Skandal-löst
"Är det sant eller inte?" verkar vara den fråga som mer än någon annan avgör om en bok har potential att bli en skandal idag. Man behöver bara titta på de senaste årens svenska litterära stormar; Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Liza Marklunds Gömda - två helt olika böcker, men med sanningsanspråket gemensamt. Vad får man skriva om andra människor? Vems sanning är sannast? Det är frågor som uppenbarligen engagerar i en tid där det hela tiden görs anspråk på sanning, inte bara i litteraturen utan i hela vår vardag, i reality-tv och på bloggar.
Med sådana försäljningsargument är det inte konstigt att människor blir upprörda om böckerna visar sig vara påhittade.
Det finns dock en gradskillnad mellan dessa böcker - att sprida osanning om existerande personer, kanske till och med namngivna sådana, är givetvis allvarligare än en fiktiv självbiografi (tänk exempelvis på de utländska exemplen James Freys Tusen små bitar, eller den alltigenom påhittade författaren JT LeRoy. Även om man kan bli upprörd över tilltaget att ljuga är det lögner som inte drabbar någon annan än författaren själv). Och det är givetvis även skillnad på en bok med journalistiska ambitioner och på en roman (Marklunds Gömda har nu klassificerats om av bibliotekstjänst - från fakta till skönlitteratur).
Det är ett moment 22, detta med skandaler: Den litterära kritikerkåren är så självmedveten att det mesta som andas skandal reflexmässigt bemöts med positiva recensioner. Detta eftersom man är angelägen att - om det nu skulle visa sig blåsa upp till skandal på riktigt - tillhöra den sida som avgår med seger (att vara vänligt inställd till sådant som är nytt, "utmanande", "obegripligt" et cetera har historiskt sett visat sig ge bäst utdelning). Kalla det feghet eller självbevarelsedrift, ibland är begreppen svåra att skilja åt.
Litteraturkritikens fält påminner därför inte så lite om ett schackparti, där den med siktet inställt på karriär gör bäst i att planera varje drag mycket noga eftersom den författare du recenserar idag kan vara din chef imorgon.
Men därmed undergrävs också terrängen för potentiella skandaler: någon måste ju faktiskt ogilla ett verk för att det ska kunna orsaka skandal, eller i allafall iträda rollen som den ogillande. Vem ska annars sköta tomatkastandet? En konservativ fiende som plötsligt materialiseras ur intet? "Borgerligheten"?
Jag inkluderar nu mig själv när jag talar om kritiker, och rannsakar mig själv på vad jag personligen blir upprörd över egentligen. Efter många år med litterärt snask och snusk är jag rätt luttrad. Jag har en rätt liberal, laissez-faire-mässig grundinställning till livet samt, misstänker jag, förhållandevis låg moral. Att göra någon upprörd i Sverige år 2009 är inte det lättaste. Det jag själv upprörs över oftast är förutsägbarheten i det litterära landskapet, men det är i det långa loppet en fruktlös och tråkig upprördhet. Det vore ju mycket roligare att med själ och hjärta tycka att något var fullständigt förkastligt!
För till stor del skapas de litterära skandalerna av kritikerna - jag kan inte på rak arm komma på ett enda samtida exempel på en bok som passerat kritikerleden under glada tillrop och sedan orsakat raseri hos den läsande delen av befolkningen. Att jämföra med Anna Odell, som under våren åstadkom just detta - respekt från konstvärlden, upprördhet hos folket. Vad säger det om samtidslitteraturen? Något nedslående antagligen. Både om dess skandalpotential och dess kontakt med världen utanför kultursidorna.
Litteraturskandaler har i det förflutna oftast handlat om sex: Vladimir Nabokovs Lolita, som gjorde ett slags trestegs-skandal genom att först tigas ihjäl, sedan sågas och slutligen förbjudas i Storbritannien och Frankrike. DH Lawrences Lady Chatterleys älskare, som fick förlaget åtalat för obscenitet. Norske Agnar Mykles Sången om den röda rubinen, som med efterföljande åtal för osedlighet samt rättegång, knäckte författaren så till den grad att hans litterära karriär i princip var över. Och min favoritförfattare Ola Hanssons Sensitiva amorosa var kanske inte en skandal direkt, men blev så brutalt nedsablad av kritiker att fortsatt utgivning i Sverige blev otänkbar. När ingen av hans forna vänner längre ville ha med honom att göra flyttade Hansson utomlands och kom inte tillbaka till Sverige förrän han skulle begravas.
Här går en viktig skiljelinje när det gäller konstnärskap: Dessa författare tog en faktisk risk med sina verk. Och helt oavsett vad man tycker om Maja Lundgrens Myggor och tigrar, så tänkte jag när jag läste den att herregud, hon gör sig verkligen ovän med alla. Hur ska hon någonsin kunna jobba igen i Sverige? Då kunde jag inte bestämma mig för om det var dumdristigt eller modigt gjort, i dag lutar jag åt det senare.
Få personer vågar göra något sådant - det kräver en så stark personlig övertygelse att alla tankar på vad som är strategiskt rätt inför den framtida karriären bleknar. Jag tycker att det är vackert, att riskera den totala ensamheten.
Frågan om den påstådda sanningen är sann får vi förmodligen fortsätta dras med. Att hoppas på en skandal av idémässig karaktär - som Almqvists Det går an, kanske - känns hopplöst i dag. Även om familjen och äktenskapet fortfarande engagerar som debattämne - betänk den uppmärksamhet Maria Svelands Bitterfittan fick - leder det knappast till några skandaler. Sex skapar däremot uppenbarligen fortfarande lite rabalder. Tyska Charlotte Roche har fått uppmärksamhet i hela Europa för sin äckelroman Våtmarker. Men även om hon nu har blivit framröstad till världens osexigaste kvinna, så leder hon program på tysk tv och behöver uppenbarligen inte gå i landsflykt och troligtvis inte heller se sig om efter ett nytt förlag om hon skulle vilja skriva ännu en bok.
Att ta en sann konstnärlig risk innebär att sätta allt på spel, att riskera att uppröra till och med den luttrade litteraturbranschen så till den grad att ingen längre vill ha med en att göra. Men det verkligt osexiga i dag är inte att skriva en äcklig roman á la Charlotte Roche, utan att vara en förlorare - en förlorare på riktigt, till skillnad från att chict befinna sig i etablissemangets utkanter men ändå kunna mingla runt på bokmässan och bemötas med bibehållen respekt. Jag önskar givetvis inte någon författare olycka, men få saker respekterar jag mer än den som både satsar och förlorar allt - och här inträder ännu ett moment 22: en författare som verkligen satsade allt på ett kort skulle jag, i egenskap av kritiker, bemöta med en strålande positiv recension - och därmed skulle skandalen utebli. Eller: jag skulle väl få hoppas att mina kritikerkolleger i detta potentiella fall skulle visa sig sakna mitt goda omdöme.
Efter modernismens intåg, genombrott och till synes aldrig bortklingande idémässiga arv är det hopplöst att reta upp någon med formmässiga experiment. Vi har nu sett det mesta och alla vet vi att en diktsamling eller roman kan se ut precis hur som helst.
Det som anses vara utmanande och nyskapande i svensk litteratur i dag är redan på förhand uppskattat av de flesta kritiker.
Den yngre, experimentella svenska lyriken får glada helsidesrecensioner av kritiker som är angelägna att gilla det senaste för att inte framstå som ifrånsprungna av samtiden. Det skapar en situation där litteraturen och kritiken sitter i samma båt - vad har vi då kvar som kan uppröra på riktigt? Den skandalösa litteraturen borde rimligtvis hittas i den andra änden, bland sågningarna, där kritikerkåren unisont skriker "Vad är det här? Hur kan detta ges ut? Skäms!"
THERESE BOHMAN
Av Kulturen
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan