Eumeniderna

Ett spöke går genom Europa.
Just nu förbereder Litauen ett lagförslag som gör det straffbart att göra abort – oavsett om graviditeten orsakats av våldtäkt, incest eller riskerar moderns liv och hälsa.
Förra hösten tapetserade anti-abortaktivister Slovakiens bussar, tåg och gigantiska billboards längs med vägarna med blodiga bilder på ett dekapiterat 11-veckors foster i en vuxens handflata. (En kampanj som, enligt tidningen The Slovak spectator, uppskattades kosta 100 000 dollar och tros ha finansierats av amerikansk kristen höger.)
I Polen, Malta och Irland är aborter förbjudna, och i de flesta andra katolska länder finns så kallade samvetsklausuler som ger vårdpersonal rätt att vägra vissa medicinska behandlingar med hänvisning till att det strider mot deras gudstro. Det kan handla om allt från att vägra utföra aborter (i Italien beräknas 70 procent av läkarkåren göra just detta) till att skriva ut p-piller. För den patient som inte har stora ekonomiska resurser och kan genomföra ingreppet utomlands återstår olagliga och – framför allt – osäkra ingrepp.
En annan typ av fara hänger över personer som, ibland eller alltid, föredrar att ha sex med individer av samma kön, eller – än värre – faller under kategorin transpersoner. I stora delar av Europa saknar hbt-personer skydd mot diskriminering, och inte minst risken att få stryk vid offentliga ömhetsbetygelser eller snedsteg från heteronormen är överhängande.
När Nyamko Sabuni nyligen besökte Riga för att stödja den först förbjudna pride-paraden vägrade landets ministrar att möta henne och redan nämnda Litauen jobbar hårt för att förbjuda ”positiv” information om hbt-personer och samkönat sex.
Det finns visserligen ett diskrimineringsdirektiv som ligger hos EU-kommissionen och som, än så länge, kommer att ge hbt-personer skydd mot ekonomisk och social diskriminering i hela unionen. Men det har tagit otroligt lång tid att ta fram och än är det alls inte säkert att aktivisternas ansträngningar bär frukt.

Det är dock inte bara i de gamla östländerna – även om den ortodoxa och katolska kristenheten där har flyttat fram positionerna mycket aggressivt efter kommunisttidens mer ”lössläppta” sexualpolitik – som abort och rätten till preventivmedel är sköra rättigheter: I Storbritannien rasade nyligen en parlamentarisk kamp för att sänka abortgränserna, och i Frankrike drevs ett fall ända till Högsta domstolen där aktivister försökte skapa ett prejudikat som slog fast att ett foster som dött av ett tidigt missfall skulle ha rätt att folkbokföras.
Ändå är det inte diskrimineringen av kvinnor och hbt-personer ett ärende som hanteras på EU-nivå.
Frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa (SRHR) – dit rätt till abort, sexualupplysning och hbt-rättigheter räknas – faller under den så kallade subsidaritetsprincipen. Det betyder att varje medlemstat har rätt att efter det egna parlamentets huvuden utforma politiken utan styrning från EU.
Svenska politiker brukar poängtera att ”vi ska vara glada” för att det är så, eftersom den politiska majoriteten i EU inte är av det progressiva slaget.
Det har de förmodligen rätt i, men samma subsidaritetsprincip gör också att SRHR-frågor, som faktiskt handlar om mänskliga rättigheter, är lätta att ducka. När hördes till exempel Carl Bildt uttala sig om kvinnors rätt till sina egna kroppar senast? Eller Nyamko Sabuni om abort?
Paradoxen är att en majoritet av EU:s invånare är för abort, men de – vi – tar alldeles för lite plats i det offentliga samtalet till skillnad från de som är emot.
SRHR-frågor är heller inget man gör politisk karriär på. Dels för att motståndet – om än numerärt mindre – för så mycket väsen, dels för att frågor som rör kvinnors och hbt-personers hälsa och rättigheter sällan är något som den politiska eliten bryr sig om annat än när de protesterar mot dem.
Mycket av det europeiska bigotteriet emmanerar ur den katolska kyrkan. Vatikanen har redan i dag stort inflytande i EU:s politik, och den dagen Lissabonfördraget klubbas igenom kommer den att bli större. Religiösa samfund kommer då att få officiell status som remissinstanser.

Att Barack Obama numera styr det stora skeppet i väster har fått många som jobbar för SRHR-rättigheter att hoppas på en bättre framtid. Ett av Obamas första beslut var också att avskaffa ”the gag-rule”, vilken innebar att inga stater eller icke-statliga organisationer som mottar amerikanskt bistånd har fått utföra eller informera om aborter och preventivmedel.
Men än så länge väntar Obama-effekten vad gäller EU:s politik. Under de två senaste kvinnokommissionerna, det vill säga FN:s årliga konferenser där världens samlas för att dra upp strategier för att förbättra kvinnors rättigheter, har EU-gruppen varit så splittrad att man inte kunnat tala med en röst.
Anledningen är att framför allt Polen, Irland och Malta har blockerat alla ansatser för en gemensam insats för att få ner till exempel mödradödligheten i världen (som är skyhög, epidemisk) med hjälp av upplysning, preventivmedel och tillgång till säkra aborter - metoder som all forskning de senaste 50 åren visat fungerar.
Efter kvinnokommissionerna har EU:s framträdanden nämnts i samma andetag som Syrien, Iran och Jemen, tre länder som inte gjort sig kända för att erkänna kvinnors rättigheter.
Att man inte kan enas på en FN-konferens må vara en sak – långt mer problematiskt är att detsamma gäller biståndet. EU är världens största biståndsgivare, och tio procent av resurserna läggs på SRHR.
Även här hindrar några få katolskt konservativa länder EU från att rädda kvinnors liv – kvinnor, det behöver påpekas in i det oändliga, vars enda brott är att de blivit gravida.
I praktiken betyder det att miljoner människor tvingas kvar i fattigdom och armod eftersom EU vägrar göra kopplingen mellan antal barn, fattigdom och kvinnors rätt till sina egna kroppar.
Den som är konspiratoriskt lagd kan unna sig att göra kopplingen mellan de enorma ekonomiska marknader som öppnat sig i forna järnridåländer som Polen, Litauen och Slovakien och europeiska toppolitikers ovilja att kritisera samma länders hållning som rör kvinnors och hbt-personers rättigheter – och hur billiga kvinnor (pun intended) alltid varit i sammanhanget.
 
Det spöke som går genom Europa på det tidiga 2000-talet är inte kommunismens, det är den katolska kyrkans – uppbackad av konservativ höger och profittörstande liberaler som smider politiska allianser och handelsavtal med den ena handen och håller för ögonen med den andra.