Gengångarna

Något håller på att hända. Samtidigt som judar och judiska symboler i Sverige och Europa attackeras så väljer kommunen och domkyrkoförsamlingen i Luleå att ställa in årets fackeltåg till minne av Förintelsens offer. Förklaringen som anförs är Israels krig i Gaza. Och på Helsingborgs stadsteater hoppar regissören Björn Melander av arbetet med pjäsen Om detta är en människa, som handlar om den italienska juden Primo Levis upplevelser i ett nazistiskt koncentrationsläger. Orsaken är densamma, ilska över den israeliska krigföringen.
Judar, såväl levande som döda, får kollektivt bära ansvaret för vad staten Israel tar sig för i dag. Och personer som engagerar sig mot antisemitism ifrågasätts frenetiskt av debattörer och bloggare som annars håller en hög svansföring i antirasistiska frågor. Mer energi läggs av dessa ”antirasister” på att urskulda, förneka eller förringa judefientliga inslag i debatten än att försöka bekämpa desamma.
Jag hittade ett upprop på internet som manade den svenska regeringen att trycka på för att Israels krigsbrott i Gaza ska utredas av en internationell domstol. Precis som många andra svenskar är jag övertygad om att sådana brott har begåtts, så jag skrev under listan som redan hade samlat flera hundra namn.
En annan namninsamling på nätet som jag också skrivit på i dagarna uppmanar vår regering att ta krafttag mot den växande antisemitismen. På något sätt är det symptomatiskt att den bara har samlat en bråkdel så många namn, och dessutom ifrågasätts av en ”antirasistisk” bloggare.
Att peka på hur klassiska antisemitiska stereotyper ibland återkommer i debatten, samtidigt som den israeliska krigsmakten begår övergrepp mot palestinier, upplevs av många som provocerande. Det går uppenbarligen inte att känna sympati med palestinier i Gaza och judar i Sverige och världen på en och samma gång.

Reaktionerna efter att Dilsa Demirbag-Sten i Expressen (22/1) bland annat uppmärksammade hur Jan-Inge Flüchts blogg blivit en plattform för antisemiter på vänsterkanten följer ett alltför välbekant mönster. Trots att hennes artikel inte handlade om kriget i Gaza anklagas hon nu av bloggare i mycket hätska tongångar för att ”försvara massmordet i Gaza”, ”sprida hatet omkring sig” och jämställa Israelkritik med antisemitism. Längst i vulgaritet går kanske tidningen Fib/Kulturfront som på sin nätupplaga under rubriken ”Dilsa i Underlandet” publicerat ett bildmontage där hon iklädd en klänning med davidsstjärnor håller ett spädbarn med blodigt ansikte, och bildtexten: ”Låt henne peka ut oss alla som antisemitiska antisemiter … Hon kan inte bättre än så!”
Hur kan då ”Israelkritiken” se ut på Jan-Inge Flüchts blogg, som det väcker så enormt starka känslor att ifrågasätta? Att han återkommande lyfter fram gästskribenten Lasse Wilhelmson säger en hel del om hans inställning till vad problemen i Mellanöstern bottnar i. Wilhelmson, övertygad om att världen styrs av en världsomspännande ”sionistisk” konspiration som ligger bakom såväl den globala finanskrisen som 11 septemberattentaten, skriver hos Flücht:
”Oviljan mot att diskutera judendomens betydelse för sionismens olika uttrycksformer i dagens Israel, gör att det blir omöjligt att förstå (…) varför en socialdemokratisk premiärminister kunde beordra sina soldater att knäcka benen i kroppen på stenkastande barn. Att statliga prickskyttar numera systematiskt dödar eller lemlästar palestinska ungdomar som protesterar mot den så kallade barriären. Och hur förstår man varför judar i Jerusalem kastar sopor på sina palestinska grannars bakgårdar och gator, spottar på palestinier, eller varför beväpnade och maskerade judiska bosättare under pågående ’vapenvila’ organiserar pogromer på obeväpnade palestinska bönder, kvinnor och barn och förgiftar deras dricksvattenkällor.”
Det är viktigt att uppmärksamma den här typen av forum och den legitimitet som skänks dem. Debattörer och politiker rekommenderar Jan-Inge Flüchts blogg genom att länka till den från sina egna bloggar. Men efter Demirbag-Stens artikel finns inte ett spår av självrannsakan hos till exempel vänsterdebattören Ali Esbati, EU-parlamentskandidaten Hanna Löfqvist eller Palestinagruppernas informationsansvarige Anna Wester. Alla fortsätter de att ta bloggen i försvar.

Det betyder inte att de nödvändigtvis delar den här typen av resonemang, men däremot måste det tolkas som att de anser att det är ett acceptabelt sätt att uttrycka sig på, att det ligger inom gränserna för legitim Israelkritik. När liknande resonemang publiceras på den nazistiska Svenska motståndsrörelsens hemsida har de allra flesta däremot inga problem att klassa det som antisemitiskt tankegods.
Gränserna för vad som får sägas om judar och på vilket sätt tänjs allt mer i det offentliga rummet, som bloggarna är en del av. Det är smärtsamt att hos en annan upphöjd ”antirasistisk” bloggare i dagarna läsa en i princip oemotsagd läsarkommentar om att ”den falske juden följer lagen blint och sucktar endast efter pengar. Man har en antichrist agenda och ett ww3 med iran när det gäller israel. Bara ett verktyg för världs herravälde.”
Men mest ont gör den kompakta tystnad som stora delar av den antirasistiska rörelsen intagit efter kriget i Gaza, från gräsrötter till politiker som Mona Sahlin, som alltid annars väljer att stå långt fram på de antirasistiska barrikaderna.

Vad är det egentligen som håller på att hända? Det må vara förhållandevis få människor som uttrycker sig så här extremt, men helt klart är att isen på många sätt redan är bruten, att beredvilligheten att släppa fram röster vars främsta syfte är att demonisera judar och ”judiskhet” har ökat. Och som alltid är det omgivningens ovilja att ta avstånd, och kanske i stället misstänkliggöra dem som visar på problemet, som är den stora faran. I längden riskerar det att åter göra den fula antisemitismen legitim.

Magnus Sandelin
kulturen@expressen.se