Hatets röster

Andreas Malm kräver (Expressen 16/1) exempel på sin vurm för diktaturer och totalitära krafter. Hans egna ord är det tyngsta beviset.
I Arbetaren (31/2006) skriver Malm: "Varje iransk - eller syrisk för den delen - antitankmina i Hizbollahs händer, varje Iran- eller Syrientillverkad sprängladdad dron, varje luftvärnsmissil gömd i de libanesiska skogarna är lika många stenar i den vågskål som gör att Hizbollah, och de palestinska fraktionerna, kanske kan besegra Israel igen. Det vore ett socialt framsteg."
Under ett seminarium om islamofobi arrangerat under European Social Forum i Malmö (18/9-08) hyllade Andreas Malm Arab European League (AEL):
"At some point muslims have to get organized and to put up organized resistance against islamophobia in some way [...] As far as I am aware of there is only one organization that comes to my mind that really has been doing this and that's Arab European League in Belgium".
Samma AEL delade under demonstrationen i Antwerpen ut flygblad med kraftigt antisemitiska slagord som att "Muhammed sade att det ska komma en dag då muslimerna ska slåss mot judarna" och att man inte ska ha judiska och kristna vänner.
Om kvinnor, opposition, homosexuella samt etniska och religiösa minoriteter får offras vid altaret för totalitära krafters seger över Israel och USA - vad blir då kvar att försvara i demokratins namn?
Man kan undra varför Malm känner sig manad att agitera och analysera som en krigsherre. Han som befinner sig i en demokrati måste inte välja sida i ett krig.

Men om vi lämnar Andreas Malm åt sitt vansinne och riktar ljuset på den allt mer ogenerat florerande antisemitismen är det skrämmande hur gammal retorik recyklas av en ny generation. Judehatet är en grundpelare inom politisk islam, som får stöd och anhängare inte bara bland radikaliserade muslimer, utan även av den vänster som Malm representerar. Under demonstrationerna (även de i Sverige) till stöd för det palestinska folket vajade Hamas och Hizbollahs fanor högt. Europeiska makthavare ser med blidare ögon på de krafter som representerar rasism, kvinnoförakt och judehat.
Den holländska parlamentsledamoten Harry Van Bommel uppmanade i en demonstration för några veckor sedan till en intifada mot Israel - en legitim politisk ståndpunkt som dock hamnade i ett antisemitisk kontext när demonstranterna runt honom skrek "Hamas, Hamas, all jews to the gas". Van Bommel valde att fortsätta deltagandet i demonstrationen.

I Danmark vill inte rektorer på skolor ta emot judiska barn för att inte uppröra sina muslimska elever. Italienska fackförbundet FLAICA-CUB:S ordförande Giancarlo Desiderati uppmanade till bojkott av alla judiska affärer i Rom. Under en demonstration i Antwerpen tågade hundratals anhängare av AEL - samma organisation som hyllas av Andreas Malm - under slagorden "Ut med judarna" och "Osama" mot de judiska kvarteren. Polisen lyckades stoppa dem.
Konflikten i Gaza är inte orsaken till de starkt antisemitiska strömningarna och acceptansen för dem. Kriget legitimerar och synliggör den redan frodande antisemitismen.
I Sverige kallade en journalist i SVT den israeliska ambassaden för "den judiska ambassaden". En radiokrönikör hävdade att Göran Rosenberg var "israel". I bloggosfären finns till exempel Jan-Inge Flücht, även känd som "Jinge", som har givit antisemitismen i Sverige en ny hemvist på nätet. Vänsterpartister som Ali Esbati och Hanna Löfqvist rekommenderar Jinges blogg.

Runtom i Europa görs judar ansvariga för den israeliska statens agerande. Synagogor har bränts ned, personer med judisk bakgrund har trakasserats, hotats och beskjutits. Allt detta legitimeras med hjälp av en från extrema krafter, medveten sammanblandning av judar, begreppet sionism och staten Israel. Hamas likställs med palestinska folket och undkommer på så vis kritik.
Låter detta komplicerat? Låt oss tydliggöra problematiken men hjälp av klara exempel. Som kurd har jag en lång och personlig erfarenhet av den turkiska regimens förtryck av oliktänkande, kurder och andra minoriteter. Hundratusentals kurder har mördats av den turkiska staten. Amnesty Internationals arkiv över övergrepp är förödande för landet som tillsammans med Kina brukar ligga i topp på listorna på övergrepp mot det fria ordet. Med jämna mellanrum går turkiska försvaret in i Irak och dödar hundratals kurder i jakt på PKK-gerillan.

Är då alla turkar i världen ansvariga för regimens och militärens agerande? De flesta förstår det absurda i en sådan logik. Att då uttrycka en önskan om att utplåna Turkiet som land skulle väcka föga sympati i det internationella samfundet. Att vilja skjuta - eller på annat sätt eliminera - turkar vore direkt antidemokratiskt. Vilken demokrat skulle stanna kvar i ett demonstrationståg som skrek "gasa alla turkar"?
Men samma retorik drabbar judar dagligen; nu värre än någonsin efter andra världskriget. Det var en skakande upplevelse att komma ut ur Citykyrkan i Stockholm efter en manifestation för Israel, som för mig är mer än en regering, och se unga motdemonstranter skrika "mördare" åt överlevande från koncentrationsläger. Gamla människor som flytt Nazi-Tyskland och judar som sedan flera generationer är födda i Sverige pekades ut som hantlangare åt den israeliska staten.

Att judar i världen behandlas på detta vis är ett bevis på nödvändigheten av en judisk stat. Jag gick till Citykyrkan för att visa stöd för den judiska gruppen i Sverige som under de senaste veckorna gjorts till syndabockar för ett krig och land som de inte har något ansvar för eller skuld till. Många har inte heller någon relation till landet Israel.
För delar av vänstern är antisemitismen en ickefråga. Samma falang som vurmar för AFA och andra autonoma vänstergrupperingar försvarar också Hamas och andra totalitära islamistiska krafter. På så sätt sluts cirkeln och Andreas Malms retorik kan sättas in i ett politiskt kortspel där hatet mot Israel och USA ligger i given.
Som fri skribent tar jag mig rätten att inte välja sida i konflikten utan ta ställning för ökad demokrati och mot antisemitism. Det behövs i dessa dagar, med en finanskris som kommer att piska upp stämningarna än mer. Nu - mer än någonsin - måste vi alla ta ett gemensamt ansvar för de grundläggande demokratiska principerna.

Av Dilsa Demirbag-Sten
kulturen@expressen.se