Roger Scruton / Kultur räknas

ROGER SCRUTON | Kultur räknas | Översättning Lars Ryding | Atlantis, 172 s.

Vi skymtar konturerna av en kulturkamp: populistisk och i nyanser av brunt som hos Göran Hägglund (vanligt folk mot vänsterintellektuella); ekonomistiskt nyttotänkande som hos Carl Rudbeck (vård-platser i stället för pengar till kultur och mer välargumenterat i tidskriften Axess (skönhet mot abstrakt konst och postmodernism). Det är alltid bra när kort läggs på bordet; det uppfordrar också andra att göra det.
Förlaget Atlantis Axess har nu gått vidare med Kultur räknas av den excentriske konservative brittiske filosofen Roger Scruton, i översättning av Lars Ryding och med
förord av Johan Hakelius.
Scruton är ett slags modern Spengler som fruktar Västerlandets undergång: ”Kanske kommer man en dag inte längre att undervisa om vår kultur.” Han kämpar för västerländsk kultur, för humaniora, för smak och värderingar och en kanon som barnen ska få möta i skolan. Han ställer med all rätt fri tid mot nöjesindustrins fritid. Här glimtar ibland några kloka ord.
Scruton betraktar helst i fågelperspektiv. Men när albatrossen landar på däcket låter hans kommentarer lika knarriga som när en äldre farbror fnyser åt de upptåg han läser om i Daily telegraph. Om popmusik och tv tycker han inte: ”Kraxandet och stönandet i framförandet blir det viktigaste draget i melodislingan… På samma sätt som popmusiken gör en döv för världen gör televisionen en blind för den.” Scruton bygger elstängsel kring genrer och stilar och skulle uppenbarligen inte förstå ett skvatt av Michael Jackson.

I den samtida bildkonsten – låt mig ta det som exempel – är Scruton illa orienterad, han saknar uppenbarligen nyfikenhet och nöjer sig med hör- och vandringssägner. Är det inte en betänklig okunnighet och lättja hos en man som ständigt predikar bildning och ansträngning?
Scruton efterlyser en traditionell föreställande konst och har fått för sig att dagens unga konstnärer inte kan teckna och måla (i Sverige motsägs det grundligt av en ung generation där påfallande många är både figurativa och virtuosa i sin teknik). Eländet inleddes med Marcel Duchamp – efter hans första ready made börjar syndafallet: vad som helst kan vara konst. Den debatten lämnade vi i Sverige i början av 60-talet då Ulf Linde framgångsrikt försvarade den informella, abstrakta konsten med argument från Duchamp.
Scruton har inte gjort sig mödan att tränga in i Duchamps värld. Han förstår inte att Duchamp är en esoteriker och alkemist för vilken konsten är det högsta, och som gick under jorden för att kunna skapa. Det framgår om inte annat av Octavio Paz studie och intervjuböckerna med Duchamp – Pierre Cabannes och volymen Duchamp på radio som just kommit ut på svenska på Erratum förlag. För Duchamp är konst något mycket djupare än smak, genre och stil.
Duchamp var naturligtvis inte omedveten om att konsten hotas, i synnerhet av en hejdlös kommersialisering. Lustigt nog är det ett perspektiv som fullständigt lyser med sin frånvaro i Scrutons kulturkritik.
Ändå, i ett Sverige med sin vacklande borgerliga kulturpolitik måste man välkomna hans lidelse för kulturens vikt.

Av Peter Cornell
kulturen@expressen.se