Ola Sigurdson / Det postsekulära tillståndet

OLA SIGURDSON | Det postsekulära tillståndet | Glänta produktion, 464 s.

Irland antog den 23 juli en ny lag mot blasfemi. FN har sedan 1999 antagit 15 resolutioner som förespråkar förbud mot blasfemi av religion i allmänhet och islam i synnerhet. Islamiska teokratier i Iran och talibanerna i Afghanistan är några exempel på religiöst förtryck och plågsamt påtagliga påminnelser om religionens politiska kraft och dess konsekvenser.
Påven Benedictus XVI har skapat en ny våg av katolicism. Hans uttalanden om homosexuella och aborter får föregångaren Johannes Paulus II att framstå som förespråkare av jämställdhet och homosexuellas rättigheter. Det sekulära projektet – som tillåter religionsfrihet men hänvisar tron till den privata sfären – befinner sig i en backlash.
Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, är en profilerad teolog inom den svenska kristenheten. Han är flitigt anlitad talare, skribent och paneldeltagare och drivande kraft bakom många initiativ att lägga moral och rättighetsfrågor under kristen flagg.
Sigurdson driver i sin nya bok, Det postsekulära tillståndet. Religion, modernitet och politik, tesen att rädslan för religionens politiska roll endast kan botas genom att relationen mellan religion, politik och sekularitet omförhandlas. Uppmaningen är lika logisk som att hävda att min fruktan för politisk islam kan botas genom att ge islamisterna mer makt. Ett klart fall av felmedicinering, vill jag hävda.
Men Sigurdson argumenterar väl för sin sak; hans bok är ett öppet och inbjudande debattinlägg i samtalet om religionens roll i samhället. Handsken är kastad.
Genom en historisk genomgång av relationen mellan kyrkan och den sekulära statens bildande argumenterar författaren för ett ökat inflytande för religionen i det politiska rummet.
Som många andra teologer och religiösa auktoriteter finner Sigurdson idén om individens suveränitet vara det största missförståndet i vårt samhälle, och han slår knut på sig själv för att belägga att individen är en liberal fantasi. Vem kan existera i ett vakuum? frågar han.
Så sant. Men så länge det finns en kurd lever kurderna. När den sista samen har dött finns inte heller några samer. För att förtydliga: individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv, inte tvärtom.


Sigurdson sällar sig till en brokig skara kritiker av de universella rättigheterna, också en liberal idé. Kritikerna kommer från olika håll men till samma slutsats: den att universella fri- och rättigheter inte finns.
Marxister hävdar att intressen talar genom rättigheterna och antar att det finns dolda agendor som styrs av framför allt klass. Den feministiska kritiken hävdar att fri- och rättigheterna är formade av män för män, medan den mångkulturella konstaterar att de liberala friheterna må vara bra för väst men inte passar för resten av världen.
Genom att påminna läsaren om kritiken vill Sigurdson peka på svagheterna och underminera friheternas universella värde och trovärdighet.
För en fördjupning i ämnet rekommenderar jag Per Bauhns utmärkta bok Mänskliga rättigheter och filosofi (2006), där han argumenterar för de universella värdena och svarar deras kritiker.
Sigurdson är en dedikerad och välformulerad fanbärare av kristenhetens anspråk på att utgöra modernitet och sekularitet. Bland annat hävdar han att liberalismen har kristendomen att tacka för sin existens. Allt verkar få plats inom kristenheten. Såväl frågorna som svaren, kritiken och lösningen. Sigurdson är, som många andra kristna auktoriteter, fortfarande sur över att furstarna och kungarna övertog kyrkans makt. Författaren blir dock tydligast polemisk när han behandlar liberalismen, som exemplifieras med Francis Fukuyama, Herbert Tingsten och Samuel Huntington.

Ateismen släpas fram som orsak till både Förintelsen och Gulag. Stalin var förvisso ateist och massmördare. Men han mördade inte för att han var ateist. Kristenheten har däremot dragit ut i många krig i kristendomens namn. Det finns inget bevis på att religion höjer moralen i ett samhälle, inte heller något som säger att religiösa personer mördar mer. Däremot finns det en koppling mellan krig, förtryck av kvinnor och religion. Ola Sigurdson får här ett empiriskt problem.
Kyrkans blodiga historia är dock inget författaren känner sig manad att ägna någon större plats. Synd. Kyrkans förtryck har dock varit en avgörande faktor för upphovet till och formeringen av de liberala värdena. Att undvika att belysa denna koppling förtar en del av Sigurdsons trovärdighet som samtalspartner. De liberala värdena är ett svar på religiösa och totalitära krafters förtryck. Kvinnors rättigheter har vunnit mark i takt med att religionen allt mer reducerats till den privata sfären. Men kampen är långt ifrån vunnen.
Om Sigurdson behagade sänka blicken mot den profana världen skulle han se alla kvinnor som varje år dör som en konsekvens av katolska kyrkans abortförbud. Brutalitet och förtryck i religionens namn hör tyvärr inte till historien.

Det sekulära samhället låter alla religioner, troende och icketroende samexistera. Detta är inte gott nog åt Sigurdson, som i kristenhetens namn gör anspråk på mer politisk makt. Kristenheten vill inte längre bara vara enbart ett rum för andligt sökande, tröst och eftertanke.
Exakt vad är det då för politisk makt som fattas Sigurdson och hans gelikar? Vilken del av samhället är det som de känner sig utskuffade från? Som många vet brukar religiösa krafters kränkthet och maktanspråk riktas mot framför allt yttrandefriheten. Sigurdson själv lyfter fram Muhammedkarikatyrerna, burka- och abortdebatterna som exempel på när de sekulära värdena kolliderar med religiösa anspråk på kollektiva rättigheter.
Varför gräver inte Sigurdson där han står? I många år har svenska kyrkan diskuterat kvinnliga präster och homosexuellas rätt att gifta sig i kyrkan. En viktig påminnelse därvidlag: det är de liberala värdena som tvingat kyrkan att se och agera bortom sin konservativa och kollektivistiska människosyn.
Historien talar ett tydligt språk: friheten kan endast växa där religioner förlorar konstitutionell makt och inflytande över politik och vetenskap.
Gud har hittills inte deltagit i en debatt eller ett demokratiskt forum.
Vilka slutsatser kan man dra när religiösa krafter och teologer verkar vädra morgonluft och inte drar sig för att kräva politisk makt? Mitt svar är att det är dags att damma av och aktualisera de klassiskt liberala argumenten för en separation mellan stat och kyrka.

Den som vill ha ”djup” och ”visdom” i den svenska debatten väljer oroande ofta en manlig teolog. KG Hammar, Jan Hjärpe och nu alltså den nya stjärnan Ola Sigurdson, som är flitigt förekommande i SR:s Teologiska rummet och andra så kallade livsåskådningsprogram. Teologiska etikers försprång i offentligheten är tydligt i sammanhang där rätt och fel, gott och ont ska diskuteras. Präster anses ha särskilda insikter om dessa begrepp. I den statliga utredningen God sed i forskningen (SOU 1999:4), som behandlade etiska aspekter på akademisk ohederlighet, var samtliga de inblandade etikerna teologiska etiker.
Varför bjuds inte filosofiska etiker – som vanligtvis inte låter sina slutsatser vila på teologiska teorier – in till samtal om moral? Är det inte dags att frånta teologerna ensamrätt på moralfrågorna?
Religiösa mäns dominans i samtalet kring existentiella frågor går dock delvis att härleda till filosofernas frivilliga frånvaro. Ingmar Hedenius tvingade tillbaka den svenska kristenheten till den privata sfären. Vilka vill och kan axla den uppgiften nu? Vi behöver fler filosofer, jurister och statsvetare för att balansera upp dominansen av kyrkans män. Måtte även feminismen vakna till liv och rusta för en stor uppgift som väntar oss. Religion är en privatsak och ska så förbli, om inte vi kvinnor ska åter förlora rätten till vår kropp och röst.
Jag hoppas att Det postsekulära tillståndet ska fungera som ett underlag för en större debatt om gränserna för religionen och dess institutioner.

Av Dilsa Demirbag-Sten
kulturen@expressen.se