Lång dags färd mot natt / Uppsala stadsteater

LÅNG DAGS FÄRD MOT NATT | Av Eugene O'Neill | Regi Kia Berglund | Uppsala stadsteater

En sjuk familj, ett sjukt hus. Svarta kläder, gråa väggar, sjukhussängar bäddade i svart. Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt har flyttats till symbolisk realism och det land där både Lars Norén och Familjen Bra bor.
Kia Berglund har med sin regi lösgjort pjäsen från den tid – 1912 – då den utspelas och den tid då den skrevs: 1941. Spelstilen är psykologiskt realistisk, men punkterad av andra inslag och infattad i ett scenrum som i sig gestaltar ett tillstånd som kommenterar sig självt. Youlian Tabakovs scenografi och kostym i ett glidande 1900-tal får stor betydelse för uppsättningens tyngd och rika fält av associationer.
En dysfunktionell familj, fastnaglad i missbruk. Deras åldrar spänner, pedagogiskt nog, över livet från pappa James 65 år till unge Edmunds 23. Självsyn och framtidsplaner befinner sig i olika stadier av sönderfall.

I centrum för uppsättningen susar, rusar, stillnar Ann Petrén som mamma Mary. Ännu en Mariabild, mänsklighetens moder som offrats, offrat sig, lidit, upplevt moderskapet och förlorat det. Ann Petrén befriar denna kultroll från det vackert skira, det eteriska och sublimerade; hon ger den en komplex och motsägelsefull kontur.
Det är visserligen en studie i morfinistens dubbla bokföring, men samtidigt en bild av en vanlig 1900-talskvinnas strategi och taktik för överlevnad. Till och med humor ryms i hennes strålande rundfart från häxa till ängel, från blodfullhet till vitnad vålnad.
Det är fasansfullt, men Kia Berglund har också noga vårdat utrymmet för kärlek i familjebilden. Beroende, men även äkta ömhet. Mellan bröderna, mellan makarna – Göran Engmans whiskyångande patriark i kofta är en blyköl som balanserar Ann Petrén för fulla segel.
Stramt, svart, sjukt och galet, men man rör hela tiden vid projektet kärnfamiljens ömmaste punkter. Höra ihop eller vara fri. Höra ihop och vara fri.
Ma

Av Margareta Sörenson
kulturen@expressen.se