Livets musik

Jag var 16 år när jag för första gången skrev brev till Lennart Persson. Jag hade läst hans artiklar i tidningen Larm och drömde om att lära mig lika mycket om musik.
Jag fick svar redan några dagar senare. I kuvertet fanns även ett C90-band.
Jag vet inte var det kassettbandet finns just nu – jag skriver detta på ett flygplan till New York – men jag har det kvar i en låda någonstans och jag spelade det så ofta att jag memorerat stora delar av låtlistan.
Vad Lennart gav mig var en musikalisk grundkurs med nedslag i hela 1900-talets musikhistoria.
Jag minns att Sly & The Family Stones version av ”Que sera, sera” var med på den där allra första Lennart-kassetten.
Så även ”Dusty skies” med Bob Wills & His Texas, ”John Henry” med Leadbelly och andra knastrande, magiska inspelningar med artister som jag som 16-åring aldrig hade hört talas om.
På samma C90-kassett fanns även ”Dark was the night – cold was the ground” med Blind Willie Johnson.
Det är denna låt jag vaknar upp med i huvudet 04.00 dagen efter att jag fått reda på att Lennart Persson gått bort i cancer.

För en månad sedan var Lennart helt frisk. Han gick till doktorn eftersom någon påpekade att han såg lite gul ut i hyn.
I fredags fick han beskedet att hans levercancer inte gick att operera. I måndags dog han.
Blind Willie Johnsons låt ”Dark was the night – cold was the ground” är en gospelhymn som handlar om Jesus sista timmar på korset.
Men i Blind Willie Johnsons inspelning från 1929 sjunger han inga riktiga ord, i stället hummar han bara till komp av sitt eget blödande gitarrspel.
Ändå förstår man exakt vad Blind Willie Johnson uttrycker. Jag har fortfarande inte hört en låt som förmedlar samma sorg och smärta.

Den 25 oktober 2005 gick den engelske radiolegenden John Peel bort i en hjärtattack.
Det var ett plötsligt dödsfall som orsakade chockvågor bland hans lyssnare. Det engelska musiklivet har fortfarande inte hämtat sig.
Rockband kommer och går, men ingen kunde ersätta John Peel.
Lennart Persson var Sveriges John Peel.
Lennart Persson var visserligen en skrivande journalist, inte en radiojournalist, men precis som John Peel fick han en roll som mentor åt inte bara en utan flera generationer av skivköpare, musikjournalister och inte minst musiker.
Det var inte bara jag som fick C90-band av Lennart Persson. Det går inte att tänka på svenska band som Problem, Wilmer X och Nomads utan att tänka på Lennart.
Förutom sitt outtröttliga skrivande om musik, där han hela tiden grävde sig djupare ned i musikhistorien, drev Lennart Persson under 30 år även Musik & Konst i Malmö, en av Sveriges två ledande skivaffärer för rockmusik. (Den andra är Pet Sounds i Stockholm som Lennart skrev en bok om innan han dog.)
Musik & Konst var missionshuset människor sökte sig till efter att ha blivit frälsta av hans predikningar.
”Dark was the night – cold was the ground.”
Blind Willie Johnsons hummande och gitarrspel är typexempel på den sortens 1920-talsblues som kommit att kallas för ”Betonia school”, med föregångare som Skip James och Jack Owens.
Jag hade själv ingen aning om det, men jag slog just upp det för att jag tror att Lennart hade vetat det.
Lennart var Yoda. Förutom sina kunskaper var de även ganska lika utseendemässigt och hade lika stort hjärta.
När vi startade projektet Feber – ett musikjournalistikens svar på Grymlings – var Lennart den enda outbytbara länken av oss fyra.
Jag, Mats Olsson och Andres Lokko var eniga om att vi skulle ta namnet Feber efter Lennart Perssons egen gamla tidning med samma namn.

När jag nu, sittande på rad 27 A i ett flygplan, inser att jag även kan stora delar av innehållet av papperstidningen Feber Nr 1 utantill – Lennart skrev om Scritti Politti! – kommer ljudet av den där hummande, bottenlösa sorgen igen.
Innan Lennart gick bort låg han i sjuksängen och gjorde sin sista låtlista. Han valde ut låtarna som skulle spelas på hans egen begravning.

JAN GRADVALL