Därför röstar jag på Piratpartiet

Storkonungen av Persien skall, enligt en antik källa, ha låtit prygla havets vågor för att stormen hindrade honom att föra trupper över havet.
Det var dumt av honom. I dag hade han kanske försökt med Stockholms Rådhusrätt? Efter ett rådgivande samtal med domaren?
Det är egendomligt, hur starkt situationen våren 2009 – på medborgarrättens område – påminner om den franska tryckfrihetens öden under de decennier som föregick franska revolutionen.
En ny idévärld växer fram och den skulle inte ha kunnat göra det utan att bäras av en allt snabbare utvecklad teknologi.
Razzior i hemliga tryckerier, beslagtagna tryckalster och – än mer – beslagtagen tryckeriutrustning. Arresteringsbrev och äventyrliga nattliga transporter mellan preussiska enklaven Neuchâtel – där inte bara en stor del av delarna i Encyklopedin kom till, utan också åtskillig djärv pornografi mellan de ateistiska pamfletterna – och Paris.
Mellan cirka 1730 och 1780-talen fyrdubblades antalet statliga censorer i Frankrike och beslagen mot illegala tryckerier växte i ungefär samma tempo. Som vi vet nu, hjälpte det inte. Snarare verkade censurens och tryckerirazzians tillväxt stimulerande på de nya idéerna och satte ordentlig fart på deras utbredning.

Nu gäller det nätets fortsatta existens som idéforum och som medborgarrättslig institution, skyddad mot identitetskränkande ingrepp och skyddad mot mäktiga enskilda intressen.
Att ett fransk-tyskt dårförslag just har fallit i Europaparlamentet innebär inte att nätfrihet och integritet på något sätt är tryggade.
Hur reella är egentligen dessa hot? Låt oss tänka oss Dalälven i vårflodstider. Ett verkligt kritiskt år, där vattnet tar sig in 100 meter, 200 meter in på villatomter och strandängar. Hjälper det att ringa efter Ludvikapolisen?
Hittills – det visar det mesta av den historiska erfarenheten – har lagstiftning aldrig kunnat stoppa teknologisk utveckling.
Walter Benjamin skrev en inflytelserik essä vars titel brukar översättas som Konstverket i reproduktionsåldern, där han drar en rad intressanta slutsatser om den radikala förändring som hans tids relativt anspråkslösa reproducerbarhet innebar. Den digitala revolutionen har medfört en reproducerbarhet som Walter Benjamin knappast kan ha drömt om. Man skulle kunna tala om den maximala reproducerbarheten. Google håller på att bygga ett bibliotek som, om det får växa, kommer att göra det mesta av de materiella biblioteken obsoleta eller i varje fall antikverade. Biografen och papperstidningen är sedan rätt länge indragna i denna nya immaterialitet.
Filmer, romaner, tidskrifter låter sig reproduceras. Inte nog med det; även tredimensionella föremål, till exempel produkter från programstyrda svarvar låter sig reproduceras. Trådlöst och snabbt. Denna immaterialisering innebär naturligtvis ett hot mot den materiella upphovsrätten. Och vi talar då inte bara om det uppenbara hotet mot herrar Guillous och de andra dussinförfattarnas möjligheter att att lägga sig till med nya herrgårdar, ett socialt problem som jag uppriktigt sagt ger en god dag.

Materiell upphovsrätt har mycket allvarligare sidor än så: vad har de stora läkemedelsfirmornas upphovsrätt till aidsformler betytt för tredje världen? Eller vad sägs om Santos anspråk på den materiella upphovsrätten till grödor och grisar?
Allt samhällsliv kräver en avvägning mellan olika intressen och alla hycklande försök att dribbla bort detta är nonsens. En fungerande försvarsmakt är faktiskt viktigare än ishockeyplaner och cykelbanor. Förmodligen innebär nätet ett hot mot den materiella upphovsrätten.
And so what?
Intellektuell och personlig integritet för medborgarna, kort sagt ett internet som inte har förvandlats till en myndighetskanal av lobbypreparerade domstolar och EU-politiker i halskoppel, är rimligtvis viktigare än behoven hos en i huvudsak industriell litteratur- eller musikscen som snabbt förvittrar till makulatur redan i upphovsmännens egen livstid. Behovet av att bli läst, att påverka, att formulera sin samtid behöver inte men kan råka i konflikt med önskan att sälja många exemplar. När det blir konflikt mellan båda måste det industriella intresset vika och konstens stora intellektuella sfär försvaras emot allt som hotar den.

Det väsentliga intresset för konstnärer och författare som tar sin verksamhet på intellektuellt och moraliskt allvar måste naturligtvis vara att bli lästa, att göra sig hörda i sin generation. Hur man blir läst, det vill säga hur man når läsarna, är i detta perspektiv sekundärt.
Det växande försvar av nätets utvidgade yttrandefrihet, alltså av de immateriella medborgarrätterna som vi nu ser i land efter land, är början till en – precis som förra gången på 1700-talet – teknikburen, och därför befriad, liberalism.
Jag röstar därför på Piratpartiet.

Av Lars Gustafsson
kulturen@expressen.se