Censur i religionens namn

”Var går gränsen?” står det på en skärm på Nobelmuseet i Stockholm. Frågan gäller yttrandefriheten, som tillägnats en utställning på museet.
Var gränsen går vet vi nu. Det visade SVT-programmet Existens i torsdags kväll.
På utställningen visades Theo van Goghs film Submission, som ledde till att van Gogh mördades av islamister 2004.
Men inte hela filmen visades. Imamen Abd al Haqq Kielan bjöds in som rådgivare. Kielan fann delar av filmen kränkande. De delarna klipptes bort. Och vips hade utställningen om yttrandefrihet i stället gjort sig själv till ett ömkligt bevis på samhällets undfallenhet mot religion.

Inga är så lättkränkta som religiösa grupperingar. De mest aggressiva och framgångsrika är islamisterna. Likt den katolska och den svenska kyrkan är islam sammanhållen av institutioner, skrifter, företrädare och en ekonomisk infrastruktur som möjliggör expansion av framför allt politisk islam.
Medan intellektuella har tvingat stora delar av kristenheten att infoga sig i den profana och sekulära världen har många islamiska krafter en bit kvar på vägen till demokrati. Med det sagt är det viktigt att påpeka att de flesta muslimer i Sverige är demokrater som alla andra svenskar.
Totalitära krafter representerar sällan massorna. De har oftast tillskansat sig makten med våld, förtryck och ekonomi som smörjmedel. Mullorna i Iran är ett högaktuellt exempel.

Allt detta är självklarheter så länge vi pratar om katolska kyrkan eller den extrema kristna högern i USA. Kritik mot dessa uppfattas som legitim, och få svenska kulturinstitutioner skulle låta en präst sätta gränser för en utställning. När kritik riktas mot islam börjar såväl publicister, intellektuella som institutionella företrädare svamla om kränkthet, förståelse och det nödvändiga i att hålla det lugnt i samhället. Misstanken om att okunskap och feghet döljer sig bakom flosklerna är befogad. Man vill inte kränka en miljard muslimer, hävdas det gång på gång.
Islamister företräder inte alla muslimer. Men även om så vore är ju majoritetens vilja inte alltid demokratisk. Vad gör vi om majoriteten anser att vi ska bränna synagogor, utplåna en folkgrupp eller kasta ut alla invandrare? Vi har sett det förr.
Det är friheterna som bygger demokrati. Yttrandefriheten är en av de primära, vilken möjliggör för individen att hävda sina rättigheter. Även islam måste få kritiseras av alla. Även av dem som definieras som muslimer eller islamister. Att självmant inskränka yttrandefriheten säger en hel del om samhällsklimatet när det gäller islam.

Var gränsen för yttrandefriheten går på Nobelmuseet vet vi alltså nu.
Det är ett nederlag för det fria ordet att en imams kränkthet väger tyngre än islamistiska mord på förläggare, konstnärer och författare. 10-0 till islam.
Och det är ovärdigt med en utställning om yttrandefrihet som censurerar sig själv.

Av Dilsa Demirbag-Sten
kulturen@expressen.se