlsson-affären och Madonnas Like a prayer-album, borde åtminstone ha noterat järnridån eftersom jag föddes på fel sida av den och har till och med bevarat ögonblicksbilder från min familjs flykt undan den polska kommunistdiktaturen flera år tidigare.
Men när det kommer till de glada betongknackarna vid Potsdamer platz är det bara blackout.
Inte för att det har någon betydelse. Den senaste veckan har vi matats med bilder på euforiska berlinare som står uppflugna på stenmuren och tänder tomtebloss.
För den som inte var med när det begav sig har varenda medieredaktion som tur är rotat fram ett gäng manliga journalister som älskar att minnas den där natten för tjugo år sedan när de karvade ut graffitimålade stenflisor med bara händerna och hängde med tyska intellektuella som såg ut som det där heta teaterparet i De andras liv.
Exakt hur man får ihop sin fina antikommunistiska agenda samtidigt som man tokhyllar revolutionen, verkar däremot ingen ha svar på.
För så fort det handlar om glåmiga östatsmänniskor som samlas på ett torg plockar väst fram revoltromantiken och jublar åt att saker rivs med släggor. Då är det plötsligt helt okej att gulla med barrikaderna.
Problemet är att det finns de som får städa upp i bråten när festen är slut.
Det politiska och marknadsliberala kaos som Östeuropa gått igenom efter Kalla krigets slut liknar inte direkt något varmt och lyckligt frihetsparadis: det är samhällen där människor går under.
Lettland befinner sig i ekonomisk misär – BNP har sjunkit med 18 procent i år – på grund av de västerländska bankernas skrupelfria funky business. I Tjetjenien styr för närvarande en krigisk, islamistisk milis. Albanien är ett av de vanligaste ursprungsländerna för traffickingoffer och här i Sverige pratar man fortfarande om hur ”billiga polacker” renoverat Brommavillan, som om människor från östländer helt enkelt kan betraktas som handelsvaror.
Att i detta läge korka upp champagnen och diskutera undergroundkulturen i forna DDR känns rent ut sagt som ett skämt.
Vid närmare eftertanke har jag nog inte alls glömt bort den där muren – det är bara som om den aldrig föll.
Av Natalia Kazmierska
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan