Hälsningar från Paris ... Foto: Reuters

Stadens själ

De stora städerna är som maskiner drivna av handeln och begäret. DAN HALLEMAR läser stadssskildringar av Virginia Woolf, Gertrude Stein och Bobo Karlsson.

Under några sommarveckor, hävdar Virginia Woolf, upphör London att vara London. På sommaren, skriver Woolf, lämnar den äkta cockneyn mrs Crowe staden. Vad mrs Crowe gör de där sommarveckorna när London upphör att vara London är oklart eftersom ingen ens i sina vildaste fantasier kan ”tänka sig mrs Crowe i sin svarta klänning och i hatt med flor promenera omkring bland betor på en åker”.
Och i sin Londonlägenhet är hon inte.
Om London, sommaren och fru Crowe kan man läsa i Virginia Woolfs essäbok London. Texterna i boken är skrivna i mars och april 1931, sen vinter, tidig vår. När Virginia Woolf i en text promenerar genom staden, med ursäkten att köpa en blyertspenna, hävdar hon att ska man promenera i staden ska det vara kväll och vinter.
Det tycks vara en rent estetisk fråga. Staden är helt enkelt vackrare på kvällen och på vintern, med ”luftens champagnefärgade ljus och gatornas umgängesliv”.
Jag ger henne rätt där. Åtminstone vad gäller städer på det norra halvklotet. Där vintern är en tid när man måste lämna gatan och gå in och värma sig. Inga festivaler kan dölja att den nordeuropeiska sommarstaden är en stad som är lite obekväm med sig själv. Det är klart att det är sommar när Raskolnikov vandrar runt i ett ”vedervärdigt” St Petersburg i Brott och straff, och känner ”den där särskilda sommarodören som är så välkänd för alla petersburgsbor som inte har råd att hyra sommarstuga”.
När journalisten Bobo Karlsson, som tycks dras till hetta och stora städer, gärna i kombination, ska beskriva Stockholm en varm sommar i sin nya bok Urban safari skriver han att ”de som kan drar förbi Systemet redan på torsdag på väg mot sina sommarhus och överlämnar staden åt oss andra”. Sommaren delar på staden. De som drar och de som stannar. Kanske är det två olika begär?
Virginia Woolfs 20-tals-London är ingen semesterstad, utan en vardagsstad, en stad som har ett jobb att sköta. Allting tycks synligt, allt sitter ihop på ett helt konkret sätt. Det är en lockande stad, intressant på ett sätt som en maskin är intressant. Hon kliver in i hamnens lager och ser varorna lastas och lossas, och återser dem sedan i förädlad form på den föraktade Oxford Street. Ståltråden som bundit ullen från Australien har blivit rakhyvlar. En väldigt lokal världsstadsmaskin.
Men precis som alla städer är hennes London på väg att försvinna. Någonstans är just det ständiga försvinnandet det absolut sorgliga och nödvändiga med en stad.

I en annan nyutkommen bok, Gertrude Steins Paris Frankrike, sitter Stein på landsbygden på flykt undan det annalkande kriget 1939: ”Och nu är det krigstid och familjer som brukar bo i städer om vintern bor allihop på landet.”
Hon minns det Paris hon själv var med och skapade och som inte finns längre. Hon har lämnat sin studio på Rue de Fleurus i Montparnasse, där Picasso hade bott på Boulevard Raspail intill kyrkogården, Matisse på Quai Saint-Michel (han hade också en akademi på Rue de Sèvres), Léger just vid Boulevard Saint-Germain (där Apollinaire bodde). De hade flytt Montmartre som redan hade blivit en turistattraktion och givit sig in i det mer okända och nybyggda Montparnasse.
”Paris var platsen som passade de av oss som skulle skapa nittonhundratalets konst och litteratur, det var helt naturligt”, skriver Gertrude Stein. Platsen där ”alla var tvungna att vara för att vara fria”.
Med städer är det som med rockband och musiker. Man ska upptäcka dem tidigt, innan de blivit mainstream och mesiga. Inte sällan sammanfaller också band och städer. Detroit 1964: Motown. Berlin 1974: Lou Reed/David Bowie. Manchester 1978: Joy Division. Paris 1923: Stein/Picasso/Apollinaire (ok, inga rockstjärnor, men Picasso är väl så nära en konstnär kan komma). Man ska hitta dem innan de sålt sig och är Let’s dance med konsertbilaga i Aftonbladet.
När de har själ och är skitiga, i framkant och spännande.
Å andra sidan skriver bra författare alltid fram den där själen, får en att längta dit. Som Virginia Woolf när hon skriver om 30-talets London. Den där maskinen, ett London som byggde ut sina hamnar under hela 1800-talet. En stad som växt från 959 000 invånare 1801 till 4 536 000 1901.
Bara femtio år efter Woolfs promenader i hamnarna är de alla nedlagda. Nya sätt att hantera godset gjorde att man inte längre behövde åka upp genom floden in mot London för att lassa och lossa. En ny tid tar vid. Kontorsstaden. Optioner. Kapital och experter. I Virginia Woolfs London finns 30 utländska banker. Sextio år senare, 1985, var de 434. Allt det där som skulle skapa kontorsstaden.
Ett London som skulle skrivas fram av någon annan. Sex Pistols? Jam? Madness? Clash?
Men vad gör den där stadsmaskinen? Det är en begärsmaskin mer än något annat. Inga bomullsbåtar utan begär efter bomullskappor, som man kan svepa in sig i på vintern. Ingen fuktig tobak i stora tunnor utan längtan efter slanka cigaretter.
Begäret och handeln är stadens drivkraft: ”Det är vi – vår smak, vårt mode, vårt behov – som får lyftkranarna att buga sig och svänga runt, som kallar hem båtarna från havet. Vår kropp är deras herre,” skriver Woolf 1931.

I Urban safari skriver Bobo Karlsson, ännu en av dessa skribenter som skriver fram städer och får en att längta dit, att Rio de Janeiro är ”kropparnas stad”. Ingenstans, skriver Karlsson, ”rörs sol, fotboll, bad, flirt, surfing, mode, sex och det sociala spelet och den urbana pulsen ihop som längs Rios stränder”.
Staden som kropp. Kanske kan en vinterpromenad, som Virginia Woolfs, på jakt efter en blyertspenna då tyckas lite … svalt.
Kanske är det två olika kroppar?
Om det tidiga 1900-talets Paris skrev Ferdinande Olivier: ”Vilket liv, vilket uppror, vilken galenskap.” Dramatikern Carl Zuckmayer beskrev Weimarrepublikens Berlin som att ”luften alltid var frisk och het, som på hösten i New York, man fick inte mycket sömn och blev aldrig trött”. Också Bobo Karlsson skriver om sömnlöshet i Berlin, där det samlas ”tiotusentals unga sömnlösa, vilt dansande optimistiska urbana dårar”.
Att vakna upp i en stad som aldrig sover. Den moderna urbana drömmen om sömnlöshet och frihet.

Woolf skriver fram en annan stad. Jag kan tycka om den. Den påminner ändå om min maskin. I kvällningen vill jag ta den där vinterpromenaden som Virginia Woolf för att, som hon skriver, fly från den där ”tyrannen” som säger att man måste göra det ena eller det andra, och bakom ”pliktens pekpinne” se Themsen breda ut sig i hela sin bredd, ”väldig, dyster, fridfull”. För att med ”kvällstimmen kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker”, men sedan gå hem och ”känna hur de gamla ägodelarna, de gamla fördomarna omsluter oss och hur jaget, som har förgrenat sig i så många gathörn, som har fladdrat som en nattfjäril mot ljuslågan i så många oåtkomliga gatlyktor, nu är skyddat och omgärdat.”
Pussa de sovande barnen på pannorna och lova att inte vara borta någon mer kväll i veckan. Somna hastigt. Det är ju en dag i morgon också.