Häxbryggarna

Dansk folkepartis EU-parlamentariker Mogens Camre sitter på sjunde våningen i Strasbourgs pampiga EU-parlament och njuter av utsikten. För snart tio år sedan gjorde han entré i EU-politiken. Numera är han en rutinerad EU-politiker med poster i parlamentets utskott och undergrupper.
Vi har träffats för att prata om det Europa som breder ut sig utanför hans fönster. Han plockar stolt fram sin nya bok där han samlat sina tankar. Enligt Mogens Camre är vi, danskar, svenskar och européer på väg mot en katastrof.
Danmark är hotat.
Europa är hotat.
Friheten är hotad.
Den okontrollerade invandringen, muslimerna och den urholkade välfärden driver Europa mot undergången. Lösningen på problemet finns på sidan 48 i boken med det glättiga omslaget som han sträcker mig. Budskapet är tydligt.
Välfärdens kassaskrin ska låsas, de oanpassade invandrarna ska kastas ut och gränserna ska stängas.

EU var tänkt att skänka vår del av världen fred, gemenskap och öppenhet. Riktigt så vackert blev det inte.
Parallellt med byggandet av det nya Europa har den europeiska extremhögern etablerat sig som en politisk kraft att räkna med.
Fenomenet är egentligen inte nytt.
Det blir bara mer och mer tydligt.
De första öppna valen till Europaparlamentet hölls 1979. Redan valet därpå lyckades extremhögern bilda sin första partigrupp efter att franska Front National kammat hem över 11 procent i det franska EU-valet.
Framgången var delvis ett resultat av extremhögerns omstöpning under 1970-talet. I stället för att hålla fast vid fascismens och nationalsocialismens ideal anpassade politiska entreprenörer på den yttersta högerkanten politiken till den tid de levde i. ”Ras” ersattes med ”kultur”. Den tidigare så förkastliga demokratin omfamnades, antisemitismen tonades ner. Runt om i Europa skapades nya plattformar för den ompaketerade politiken.
När grupperna så småningom flätades samman med populistiska skatteprotestpartier var den ideologiska häxbrygden fulländad.
Sedan dess har vi kunnat se hur extremhögern tagit plats i den europeiska politiken, och faktiskt fått makt. Utan att veckla ut hela extremhögerns politiska karta kan man ta några exempel:
I Danmark har Dansk folkeparti lyckats vrida hela den politiska dagordningen. I Österrike fortsätter extremhögern skörda framgångar. I Italien har fascismens arvtagare blivit rumsrena. Frågan är hur det kunde ske?
En ledtråd finns på sjunde våningen i EU-parlamentet.

På många sätt är Mogens Camre typisk för dagens extremhöger. Han varnar för  annalkande undergång, han vill basera rättigheter på etnisk identitet och han opponerar sig mot det politiska etablissemanget.
Och framför allt: han anser sig befinna sig i ett krig mot islam.
Extremhögern bygger sin ideologi på föreställningen om att det egna måste skyddas mot ett yttre hot. Hitler pekade ut judarna, under kalla kriget samlades extremhögern till försvar mot kommunismen. I dag är det islam som utgör den propagandistiskt mest effektiva syndabocken.
Extremhögerns hat mot islam och muslimer är inte nytt. Det föddes inte i och med 11 september. Men först då blev det politiskt gångbart.
Med sin antimuslimska retorik kan extremhögern haka på en redan existerande diskussion där muslimer misstänkliggörs som potentiella landsförrädare och terrorister. I en sådan diskussion om islam kan extremhögern applicera hela sin politik. Den slår mot etablissemanget genom att hävda att det pågår en islamisering och att politikerna står på ockupanternas sida. Den kräver stoppad invandring för att komma åt terrorismen. Den utmålar sig själv som motsatsen till ett islam som står för förtryck, censur och barbari. Och blir själv civilisationens och frihetens förkämpar.

Syndabockspolitiken är effektiv. Undersökningar visar att det finns ett väljarunderlag på mellan 10 och 15 procent runt om i Europa som är beredda att stödja extremhögerns idéer.
Frågan är hur andra partier väljer att förhålla sig till att människor fortfarande lockas av den typ av retorik som två gånger rivit Europa i stycken och slutat i folkmord.
Påfallande ofta står man svarslös. Som om man tror att vi hade lärt oss läxan, som om hatets tid var förbi. Men det är den inte. Vi lever mitt i den.
I andra fall försöker man kopiera den främlingsfientliga retoriken. Exemplet från Danmark visar hur illa det kan gå. Där valde väljarna att hålla sig kvar vid originalet. Det kan också gå som i Frankrike där Sarkozy lyckades krossa Front National genom att stjäla en del av deras retorik. Front National tappade väljare men deras idéer levde vidare.
Ett annat alternativ är helt enkelt att utforma en egen politik, oberoende av intoleransens högljudda minoritet. Forskning pekar på att extremnationalismen får vind i seglen när det blir stiltje i debatten om den ekonomiska politiken. Då skapas det utrymme för extremhögerns konfliktdimensioner.
På samma sätt blir extremhögern mer attraktiv när de andra partierna går mot mitten och flyter in i varandra.
Politiken behöver större skillnader mellan partierna. Först då blir det kanske uppenbart att de enkla lösningarnas politik inte leder någonvart.

Daniel Poohl
kulturen@expressen.se