Jo Salmson och Åsa Ekström / Tam tiggarpojken och Tams svåra prov

JO SALMSON (text) och ÅSA EKSTRÖM  (bild) | Tam tiggarpojken och Tams svåra prov | Bonnier Carlsen

Tam tiggarpojken och Tams svåra prov, del ett och två i pseudonymen Jo Salmsons fantasyserie Drakriddare, placerar sig mitt bland samhällets olycksbarn.
I staden Demar, en skapelse misstänkt lik Tolkiens Minas Tirith, är man rikare ju högre upp man bor och ju fler stadsmurar som skyddar en. En konkret vision av samhällstrappan.
Den sjuklige tiggarpojken Tam bor i den yttersta av utkanter. Åsa Ekströms illustrationer har gjort honom till en vidjesmal mangapojke med korpsvart hår, stora, uttrycksfulla ögon, trekantsmun och febersvettdroppar som rinner. Stackars Tam är en fantasysläkting till Sotarpojken och de sydamerikanska fattigungarna i gatubarns-litteraturen – han vill klättra uppåt och eftersom detta är fantasy och ingen realistiskt 60-70-talsskildring kommer han troligen att lyckas.
Liksom Salmsons andra lättlästa bokserie Almandrarnas återkomst handlar det om de mindre bemedlade som kämpar mot en ond överhet, förtryck och akut brist på mat.
Motvikten är den broderliga vänskapen – kanske kärleken? – mellan Tam och vännen Indre i bok ett och i bok två mellan Tam och draken Sky.

Att Salmson lånat in drag från annan fantasylitteratur för unga har jag inga stora invändningar mot, det hör till genren. Ramverket i den här berättelsen är traditionellt, Tam lyfts ur sin torftiga hemmiljö till ett nytt sammanhang som hade kunnat vara Hogwarts skola för trolldom men här heter drakriddarskolan. Där kommer nya problem att ta vid medan en magisk gåva hos huvudpersonen gör sig känd och gör honom unik. Men Salmson lyckas trolla bort upprepningsfaran med en spännande berättelse i den lättlästa form där allt onödigt måste skalas bort – och där man kan pilla bort fantasyskalet och finna alldeles vardagliga problem som mobbning, läs- och skrivsvårigheter och skräcken att komma försent till provet.
Dessutom jobbar hon ibland både diskret och lite subversivt med könsroller.
Att den vänliga soldaten Hind är en kvinna är så oväntat i sammanhanget att jag först missar att det är en hon, till exempel.
 Det är heller inget som bilderna understryker, kanske för att könet faktiskt inte spelar så stor roll i Salmson/Ekströms värld.

Starkast lyser ju Tams längtan bort, till drakarna som bor uppe vid kungens slott, och till drömmen om människa och drake förenade, luftburna. Den typen av intuitivt berättande bärs fram inte minst i illustrationerna som mer och mer tar berättelsen till serie-
roman-nivå. Det är riktigt bra.

Av Hanna Höglund
kulturen@expressen.se