Dagbok från Iran

Twingly bloggsök

Lördag 20 juni

Det här är en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Vi har alla bara gått och väntat på att den här dagen ska komma och att klockan ska bli 16. Speciellt efter Khameneis fredagspredikan igår, där han allierade sig med Ahmadinejad. Vi blev så fruktansvärt upprörda. Karoubi avblåste demonstrationen i går och uppmanade alla sina anhängare att ansluta sig till dagens demo. Den som skulle vara i dag klockan 16.
Usch, jag mår inte alls bra. Jag vet inte om jag kan skriva om det här. Det har varit fruktansvärt i dag. Redan imorse började radio och tv uppmana folk att INTE samlas. ”Det blir ingen demonstration i dag”, sa de, ”alla folksamlingar kommer att bestraffas av polis och militär och alla protester kommer att slås ner”.
Klockan 16.30 åkte vi hemifrån. Det var på tok för sent, men vi åkte ändå mot Enghelab. Men alla vägar var avspärrade av Basij och militär. Grupper större än tre personer stoppades och fick vända om. Vi var fem i bilen. De stoppade oss. Jag klev av och började pratade med några tjejer som satt på trottoarkanten. En av dem hade blivit slagen med batong. A promenerade ensam ner till Enghelab och klockan är nu 23 och han har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag håller på att bli galen. Mobilen funkar inte. Åh Gud, är du här nu? Finns du? Alla dessa unga människor med planer och mål för framtiden. Jävla skithög! Var är du nu? Är du rädd?

Jag väntar på att telefonen ska ringa, att de ska ringa hemifrån A och säga att han är hemma. Karegargatan är full av stenar och krossat glas, och från Enghelab ser jag en otäck rök stiga upp mot himlen. Solen är dold bakom tjocka svarta moln. Allt är otäckt, till och med naturen skrämmer mig just nu. Ett äldre par går bredvid mig på gatan. De säger att de kommer direkt från Enghelab. De har blivit misshandlade. Den gamle mannen säger ”Vi är här för er ungdomars skull”. Kvinnan upprepar hans ord och tillägger ”Vi gjorde fel förut och nu vill vi reparera skadan”. Det verkar vara många som tänker så, vi ser flera äldre par och föräldrar på gatorna. De flesta hör till det gamla gänget, de som förverkligade revolutionen för 30 år sen. De ångrar sig nu. Min telefon ringer hela jävla tiden, men det är inte A.
Jag har inte använt mitt radband på flera år, men konstigt nog så har jag tagit med mig det i dag. Och nu använder jag det för att be böner. Jag har sagt till mig själv att ifall A klarar sig hem helskinnad så ska jag ge 10.000 toman i allmosor till Rad-organisationen. Är inte det konstigt? När man är maktlös så vänder man sig till det övernaturliga.
Det är bestämt att ”Allah-o Akbar” ska ropas en kvart tidigare i kväll. I vårt kvarter har det bara varit vi och en granne till som öppnat fönstret och ropat, och vi har hört ropen från gatorna runtomkring oss. Men i kväll är vi många. Det känns som om det är alla grannar som ropar ”Allah-o Akbar”. De ropar också ”Död åt diktaturen!”. Jag är så hes av allt skrikande och gråtande så jag inte kan prata längre.
Nu ringer A! Äntligen! Han är hemma. Jag hinner precis tänka ”vad skönt” men så minns jag alla familjer som inte har hört något från sina kära. Kanske är de döda och kommer aldrig mer tillbaka. Hela min kropp är full av hat!
Sopor brinner på gatan, stanken är outhärdlig. En kompis ringer. Vi tappade dem. De fastnade i Enghelab. Hon säger att hela Enghelab och Azadi är dränkt i ett tjockt moln av rök, tårgas och pepparspray. Hon berättar att någon okänd öppnat sitt hem och släppt in dem. De gjorde upp en eld där inne (de sägs att röken av kol är det bästa mot pepparspray). Många ungdomar blev misshandlade. En annan kompis berättar att han med egna öron hörde hur en Basij beordrade de andra att skjuta mot fötterna.
Jag har så ont i magen att jag inte kan andas.
Det sägs att 19 personer har dödats. En bekant till A blev skjuten i benet. En annan av mina vänner såg en ung kvinna skjutas till döds framför henne. Det sägs att klippet finns på Facebook. Jag är som en levande död, jag försöker plugga men det går inte.
Det sägs att telefonerna är avlyssnade.
Jag kvävs till och med här, i mitt eget hem. Hoppas att någon hör mitt rop, att någon och kan hjälpa. Jag brukade älska tuggummin som är beska och starka. Nu tuggar jag bara söta fruktiga, men allt jag stoppar i munnen smakar beskt.

18 JUNI 2009

• Kom igen internet, fungera nu så jag kan bli uppdaterad...

Igår var det oklart var demonstrationen skulle hållas. På sajten stod det att en minnesstund för de döda skulle hållas i moskéerna. Men senare ringde mina kompisar och meddelade att Mousavi kommer till Toupkhane (vapenhusområdet) och att han bett alla att bära svarta kläder. Jag hade fruktansvärd sömnbrist och var dödstrött så jag stannade hemma, men mamma gick dit. Hon berättar att Mousavi stod längst fram i första raden vid demonstrationen. Folk hade tänt svarta ljus och det var helt tyst. På banderoller och plakat stod bl a:
MIN TYSTNAD ÄR HÖGRE ÄN DITT SKRIK
MIN DÖDA BROR, JAG TAR TILLBAKA DIN RÖST
OMRÄKNING OMÖJLIGT, OGILTIGFÖRKLARA VALET
MIN RÖST VAR GRÖN, INTE SVART SOM DITT NAMN
 
37 stora filmarbetare har skrivit ett uttalande angående händelserna. Många kända namn har skrivit under, bla Ezzatolah Entezami, Rakhshan Banietemad, Abbas Kiarostami, Fereshteh Sadr Orafaee, Mohsen Makhmalbaf, Fatemeh Motamed-Aria, Asghar Farhadi...
 
Det är inte bara i Teheran som universiteten blivit attackerade, även på universitet i Shiraz attackerades studentbostäder, med förstörelse och skadade studenter som följd. Det statliga televerket har meddelat att de inte har någon information om störningar i telenätet!!! De har ingen aning om varför sms och mobiler inte fungerar...
 
Å andra sidan har 300 kulturarbetare skrivit protestbrev och fördömt händeslerna. Molavi-teatern, en av de stora salongerna i Teheran, har stängt i protest, trots att de hade två framgångsrika pjäser på repertoaren. Den kända musikern och sångaren Shajarian har förbjudit radio- och tevekanalerna att spela hans verk. Mousavis högkvarter meddelar att det blir demonstration på lördag mellan klockan 16-19. Då marscherar vi från Enghelab till Azadi. Både Mousavi och Khatami (fd president) kommer att tala där. Lördag blir en stor dag. Karoubi har meddelat sina anhängare att delta i fredagsbönen, den stora andliga ledaren Khamenei ska tala då.
 
Nu är det kväll och ljudet av allas Allah-o Akbar ackompanjeras av regnet. Även naturen är med oss! Länge leve Iran!

17 JUNI 2009

• ”MIN TYSTNAD ÄR INTE ACCEPTANS , MIN TYSTNAD ÄR DEN HÖGSTA RÖSTEN!”
”VI VILL KROSSA MÄNNISKOGUDAR, INTE GLASRUTOR!”
 
Det är två av de slagord jag läser på plakaten idag. Folkmassan är helt enorm. Vi går från 7-Tir till Enghelab och det går varken att urskilja början eller slutet på marschen. De flesta bär svarta kläder och det enda som hörs är TYSTNAD. Det cirkulerar bilder på Mousavi, där han står hand i hand med sin fru. Igår kallade Ahmadinejad demonstranterna för ”små ogräs”. Idag ser jag flera plakat med texten ”Vi är det epokavgörande ogräset”. Vi är mer än en miljon människor, och vi har händerna i luften, vår fingrar formar segertecknet.
 
Plötsligt börjar folk vissla och applådera, och jag hör hur det viskas: ”Karoubi är här, bland oss!” Strax efter sprids små lappar med ett meddelande från Mousavi. Han uppmanar oss att avsluta marschen och skingras innan mörkret faller, att vi ska hålla ihop i grupper och inte låta någon gå ensam hem. Mot slutet av marschen börjar ett gäng vråla slagord. Folk försöker lugna dem, men det går inte. Det är uppenbart att de inte hör till oss, de är här för att förstöra, så vi upplöser samlingen och folk tar sig hemåt. 
 
Idag var det fotbollsmatch mellan Iran och Sydkorea. I första halvlek hade flera av de iranska spelarna på sig gröna band, men de tvingades ta av dem till andra halvlek.
 
Som vanligt klockan 22 öppnas alla fönster och människor ropar ”Allah-o akbar”. Men ikväll har Ahmadinejads anhängare bestämt sig för att göra samma sak. Därför meddelade Mousavi-högkontoret att man efter ”Allah-o Akbar” ska lägga till ”Ya Hossein till Mir Hossein” (Hossein är den tredje imamen som dog martyrdöden och Mir Hossein är Mousavis förnamn).
 
Fortfarande funkar det inte att skicka sms och sen i eftermiddags har mobilen också varit ur funktion. Det är häpnadsväckande egentligen. Hur kan människor ur denna enorma folkmassa kommunicera med varann?
 

Tisdag 16 juni

• Nyheterna rapporterar om åtta döda och 27 skadade från gårdagens demonstration. Det hände efter att folk hade skingrats, då började Basij-milisen skjuta rakt in i folkmassan. Min kompis var där. Han tog hand om en 20-årig kille som blivit skjuten. Killen dog innan de kom till sjukhuset. Det sägs att det är fler än åtta döda. Läkarna och sjuksköterskorna strejkade en timme i protest mot dödsskjutningarna.
Det skulle vara en ny demonstration i dag klockan 17, men morgontidningen Iran (som är regeringens organ) skrev i morse att de ordnar en motdemonstration klockan 16 på samma plats. Så vår demo blev inställd. Men eftersom varken sms eller internet fungerar just nu och mobiltelefonerna krånglar så är fast telefoni det enda sättet att meddela sig.

Vi ska dela upp oss i grupper. En del går från Enghelab till Azadi och en del går från Vanak till Tajrish. Jag skyndar mig till Park Way. Många har redan samlats där. De flesta sitter på marken utanför radio- och tv-huset. De är helt tysta. Inga slagord. Inga skrik. Några ungdomar går fram till polisen och kramar dem. Folk bestämmer sig för att gå mot Tajrish, men specialgardet spärrar vägen. Några börjar skrika slagord, men de avbryter sig. Plötsligt börjar alla hosta. Jag känner hur hela min kropp börjar brinna, det bränns överallt och så förstår jag vad det är – pepparspray. Vi springer in på närmaste gata och folk skriker ut sin vrede mot Ahmadinejad.
Det går fortfarande inte att skicka sms och nu på kvällen fungerar inte heller mobiltelefonerna. Vi skyndar oss hem för att ringa.
Nu är klockan 22 och jag hör protestropen. Hela staden har öppnat sina fönster och skriker Allah-o Akbar!

Måndag 15 juni 2009

• Jag har spenderat hela morgonen med att fundera på om jag ska gå med i demonstrationståget eller inte. JAG ÄR RÄDD!
Min mobil har ringt hela morgonen. En del av mina vänner vill gå med, andra säger att polisen har tillstånd att skjuta skarpt. Min kusin A ska gå. Han är säker. Så fort jag bestämmer mig för att delta så tänker jag plötsligt på alla saker som jag måste göra den närmaste tiden och hur hela min framtid hänger på dem. Prov i engelska, prov i alla andra ämnen och tusen miljoner saker. Niki, hur mycket bryr du dig om ditt land egentligen?

Jag sätter mig i min pappas knä, tittar djupt i hans ögon och vill att han ska säga åt mig vad jag borde göra. Han bara ler. Min vän S ringer. Hon har inte heller bestämt sig, men hon har hört att kulturarbetare och konstnärer börjar gå från Stadsteatern. Jag kan fortfarande inte bestämma mig. Plötsligt säger pappa att jag ska ta på mig mina ytterkläder. Jag lyder hans order som en god soldat. Vi sätter oss i bilen. Han säger att på hans tid, dvs revolutionen för 30 år sedan, så hade de inte heller något demonstrationstillstånd, men folk gick med i alla fall. Tror du att du kan förverkliga dina framtidsplaner under den nuvarande regimen? Tror du att du har frihet att välja din egen framtid? Du måste gå i tåget för att rädslan ska släppa. Och samtidigt riskera att bli dödad.

Ju närmare Azadi vi kommer, desto tätare blir trafiken. Folk har med sig gröna flaggor och tutar i protest. Polis och specialgardet står vid vägkanten. En religiöst klädd kvinna håller en affisch med Mousavis bild på. Hon passerar en gardist. Plötsligt tar han affischen och river sönder den så att bitarna faller över hennes huvud. Jag ser en mamma med sin son som sitter i en bil, båda bär gröna kläder. Plötsligt kör en polisbil rakt in i deras bil. Sonen kliver ur bilen, och skriker: ”Detta är mitt lands polis!”
Vi närmar oss Azadi, men det är försent. Jag ser hur folk går därifrån, demonstrationen är slut. En kille ropar: Det är lika bra att ni vänder om, en miljon människor är på väg mot er!

Vi tar med oss så många vi kan i bilen. Bland dem finns två studenter från andra städer. De berättar om demonstrationen, att det var ofattbart mycket folk som demonstrerade och att alla var tysta. Inga slagord hördes, människor lyfte bara sina händer i protest. Han berättar att Basij-milisen (unga män i civila kläder) stormat studentbostäder, misshandlat studenter, förstört deras rum och egendom. De berättar att Khatami (ex-presidenten), Mousavi, Karoubi och Karbashi också gick med i demonstrationen.
Varför kunde jag inte bestämma mig för att gå i tåget tidigare? Det gör mig ledsen att jag missade det. Men samtidigt är jag glad att jag kom nu.
Jag får samma känsla som jag hade dagen före valdagen. Folk viskar till varandra: I morgon eftermiddag, Valiye Asr-rondellen!
Nu är jag helt säker. Jag kommer att gå med imorgon.

SÖNDAG 14 juni 2009

•  Regeringen tvingar landets tidningar att ha något neutralt på förstasidan i dag. Reformisternas organ, Etemade Melli, kör en helvit förstasida. Mousavi har uttalat sig och begärt tillstånd för folk som vill demonstrera.

Den kvinnliga filmregissören Rakhshan Banietemad har gjort en film som heter Vi, halva befolkningen i Iran. Den handlar om kvinnors situation i landet. Inför valet bjöd hon in de fyra presidentkandidaterna att se den. Alla kom, utom
Ahmadinejad. Under visningen filmade hon kandidaternas reaktioner och efteråt ställde hon frågor om deras valprogram och vad de tänker göra för kvinnorna om de blir valda.
Regissören Rakhshan Banietemad blev misshandlad på valdagen. Hon befann sig på Mousavis valkontor när polis och milis stormade.
Mousavi är den första politikern i Iran som visar sig med sin fru vid sin sida. Det hände flera gånger att han tog hennes hand framför journalister och folksamlingar. Det var väldigt betydelsefullt och en stor anledning till att många kvinnor är anhängare av honom.
I går stängdes alla universitet i hela Iran.
Under en lugn demonstration mot inrikesdepartment var polisen så hotfull att folk ropade till varann ”var inte rädda, var inte rädda, vi är tillsammans”.

Gatorna är fulla av bilar som tutar oavbrutet. Folk bär svarta kläder, sorgekläder. Rondellerna och korsningarna är fulla av poliser, men värst är Basij – de är som ett garde av unga män i civila kläder och batonger som misshandlar folk. Min väninna berättade hur hon plötsligt stått ansikte mot ansikte med sin kusin – som var Basij. Det är vidrigt. Jag känner ju honom – en 20-årig kille som fick massor med stryk av sin pappa när han var liten. Jag säger till min väninna att han antagligen måste få utlopp för all vrede nånstans. När jag ser in i deras ögon så ser jag inget annat än smuts.
I natt har staden brunnit. Jag ser resterna utanför banker, bussar, skadade trafikljus. Jag ser människor som åker förbi i sina bilar. De ler och gör segertecken. Flygblad i A4-format som innehåller Mousavis tal kastas ut genom fönster. Tjejer och killar som viskar genom bilrutorna ”Kl 16.00 från Enghelab mot Azadi” (anvisningar om demonstration som går från Enqhelab-rondellen till Azadi-monumentet, en sträcka på 3–4 km).
I dag ordnades en segerdemonstration för Ahmadinejad. Under sitt tal tog han den gröna sjalen, Mousavis symbol, och virade den runt sin hals och sa ”Detta är imamens sjal”. Den gröna färgen som är shiamuslimernas symbol. Jag minns Mousavis valkampanj och hur det sas att han tar tillbaka Irans flagga. Mitt Irans flagga.

LÖRDAG 13 juni 2009

•  I dag kom valresultatet. Jag har varit vaken hela natten med en fruktansvärd huvudvärk som vägrar släppa. Vi trodde att Mir Hoseyn Mousavi skulle bli vald. Men nyheterna visar konstiga siffror och märklig statistik. Uppenbara lögner. Nu går vi runt och ser ut som zombies. Gud, varför föddes jag i detta land?
Stan har badat i grönt i flera veckor, folk har skrikit ut sin glädje och det har varit total feststämning. Förra veckan bildade vi en mänsklig kedja som band ihop hela södra och norra Teheran, från järnvägsstationen till Tajrish. Vi var alla klädda i grönt, hade gröna banderoller och armband. En fjorton kilometer lång grön sträcka rakt genom hela stan! Vi stod hand i hand och sjöng frihetssånger. Kvinnan bredvid viskade åt mig att ropa ”Mousavi, Rahnavard, tasaavi-ye zan o mard!”  (Rahnavard är Mousavis fru, meningen betyder: Mousavi, Rahnavard, jämställdhet för kvinna och man!) Jag vrålade orden med glädje i rösten. Första gången svarade alla med samma styrka, men andra gången svarade bara kvinnorna. Tjejen som stod framför mig frågade sin pojkvän ”Varför skriker du inte?” Killen svarade ”Jag vill inte”. Hon slog till honom i huvudet.
Niki, glöm inte att du bor i Iran, där männen fortfarande går i sina förfäders spår!
Nätterna i Teheran är som karnevaler. Efter gröna vågen som stöder Mousavi så valde de andra kandidaterna också färg. Ahmadinejad valde tre färger, samma tre som iranska flaggan.

I kväll, efter det hemska valresultatet, har folk gått ut på gator och torg och demonstrerat sitt missnöje. Poliser, gardister, civila och milisen försöker skrämma bort folk med sina vapen, sin klädsel och sina batonger. Det har inte gått att skicka sms på flera dagar och i dag fungerar mobiltelefonerna inte alls.
Cirka 39 miljoner har röstat och det sägs att 24 miljoner röster har gått till Ahmadinejad. Vallokalerna förlängde sina öppettider eftersom det var kö, och många ställen saknade valsedlar.
Nu hör jag skottlossning från gatan. Flera journalister och oppositionella har arresterats. Många internetsidor har filtrerats. Hatet fyller min kropp. Jag har alltid tvivlat på Gud, men i dag är jag helt säker på att han inte finns.


"Niki"
kulturen@expressen.se

”Niki” är 25 år och student i Teheran. Hon vågar av säkerhetsskäl inte framträda med sitt riktiga namn.
Översättning Farnaz Arbabi.