Chockverkan

"Vi är chockade. Vi vill göra mer."
Dåvarande kulturministern Marita Ulvskog var upprörd efter att ha sett skandaldokumentären Shocking truth i februari 2000. Och efter att Alexa Wolfs film om TV1000-porren visats i Tv4 ville många göra mer. Enligt en Sifo-undersökning ville 72% av de svenska kvinnorna (43% av männen) helt förbjuda porr på tv.
Dagen efter sändningen visades Shocking truth i riksdagen och följdes av en uppskruvad diskussion. Miljöpartisten Eva Larsson beskrev vad hon sett som "gruppvåldtäkter, förnedring och misshandel", och vänsterpartisten Kalle Larsson drog den lite svårbegripliga slutsatsen att "Porr har ingenting med sex att göra utan med makt och förtryck av en annan människa". Skyttegravarna grävdes djupa direkt. S-kvinnorna ville stoppa porren, liberalerna försvara pornografernas yttrandefrihet.
Det är inte konstigt att filmen väckte känslor. Parallellklippt med en sorglig historia om Lisa, en folkhögskolestudent som utsatts för övergrepp i den svenska porrbranschen, visar filmen hårdpornografiska snapshots från kabelkanalernas nattablåer. Det är ett lika effektivt som spekulativt montagebygge. Men även bortom chockeffekten i ett uppförstorat kön är flera bilder väldigt obehagliga. En kvinna som ser nerdrogad ut slängs omkring som en trasdocka.
Att män förväntas tända på kvinnor som kastas runt eller masturberandes berättar om sexuella övergrepp i barndomen skvallrar förvisso om att könsmaktsordningen impregnerar könslivet, men var inte det hemskaste i Shocking truth-Lisas vittnesmål om de vidriga arbetsvillkoren i den svenska porrindustrin?
I debatten talades det ändå mest om vilka effekter porrkonsumtion får på unga killar. Inspireras de till tveksamt normala praktiker som gruppsex och analsex? 
Diskussioner om pornografi blir lätt impotenta. Eftersom få vill erkänna att de äger expertis på området, uppstår ofta missförstånd.
En återkommande felaktighet var antagandet att kvinnor i porrfilmer är passiva, vilket helt enkelt inte stämmer, en annan att porren fokuserar på mannens njutning, när det i själva verket är tvärtom. I den heterosexuella mittfåreporren får kvinnan stöna för båda. Mannens tysta kropp styckas upp och anonymiseras till en stum identifikationskuk som sticker in från bildkanten - medieforskaren Anja Hirdman har kallat den "den seriösa penisen".
Visserligen fungerar det obligatoriska sprutet som en garant för den manliga njutningens autenticitet, men för den mer nyanserade njutningskarta som kan finnas i en mans ansikte får vi vända oss till bögporren. Det är ingen slump att männen i en av filmerna i Shocking truth bär djurmasker. 
Marita Ulvskog lät närmast som en karaktär i en katastroffilm när hon kommenterade TV1000-porren: "Det kommer från utländska satelliter, omöjliga att stoppa." Och att lagstiftningsvägen motarbeta porrprofitörerna visade sig vara svårt. Ansträngningarna resulterade i att filmcensorernas förordnanden halverades till sex år för att minska avtrubbningseffekten, och att kabelkanalerna fick 3 000 nya abonnenter.

Men nu har porrindustrin ändå hamnat i kris. Och det är piraterna och videoentusiasternas fel.
Erotikentreprenörer har ofta berömts för sin framsynta mediestrategi – när den påklädda filmbranschen motarbetat varje teknologisk uppgradering, har porren anpassat sina affärsmodeller till nya distributionskanaler. 
Men i samtidens kristider har pornograferna fått nog. Porrkungen Larry Flynt bad i vintras om en statlig räddningsaktion för att rädda branschen. Och till skillnad från Hollywoodbolagen förlorar faktiskt porrindustrin massor av pengar på den illegala kopieringen. Få vill skylta med flera hyllmeter lyxigt formgivna porrboxar, än färre uppgradera dvd-samlingen genom att köpa samma titlar på bluray. Inte undra på att svenska porrmagnaten Berth Milton argumenterade för IPRED-lagen.
I stället för att köpa plastbitar eller dyra abonnemangstjänster kollar samtidens onanister på streamat sex på Youtube-parafraser som Youporn (en av världens största sajter alla kategorier), Redtube och Xtube. Här finns en närmast oöverblickbar ormgrop av könsdelar, och precis som hos förlagan varierar stilarna från slickt ljussatta lyxproduktioner till gryniga hemmavideor. 
Att amatörfilmerna ofta är mer populära ger sängkammarindustrin huvudvärk. Hur ska de tjäna pengar om porrsurfarna blir mer upphetsade av filmsnutten ”Jag knullar Stina på studentskivan” än mångmiljonproduktioner med välskriven dialog?
Många har sett amatörboomen som en snuskig befrielserörelse där par från villaförorter och småstäder börjar byta filmer med varandra istället för att göda en exploaterande industri. Men det finns anledning att vara kritisk även mot den obetalda entusiasterotiken. Oftast imiteras den kommersiella porrens fallosfixerade dramaturgi, och det är alltid killarna som håller i kameran. Dessutom är det svårt att veta om alla medverkande är införstådda med offentliggörandet.
Om porrhotet för tio år sedan var att porrkonsumerade killar skulle vilja ha analsex med sina tjejer, tycks samtidens 2.0-hot vara att det spontana efterfestligget kan komma att få miljonpublik.

Jonas Holmberg
kulturen@expressen.se