Mödrarnas mod mot mördarnas

Lördagen den 20 juni sköts den unga Neda Agha-Soltan ned under en demonstration i Teheran.
Efter att hennes sista minuter i livet hade hamnat på Youtube dröjde det inte länge förrän hon blev en symbol för Irans folkrörelse.
Följande lördag, den 27 juni, samlades en grupp mödrar för att sörja i Lalehparken, nära platsen där Neda dog. Det de hade gemensamt var förlusten av sina barn under Islamiska republikens 30-åriga styre; vissa på 80-talet, andra under den senaste tidens protester.
Trots frånvaron av slogans, flaggor, symboler och andra åsiktsyttringar var mödrarnas blotta närvaro en provokation för regimen: parken fylldes av säkerhetsstyrkor som förolämpade, hotade och slog kvinnorna med batong. Minst 20 arresterades och togs till okänd plats.
I ett utlåtande deklarerade mödrarna att de hädanefter skulle samlas i en tyst manifestation varje lördag klockan 19 (klockslaget för Nedas död) ända tills ”fängslade demonstranter frigetts, våldet upphört och våra barns mördare fått sina straff”.
”Lalehs mödrar” påminner om Argentinas så kallade galna mödrar. I slutet av 70-talet började argentinska kvinnor vars släktingar hade ”försvunnit” under militärdiktaturen samlas varje torsdag på Plaza de Mayo (Majtorget) i Buenos Aires, för att synliggöra offrens undansopade öden.

Ett liknande fenomen fanns även i Chile. Under Pinochet-regimen brukade kvinnor till försvunna makar och söner samlas utanför regeringsbyggnader och ensamma dansa landets nationaldans Cueca, ofta medan de bar fotografier på sina anhöriga. År 1987 besjöng Sting mödrarna i låten ”They dance alone (Cueca solo)”.
När jag ringer upp ”Fatemeh”,
en av de iranska mödrarna, frågar jag varifrån hon hämtar sitt mod.
– För en förälder finns inget värre än förlusten av ett barn. Det värsta som kunde ha drabbat oss har redan hänt. En av mina vänner förlorade alla sina tre barn sommaren 1988 då den största massakern på politiska fångar skedde. Hon har sörjt i 21 år och varje vecka besökt den ökända Khavarankyrkogården där fångarna är begravda. Vi har inte mycket kvar att förlora.
– Visst är man orolig för sin säkerhet, men vi är tvungna. Dessa dagar kommer att avgöra Irans framtid för överskådlig tid. Misslyckas vi nu kommer vårt öde att vara beseglat.
Har ”Fatemeh” något budskap till omvärlden?
– Mödrar världen över förstår varann genom hjärtat. Jag vill be kvinnorna att inte lämna oss ensamma. Visa er solidaritet genom att bära färgen som symboliserar vår frihet; när vi bär gröna armband försöker de bryta handen på oss.

Nima Dervish
kulturen@expressen.se

Nima Dervish är frilansskribent och författare och bloggar på nordicdervish.wordpress.com