Björn af Kleen / Jorden de ärvde

BJÖRN AF KLEEN | Jorden de ärvde | Weyler, 324 s.

Luossastugan, Dan Anderssons hem under några år, står alltså på adlig mark? Och inte bara det: gubben som äger det tycks vara en ovanligt osympatisk ädling som berövat sina syskon och sin egen mor deras arv. Han heter Johan af Petersens och äger dessutom Nackareservatet där han av nåder – men främst tack vare generösa kommunala bidrag – låter människor vandra på sina marker.
Uppgiften om Luossastugan slår emot mig en bra bit in i Björn af Kleens bok om den svenska jordägarklassen, Jorden de ärvde, och är ett exempel på hur den överraskar mig. Det hade jag inte en aning om, är känslan som ofta far genom huvudet under läsningen.
Björn af Kleen reser genom den jordägande klassens Sverige, framför allt i Skåne och Sörmland och träffar innehavare av så kallade fideikommiss, gods som i generationer gått i arv till den förstfödde sonen. Från barnsben måste eventuella syskon vänja sig vid att äldste pojken får ta över. Här har vi således baronen som på lördagen köper endast två chokladkakor till sina tre barn och upplyser dem om att världen är orättvis.
Det är ett riktigt journalistiskt fynd af Kleen gjort. Han skriver dessutom så finstilt passionerat att guldkornen lyser på nästan varje sida. Myten om den svenska lantadeln säger ju att den är halvdöd och konkursfähig.
Grevar sitter i tomt ekande slottsgemak. Tungt reser de sig ur sina 1700-talsstolar och går med livegna steg ut till traktorn för att hinna med ett bittert dagsverke innan solen går ner. ”Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår du att de gått igenom ganska tuffa tider”, säger ingen mindre än Göran Persson i en plötsligt uppflammande medkänsla för samhällets utsatta när af Kleen intervjuar honom om de sörmländska godsägarna, varav han själv numera vill vara en.

Men myten vederläggs med besked, inte bara av forskning som författaren redovisar, utan genom de baroner han träffar. På fideikommisset Björnstorp och Svenstorp i Skåne breder släkten Gyllenkroks väldiga åkrar ut sig och varje år drar familjen in mångmiljonbidrag från EU. Baronen deklarerar för 60 miljoner i förmögenhet, sonen för 20 och de njuter varje dag av den borttagna förmögenhets- och arvsskatten.
Det Björn af Kleen berättar om är en unikt svensk historia, ty denna typ av privilegierat jordägande – fideikommissen – avskaffades för länge sen i övriga Europa; Robespierre sopade undan det redan 1792. Ursprungligen var denna juridiska lösning ett sätt för nyrika krigare i 1600-talets Sverige och Europa att säkra egendomens överlevande men därmed sattes också den vanliga arvslagstiftningen ur spel så att döttrar gick arvlösa.
På 60-talet beslöt sig till sist även svenska politiker för att det är dags att avskaffa en otidsenlig och könsdiskriminerande lagstiftning. Fideikommissen skulle bara gälla tills den siste innehavaren dött.
Sedan kom 90-talet, med nyrika finansmän som längtade efter jord i stället för flyktiga aktier och en vurm för gods och gårdar och det nationella kulturarvet. Plötsligt framstod dessa slott och herresäten som ovärderliga kulturarv och alla slags myndigheter ville hindra det från att splittras på många olika arvtagare. Fideikommissen fick en renässans när aristokratin i statens ögon förvandlades till kulturbärare. Fideikommissnämnden började nu ge tillstånd för att fortsätta den ålderstigna traditionen och af Kleen drar fram det häpnadsväckande exempel som gäller just den där Johan af Petersens på Erstavik. När fideikommissarien Magnus af Petersens dog ville han i testamentet låta barnen dela på egendomarna. Äldste sonen Johan motsatte sig det och lyckades göra sina syskon arvlösa genom att få fideikommissen förlängd. Vem godkände det? Det gjorde Marita Ulvskog på kulturdepartementet. Argumentet var kulturarvets bevarande och ”allmänintresset”. Ändå har, enligt syskonen, Johan af Petersen förmodligen aldrig släppt in någon besökare på egendomen.
Även om jag har svårt att känna något för de förfördelade syskonen är historien för jävlig. Jag gläder mig åt att ha snott en mossbelupen sten på stigen till Luossastugan – det är af Petersens sten jag har på skrivbordet!  

Björn af Kleen menar att det finns en godsägarvänlig tradition hos socialdemokraterna. Avskyn för prål och brackighet förenar socialdemokrater och adel och han hittar godsägarvänlighet långt ner i 30-talets socialdemokrati. Något ligger det i det, men ännu mer ligger det nog i den föreläsning han får av Göran Persson: 30-talssossarna ville inte bråka om gods, när det fanns långt viktigare strider.
af Kleen verkar faktiskt bli mer upprörd över socialdemokrater än över den adliga värld, som han via sitt namn har ett osäkert men livsviktigt band till.
Det där lilla af:et har han enligt Riddarhusets regler inte rätt att bära. Faktum är att författaren nästan går itu när han ska handskas med den diskriminering som utestänger honom från en diskriminerande värld men det är det som ger boken nerv. Björn kunde ju lika gärna ha fått heta Johansson, efter sin far. När han för första gången går på en träff för släkten af Kleen är han osäker på vad han ska skriva på sin namnbricka så han skriver namnet avsiktligt otydligt.

När jag växte upp i sörmländska Vingåker brukade farsan berätta om det övergivna slottet mitt i samhället, hur de som pojkar vanvördigt slängde sig i släkten Bondes dyra takkronor. Det skulle Björn af Kleen aldrig göra. Ändå undrar jag om han inte skrivit en blivande klassiker eller i vart fall en bok som försvarar sin plats i bokhyllan intill Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige.
Göran Greider är författare och chefredaktör för Dala-Demokraten.

Av Göran Greider
kulturen@expressen.se