Nima Dervish och Emre Gungör / Varför mördar man sin dotter

NIMA DERVISH OCH EMRE GUNGÖR | Varför mördar man sin dotter | Norstedts

Vem som bereds plats i det offentliga samtalet är en viktig mätare på vilken legimitet en fråga har i ett samhälle. För sju år sedan stod hederskulturerna på dagordningen. I dag vågar alltfler av de utsatta flickorna och kvinnorna tala och göra motstånd. Också de fall där de har haft styrka att bryta sig ut från en kvävande och ibland rent av livsfarlig gemenskap har blivit synliga.
Nu kommer även männen och pojkarnas berättelser. Utan dem ingen förändring. Men de glöms lätt bort i samtalet.
Journalisten Nima Dervish och socionomen Emre Gungör, har gjort ett ambitiöst arbete för att utreda de frågor vi alla vill ha svar på. Vad känner en far som mördar sin dotter därför att hon inte låter sig styras av hederskulturens påbud? Vad händer sedan? När det inte finns någon återvändo, när barn begravs och föräldrarna fortfarande lever, hur upplever männen och pojkarna det? Ångrar mördaren sig?
Dervish och Gungör är de första som har intervjuat Rahmi Sahindal (Fadimes far), Agid Atroshi (Pelas far) och ”Isam” (ett fingerat namn) som mördade sin kusin Sara Abed Ali den 14 december 1996. Att på varje sida läsa männens namn är en gripande påminnelse om att det bakom varje bild av en förövare finns en människa. De har länge bara refererats till som fäder som mördat.

Till Emre Gungörs förvåning svarar Rahmi Sahindal på det brev han skickat till fängelset i Kumla. Kapitlet om Sahindal är lika mycket en dokumentation av den unge kurden Gungörs möte med delar av den egna kulturen som han har inblick i och kunskap om men starkt ifrågasätter. Hur det som en gång varit självklart förlorar sin makt och arvets förvaltare med den.
Det är en bruten man som möter Gungör. Familjen försöker samla resterna av ett liv och vill inte veta av författarens bokidé. Men Rahmi Sahindal vill berätta.
Gungör förmår inte riktigt ta ett steg tillbaka i kontakten och relationen med Sahindal. En styrka visar det sig, som gör texten levande. Dialogen ger en inblick i en manlig gemenskap och samtalet får en mänsklig dimension.
Nima Dervish är en rutinerad skribent och journalist vilket också präglar de kapitel han skrivit. Skillnaderna är märkbara mellan de olika delarna av boken. När Dervishs text om mötet med Agid Atroshi börjar någonstans i mitten av boken blir övergången en aning dramatisk. Texten får plötsligt en mer utmejslad berättarform och kontrasterna mellan författarnas språkhantering skaver en aning.
Skillnaderna är inte endast stilistisk utan återfinns även i dispositionen av texterna och intervjutekniken. Pedagogiskt ställer sig Dervish vid läsarens sida och leder oss igenom ett svårt ämne mot en fond av krossade illusioner, drömmar och band mellan far och dotter som skuggas av konventioner.
Där Rahmi Sahindal verkar ångerfull undviker Agid Atroshi att vidröra såret. Det hjälper inte att älta. Inget kan göras ogjort, konstaterar han.
Avståndet mellan Dervish berättarröst och Atroshis förhållningsätt till mordet på dottern illustrerar smärtsamt det stora gapet mellan värderingarna.

Men skillnaderna mellan författarnas berättarröster förhindrar inte att ett svårt ämne här får ett tillgängligt tilltal utan att förlora i skärpa eller förenkla frågans komplexitet.
Innehållet i boken är så angeläget att jag hoppas att de ansvariga gör en ansträngning för att boken ska hamna på kurslitteraturlistan på varje högskola och universitet i vårt land. Norstedts gör en viktig insats med utgivningen av Varför mördar man sin dotter. Jag har väntat länge på den här boken som är värd många läsare.

Av Dilsa Demirbag-Sten
kulturen@expressen.se