Hatbrott / Hilton

Klockan är ungefär halv ett på natten lördagen den 10 oktober när ett rått ägg kastas mot fönsterrutan bakom 38-årige Tage Carlsson. Det är fest på RFSL i Borås, de flesta av gästerna har gått, men några är kvar och dricker öl i den murriga festlokalen. Tage, anställd på kansliet och kvällens discjockey, vänder sig om när han hör ljudet av hur ägget träffar glaset och ser ett gäng killar springa på gångvägen mot stadsdelen Norrby. De har luvor på sig, de är åtta, tio stycken, det är mörkt.
Plötsligt ropar någon att något ligger och ryker i trappan upp till lokalen ett par meter bort. En vit dimma fyller trappuppgången, föremålet visar sig vara en rökbomb tillverkad av en PET-flaska, kaustiksoda, aluminium och vatten. Någon får panik, en man springer mot nödutgången.
Det här är en solskenshistoria. Jag återkommer strax till varför.

Dagen innan rökbomben kastas in i RFSL Borås lokaler har teaterföreställningen No tears for queers spelats på Regionteater Väst vid Södra torget i staden. Föreställningen bygger på en reportagebok jag skrev 2005 som handlar om tre homofobiskt relaterade mord: fallen Matthew Shepard, Johan Pettersson och Josef Ben Meddour.
Det är en rak och otäck föreställning –  dramatiserad av Mattias Brunn och regisserad av Nina Wester – som väckt viss uppmärksamhet i media. Recensionerna har varit positiva, GP noterar att Mårten Anderssons Ben Meddour är ”ett oemotståndligt porträtt i snabba drag som borde sänka varje svepande homofob”. Den nionde oktober är jag därför extra stolt över att detta porträtt ska visas upp för beskådande i just Borås.
Inte bara för att jag själv är född och uppvuxen i staden, utan också för att Borås är en av få platser i världen där jag aldrig skulle gå hand i hand med min pojkvän.
Det har egentligen inte så mycket med staden som fysisk plats att göra – Borås har inte högre kriminalitet och är definitivt inte särskilt mer hotfull än någon annan sömnig svensk mellanstad – som med min egen psykologiska bild av den.
Jag tror att det kan sägas handla om en efterhängande skam över vem och vad jag är. En fånig skam över att vara bög och som var så djupt rotad i mig som tonåring att jag fortfarande nästan omärkligt anpassar mig efter den även när jag kommer tillbaka som vuxen.
De flesta som har befunnit sig i garderoben vet vad jag menar. Också när man slagit upp dörren och klampat ut ur garderoben finns erfarenheterna av den fortfarande kvar i det mentala bagaget, om än mer som ett minne än en realitet. Den konkreta upplevelsen av annorlundaskap bygger upp en automatisk säkerhetsmekanism som åtminstone i mitt fall kopplas på i olika vardagssituationer och när jag minst anar det: rösten som hålls fri från fjolliga klanger i jobbumgänget med manliga heterosexuella kolleger, gesterna som tonas ned på barer med straight klientel, de svävande svaren om livskamraten när en människa man inte känner så väl börjar fråga.
Det är ingen slump att det historiskt alltid funnits så många homo- och bisexuella författare: man blir bra på att hantera språket när man så ofta måste kamouflera vem man är.
Därför svindlar det till extra mycket när jag läser om attentatet mot RFSL-lokalen. Därför beslutar jag mig för att åka tillbaka till min hemstad.

I staden där jag växte upp åtalades i somras en 17-årig pojke för ofredande av en tre år äldre homosexuell man. Jag minns att jag läste om fallet i juni och först ryckte på axlarna åt det. Ännu en siffra i den, av allt att döma, stadigt skenande statistiken över rapporterade hatbrott.
Visserligen finns det minst två sätt att betrakta siffrorna. Somliga menar att de är ett tecken på att samhället blivit öppnare och därför i högre grad vågar anmäla diskriminering och övergrepp, andra att statistiken speglar en reell ökning av brottsfrekvensen,
Oavsett vilket har tjogtals med artiklar om hatbrott publicerats bara i år. I juli skrev GP om den 14-årige pojken i Göteborg som tvingats ned på knä och ropa ”Jag gillar att knulla killar i röven” medan gärningsmännen skrev ordet ”bög” i pannan på honom. Veckan före rapporterade Kristianstadsbladet om de krossade rutorna på RFSL:s föreningslokal i området, samma lokal som 2006 invaderades av nazister och där fyra personer misshandlades. I samband med Pride intervjuar Expressen Facundo Unia som 2003 misshandlades med basebollträn, flaskor och sparkar av ett gäng högerradikala killar under paraden.
Den gemensamma nämnaren för både dessa och för de flesta andra fall av ”bögknackning” är att det är unga män som drabbas och unga män som utför dem, nästan alltid tillsammans med andra, nästan alltid under inflytande av alkohol. Jag har läst så många artiklar vid det här laget att jag nästan har svårt att skilja dem åt.
Ändå fastnar notisen om 17-åringen i mitt undermedvetna och bubblar upp till ytan när media rapporterar om rökbomben. Möjligen för att gärningsmannen just är boråsare. Den 17-årige mannen har hösten 2008 tvingat ned en 20-årig praktikant i en fåtölj på sin fritidsgård, kompisarna har hållit fast honom och därefter har 17-åringen pissat på sitt offer.

Visserligen pissade aldrig vi tjyvrökande medelklasskids på någon – men på ett metaforiskt plan känns gruppmekanismen i artikeln obehagligt bekant. Också den bukett av hotfullt kraxande 12-, 13-, 14-åringar som jag själv ingick i var fenor på att koppla kontrollen över andra killar med hjälp av verbalt sexualiserad kastrering. Bögjävel. Det är de flesta pojkar i den åldern. Bögjävel. Och har dessutom någon gång utnyttjat det. Även jag, den lille bögquislingen.
I stadsdelen Bergdalen i Borås cyklade vi förbi den lite fjolligt beskedlige skolkamratens hus och vrålsjöng ”Bögen på kullen, det är vad vi vill ha” så högt vi kunde till Peps Perssons ”Lived po lanned”-slinga, tills killens mamma skräckslaget tittade ut genom fönstret. Spred sexualneurotiska rykten om varandra, någon av oss skulle ha spanat in de andra killarna i duschen. Ropade ”fikus” efter en medelålders man på min gata och som bodde tillsammans med sin gamla mamma i ett litet hus. Om honom sades det att han gillade att kleta in sina unga älskare med Big Mac under sexakten.
Rykten, utspel, attacker som gav oss en försmak på den patriarkala maktens rus, att tillfälligt få vara en herre på täppan, få uppleva känslan av att ha någon annan under klacken och därefter trycka ned den så hårt det bara gick. Inte minst för en sådan som jag, som därmed kunde skjuta över homostämpeln på någon annan och själv undkomma andras misstankar. Och så det bestämda minnet av att aldrig ha hört eller sett en vuxen reagera när vi kallade varandra för ”bögjävlar”.
På det tänker jag när jag trycker på ringklockan till RFSL:s föreningslokaler vid centralstationen i Borås och några ögonblick senare kliver in i det trapphus där det för exakt nio dagar sedan låg en rökbomb tillverkad av en PET-flaska.

Och i början är det precis som jag förväntat mig, när jag pratar med Tage Carlsson och Daniel Törnqvist, anställda på RFSL:s kontor i Borås. Sorgsna ögon, allvarliga röster och snabbkaffe i slät mugg i en kanslitrevlig föreningslokal mitt i staden. En redogörelse för de åtta till tio ryggtavlorna på en tonårspöbel stadd i flykt, riktning höghusområdet Norrby och en berättelse om debaclet kring uteserveringen i somras. Den som var tvungen att avgränsas med skärmar eftersom förbipasserande ungdomar från Norrby kastade sten på gästerna.
Men därefter min omedvetet ledande fråga om hur ofta de känner sig rädda här och handen som automatiskt gör sig redo att anteckna de sedvanliga utsagorna om en kommun som inte ställer upp tillräckligt, om bidrag som skulle kunna höjas, om osynlig homofobi, men i stället de nästan förbluffade blickarna som jag får till svar. Här? I Borås? Rädd? Senaste gången någon av dem har varit rädd här var efter No tears for queers-föreställningen när en person i lokalstyrelsen sade att det kändes obehagligt att gå ensam till den mörka parkeringsplatsen där hennes bil stod. Men RÄDD? Daniel brukar, för Guds skull, gå i klänning genom staden utan att vara rädd.
Det frågetecken jag som författare nedtecknade mellan raderna i No tears for queers – den förebrående frågan till heterovärlden att när ni nu ser att det här händer mitt framför ögonen på er, när ni ser att människor förföljs och till och med mördas för sin sexuella läggning eller könsidentitet, varför gör ni ingenting? Varför skriver inte vi journalister mer om det som händer? – kommer lite på skam och rätas ut. Tystnaden är kanske inte längre så tyst. Och den här situationen känner jag faktiskt inte igen från tidigare samtal med vare sig HBT-aktivister eller drabbade under researcharbetet med min bok.
Både Tage och Daniel vittnar nämligen om stödet från det civila samhället. Betonar att RFSL fått mängder av PR efter attacken, även om jag gissar att de använder PR i brist på bättre ord, eftersom det snarare rör sig om täckning i media. Morgonen efter attentatet ringer både radio och TV4 till föreningens ordförande och vill ha en kommentar.
De större tidningarna – GP, DN är två exempel – skriver och händelsen plockas dessutom genast upp av bloggosfären. Det finns en nyvaken medvetenhet om frågan. Aktivisterna mot hatbrotts ansträngningar, bland dem kriminologen Eva Tiby och hennes pionjäravhandling och kuratorn Anneli Svensson med sitt outtröttliga föreläsningsarbete, har kort och gott börjat sippra ned till både media och rättssamhälle, vilket gjort att journalister börjat känna igen ett hatbrott när de ser det. Den kunskapen ska inte underskattas. När Josef Ben Meddour mördades 1997 talades det nästan uteslutande om satanistmord. Mordet på Johan Pettersson renderade mestadels notiser 2002 och glömdes därefter bort.

Men framför allt har någonting hänt i Borås. I en stad som präglas av en hel del sociala spänningar och där Sverigedemokraterna sitter i kommunfullmäktige har andra, tidigare oengagerade, själar börjat engagera sig i HBT-personers säkerhet. Kommentarerna i fältet under Borås tidnings artikel om bomben mot RFSL-lokalen utgörs, till exempel, i hög grad av solidaritetsyttringar. Polisen kommer med jämna mellanrum förbi lokalen för att kolla att allt är under kontroll. Och ett par dagar efter attentatet söker representanter för samtliga politiska partier utom kristna Vägvalet upp ledningen för att diskutera vad man kan göra från fullmäktigehåll.
På festen som hålls i RFSL:s lokaler helgen efter rökbomben strömmar det dessutom till personer som deltar enbart för att visa att de inte är rädda. ”Inte komma hit för rökbomben?” säger en kvinna till Tage. ”Det är just på grund av rökbomben som jag är här.”
Och det är just här ytterligare en beklämmande siffra i den redan omfattande statistiken över hatbrott mot hbt-personer förvandlas till någonting annat, någonting i grund och botten positivt: demonstrationen av ett växande stöd för HBT-personers grundläggande rätt till trygghet bland de breda folklagren.

Tage och Daniel har redan börjat fundera på hur RFSL Borås ska nå ut bland ungdomarna på Norrby och ska, tillsammans med polisen, ha en samtalskväll om det som hänt med ett femtiotal stökiga ungdomar. Det har visat sig vara en effektiv metod tidigare.
Som när RFSL Borås för ett tag sedan var och informerade på en bråkig högstadieskola i staden i tre dagar och där eleverna var skeptiska. Den tredje dagen skrek en sjundeklassare ”här kommer bögarna” när informatörerna kom. Men då tog en äldre elev tag i sjundeklassaren, lyfte upp honom och röt ”skärp dig, de är skittrevliga”.
Eller som i fallet med mamman som ringde och undrade hur hon kunde gå vidare med lågstadieskolan där hennes barn gick och där två småpojkar nyligen hade aviserat att de tänkte klä ut sig till ”bögjävlar” på skolmaskeraden. Efter massiva protester från föräldrarna ryckte rektorn till slut in.
Folk lyssnar inte bara längre, folk  agerar i en helt annan utsträckning än förr.
– Det är en lycka när sådant händer, säger Daniel och dricker det sista av kaffet.
Vi sitter tysta ett tag och tänker på den där lyckan. Utanför regnar det. Det regnar i ärlighetens namn nästan jämt i Borås. Men paradoxalt nog är staden samtidigt som allra vackrast då.

Av Johan Hilton
johan.hilton@expressen.se