Med näsa för barnpubliken

Gunilla Brodrej följer cirkuskaravanen från Stockholms underjord ända bort till Kenyas byar.

MORMORS NYCIRKUS | Barnens underjordiska scen, Stockholm
CIRKUSOPERA | Av Henry Bronett | Värmlands sinfonietta och ensemble | Värmlandsoperan

Clownen Manne rör upp blandade känslor. Jag dyrkar marken han snubblar på. Alla gör inte det. När han i början av februari tog emot Expressens ungkulturpris Heffaklumpen 2008 frågade jag om han inte också var drabbad av en Staffan Westerberg-effekt. Jo, så var det.
Enligt en liten undersökning gjord förra året på Universitetet i Sheffield på 250 barn tyckte de flesta att bilder på clowner var otäcka. Det tog många slarvigt till intäkt för att barn är rädda för clowner.
Böcker som Stephen Kings Det träffar helt rätt i denna grupp skeptiker.
Men majoriteten vill ha mer. Prefixet cirkus fungerar som ett lockrop in till det som är familjärt och glatt. Trots att nycirkuskonster kan vara nog så pretentiösa med konstfull repkoreografi och dödsföraktande lakansnurr. Den trasiga nycirkusen från gatan har utvecklats och förfinats till kommersiella succéer som kanadensiska Cirque du soleil. Och reptricken har dragits ända in på nationalscenerna, trapetserna använts så mycket att de blivit klichéer.

Clownteknik är ett måste för alla Osten-skådisar. Glada änkan på Folkoperan var ett bra exempel som splittrade kritikerkåren. Nu spelas operacirkus vid matborden på Spaghettioperan Regina och ända ner på underjordisk småbarnsnivå på Stockholms söder.
Clownnäsan är ett praktiskt sätt att signalera att nu leker vi.
Barnens underjordiska scen, BUS, har cirkustema för sin senaste interaktiva teaterlek under jorden. Inga gapflabb, ingen flåshurtighet, däremot poetiska ordlekar och tillåtande stämning som gör att varenda kotte med det minsta barn kvar i sig blir leksugen under tälttaket.
När nya nummer utprovas för ”Mormors Nucirkus” är nästan vad som helst en konst och alla kan vara med.
Det är fantastiskt att se den lilla fyraåringen som nyss grät efter mamma glittra med ögonen mitt i manegen. Vän av ordning som väntar på att det ska börja och tittar på klockan får nöja sig med att den hela tiden är ”nu”.

Under tiden som BUS har klurat ut sin drömska teaterlek har Henry Bronett haft Värmlands sinfonietta, fem sångare och ett antal cirkusartister till sitt förfogande på Värmlandsoperan. Cirkusopera kallas en familjeföreställning som spelas offentligt och för mellanstadiebarn i Karlstad. Publiken leds in bakvägen och blir, den som vill, sminkad på scenen i fullt strålkastarljus. Detta bygger upp en förväntan om gemensam lek som tyvärr aldrig riktigt når ner till bänkraderna. Som mest får man sträcka på sig i stolen och som bäst bygger clownen Eva Riepe en mänsklig möbel av en Mozartkvartett ur Cosi fan tutte. Som sämst levererar Christer Nerfont Bronetts metaforer om konsten och livet med braskande tonfall i missriktade försök att hålla ihop föreställningen. Skippa mellansnacken. Det är bättre att visa.
Nu liknar detta de vanliga pedagogiska pekpinnarna i riktning mot den förment fina klassiska musiken. Och pekar faktiskt också på bristen på teatertradition i Karlstad. När den stora ballongen tas ifrån publiken just när den börjat studsa runt mellan utsträckta armar vill man kalla på polis, eller åtminstone på Clownen Manne. Han vet precis hur länge en enorm ballong behöver rulla runt i en barnpublik för att alla ska känna sig utvalda. Nu blir det lika snopet som när ett enda utvalt barn på Cirkus Scott-parketten får hälsa på Clownen.

Samma vecka hamnar jag på Stockholms i särklass minst besökta pressträff. Clowner utan gränser vill berätta att de har kommit hem från Orongo i Kenya där de har arbetat med änkor och föräldralösa barn. De har ingen nyhet i bagaget förutom att de också har spelat för Obamas farmor. Press-wrapsen ligger i travar på bjudbordet. Svenska institutets tjänsteintresserade representanter och jag tittar på när akrobaterna gör hisnande konster på marmorgolvet i Dansens hus.
Clowner utan gränser jobbar ungefär som sjukhusclowner. Lockar fram det friska. I Orongo har väldigt många familjer drabbats av aids och hiv.
Enligt ett sinnrikt socialt system skapat av organisationen Orongo widows and orphanage får föräldralösa barn chansen till ett nytt liv tillsammans med mormorsgenerationens änkor. Mot mat tar gammelkvinnorna hand om de övergivna barnen. Clowner utan gränser hjälper dem ”genom skratt och glädje att hantera de psykosociala konsekvenser hiv och aids medför”.
Det kan låta som ett hån detta att lägga upp ett clowngrin i nyllet på ett sorgset föräldralöst barn, men när jag hör dem berätta förstår jag hur rätt de tar tillvara deras glädje och kreativitet.
Barnen är oerhört läraktiga och motiverade. Och hittar ett sätt att ha roligt tillsammans med sina nya vårdnadshavare.

Helena Johnzon är marknadsansvarig och före detta undersköterska. Hon berättar en historia som får mig att glömma att jag är ensam journalist på den här pressträffen. Mama Florence driver Orongo widows and orphanage i Kenya. Man letar upp drabbade barn genom att knacka dörr och vet inte vad man kommer att hitta bakom de där dörrarna. Ofta är det en så kallad ”childled” family där ett barn har tagit ansvar för sina yngre småsyskon när föräldrarna dött. Ibland gör man värre fynd. Mama Florence hörde talas om att en man levde med en handikappat barn som han låst in i källaren och tog betalt för att låta män komma in och utnyttja henne sexuellt.
Successivt fick hon mannens förtroende för att kunna undersöka vad det var han hade i sitt låsta källarutrymme. I ett mörkt kyffe med avföring över hela golvet fann hon en ung mor med sina två små barn, den ena vid bröstet.
De har nu räddats upp till ljuset och livet, inte genom Clowner utan gränser, men den unga mamman var en av dem som gruppen fick en nära relation till under sitt besök i Orongo. Genom clownernas arbete hoppas de bryta tendenser till apati och ge människor möjligheter att känna glädje och hopp.