En idiotfråga

Psykiatern David Eberhard, medial alfahane i processen mot Anna Odell, har i sin nya bok Ingen tar skit – i de lättkränktas land en beaktansvärd formulering: ”Tänk om staten inte lät varje medborgare driva varje idiotfråga hur långt som helst. Om det faktiskt behövde finnas någon substans bakom alla mål som blockerar hela rättssystemet så till den grad att en uppenbart felaktig anmälan tar över ett år att värdera.”
Det är givetvis en djup ironi att Eberhard – i egenskap av dåvarande överläkare på S:t Görans psykakut – är en av dem som stod bakom den polisanmälan som fick de juridiska kvarnarna att börja mala och nu alltså, enligt rättssystemets oundvikliga logik, även lett fram till ett åtal.
Hade den lättkränkte Eberhard valt att inte springa till polisen hade saken stannat där den hör hemma: i den offentliga debatten. I rättssalen har nämligen varken Odell eller hennes konstverk någonting att göra.
– Vi polisanmäler folk som utsätter personal för våld eller hot om våld, sade David Eberhard i en intervju i anslutning till att Anna Odells examensarbete visades på Konstfack i våras.
Det är naturligtvis helt i sin ordning. Det som inte är i sin ordning är att man polisanmäler någon som inte har utsatt en för något våld.
 
Jag har – i likhet med Per Wirtén i gårdagens Expressen – läst den  förundersökning som ligger till grund för åtalet mot Anna Odell. Ingenstans i förhören framkommer att Odell har riktat något våld mot vare sig vårdpersonalen eller polismännen. Alla uppger sig – med rätta – vara besvikna och arga över hennes beteende, men ingen påstår att hon skadat eller försökt skada dem. Hon har krängt och vridit sig då hon blir fasthållen, möjligen också spottat på golvet. En person uppger sig ha fått ett blåmärke på armen, men är noga med att poängtera att det inte behöver härstamma från Odell.
Ett högst eventuellt blåmärke? Är det för detta en svensk konstelev riskerar att dömas till två års fängelse?

Mycket talar nämligen för att Odell får svårt att förklara sig fri från åtalet för våldsamt motstånd – en för övrigt mycket missvisande brottsrubricering; det räcker i princip med att sätta sig på marken när en polisman uppmanar en att följa med för att ha gjort sig skyldig till detta brott. Om denna brottsparagraf tillämpades lika strikt som i Odells fall skulle många människor – inte bara psykiskt sjuka – lagföras varje dag i parti och minut. Ingen anmälde till exempel Odell när hon omhändertogs 1995, under hennes verkliga psykos. Trots att hon rimligen ”sparkade” och ”krängde” minst lika mycket då.
De övriga åtalspunkterna, ”falskt larm” och ”oredligt förfarande”, är två av brottsbalkens mest perifera paragrafer och i detta sammanhang lika Åsa-Nisse-mässiga som de låter. Vilket också, enligt de brottmålsadvokater jag har talat med‚ en kommande rättegång kommer att visa. För att dömas till ansvar för oredligt förfarande – ett milt bedrägeribrott – krävs förutom uppsåt att en ”skada” uppkommer. Den ekonomiska ”skadan” i detta fall uppgår till 12 350 kronor. Hur mycket själva förundersökningen hittills har kostat vet ingen. Inte heller den kostnadsmedvetne överläkaren Eberhard, som i sin bok blåser till kamp mot ”de rättshaverister som i dagens Sverige får rätt att driva frågor långt bortom millimeterrättvisans gräns”.

Det är, efter att ha läst förundersökningen mot Anna Odell, svårt att komma ifrån intrycket att hon åtalas framför allt för att hon gjort folk förbannade. Och det går inte heller – med tanke på de mot Odell närmast hatiska reaktionerna – att komma ifrån att tanken att det är konsten i sig som ställs inför rätta.
Odells projekt må – i likhet med många andra verk i kulturhistorien – ha varit djupt olustigt för de människor som utsattes för det. Men man behöver inte tycka om vare sig verket eller Odells egna – ofta arrogant formulerade – syften för att se hur de bisarra disproportionerna i denna process faller väl in i en repressiv tendens, där den orimligt hårda domen i Pirate Bay-målet är det senaste exemplet.
Har alltså Anna Odell agerat oetiskt? Ja.
Är hon ute på en spekulativ egotripp? Kanske.
Men kriminell? Nej.

Av Björn Wiman
bjorn.wiman@expressen.se