Selma privat

TV
SELMA | Av Åsa Lantz och Erik Leijonborg | Del 1 SVT1 i kväll 21.00, del 2 i morgon 21.00

I företalet till Ida Bäckmans bok Mitt liv med Selma Lagerlöf skriver Sven Stolpe att Selma Lagerlöf "visade sig för världen - och även för en del av sina vänner - som en sval, resignerad och vis sibylla". Dock, fortsätter han, efter att ha beklagat att en del av breven är censurerade, vilket gör väninnornas relation gåtfull, "det fanns i hennes märkligt sammansatta personlighet ett annat element - av osäkerhet, ångest, skuldkänslor". Breven i boken är på detta sätt intressanta: överspända, närmast hysteriska ibland, eller snarare frustrerat svärmiska.
Skäl att censurera, den gången? Förvisso.
Brevkamraten "illa Ida" hade stött på problemet med den "olämpliga fast sanna" bilden av ett nationalmonument redan när hon skrev sin bok om Gustaf Fröding, om sina möten med honom på dårhuset i Uppsala. Först en bok som blev oerhört utskälld, närmast lynchad. Efter ett par decennier, vid ett nytryck, blev Gralsökaren betraktad som en oumbärlig litterär klassiker.

Den visa sibyllan Selma hade också skäl att känna ångest och skuldkänslor, och att dölja detta inför offentligheten. Sveriges Television visar nu, med början i kväll, två timmar tv-teater som gestaltar ett av dessa problem. Ett, bara ett. Ett problem som i dag kan verka mindre livsavgörande, i den nya toleransens millennium.
Dock: problemet formuleras kort och koncist i en förtext som konstaterar att homosexualitet under hela Selmas livstid var straffbelagd, ända fram till 1944, och kunde resultera i fängelse upp till två år. Under två timmar visar man sedan den lesbiska Selma i helbild.
Är det, för förståelsen av Selma Lagerlöfs böcker, någon mening med denna insikt?

Jag kanske är jävig i frågan om det "relevanta i det fördolda": för snart tio år sedan skrev jag en teaterpjäs, Bildmakarna, som Ingmar Bergman satte upp på Dramaten och senare för tv. Den handlade om den medberoende Selma Lagerlöf, hennes hatkärlek till den söndersupne fadern som nästan förstörde hennes ungdom. Och som hon aldrig blev fri från. Och att detta blev sandkornet som hon bäddade in i snäckskalet.
Nobeltalet, som blev berömt, var en tacksägelse till fadern; tacket var i grunden obegripligt, visste man bakgrunden var tonen inte kärleksfull, men skärande.
Var då hennes medberoende viktigt att känna till när man läste hennes romaner? Förstod man mer, gav den privata undertexten andra avläsningar? Alltså de som läste dessa texter om äldre sönderfallande rufflare till män, och unga beroende kvinnor. Som Dunungen, eller Kejsaren av Portugallien? Eller, för den delen, det ytligt betraktat ganska hopplösa pekoralet Körkarlen, som hon till allas häpnad betraktade som ett av sina viktigaste verk, och som kanske var det.
Det förbjudna privata under den offentliga texten, och hur man avläser det. Blir texterna verkligen bättre om man känner det hemligt privata? Dessutom: om man ser den underliggande smärtpunkten, sandkornet inne i pärlan, ser man till sist bara den. Det nästan skymmer andra läsningar.
Jag erinrar mig för övrigt att delar av Lagerlöfforskningen tyckte mycket illa om att detta med den destruerande fadern drogs fram, med argumenten att detta a) var väl känt men b) onödigt och irrelevant att dra fram och c) helt felaktigt. Det gick inte riktigt ihop.

Hon blev en ikon, och sådana är inte lätta att kritiskt betrakta. Sven Delblanc surade i en litteraturhistoria, och smädades för detta resten av sitt liv. Men balanserar man, som Selma, som på en knivsudd mellan enastående magisk realism och - ja, vad var det, något nästan följetongsförenklat - då måste också frågetecken tillåtas.
Jag antar att Lagerlöfspecialister kan komma att få apoplektiska anfall inför den bild av nationalmonumentet som SVT nu ger inför jubileet. Alltid trevligt.
Det finns dock också goda skäl till protester. Den första delens sexuella ormgrop på Sicilien, där Selma bland annat har ett förhållande med en kvinnlig prostituerad, tar ordentliga kliv in i icke beläggbar fiktion.
Det antyds att Georg Brandes supit henne full och lägrat henne; i varje fall oroar det henne, liksom mig. Dock, i mitt fall, mer att Brandes, kulturradikalismens centralfigur och den fria kärlekens apostel, än en gång ska smädas eftersom det i Sverige anses att han är skyldig till Victoria Benedictssons självmord.
Det är en livskraftig svensk myt, medan man oftast i Danmark, till exempel i Jörgen Knudsens monumentala Brandesbiografi i nio band, betraktar honom som oskyldig till just detta, och ser Victoria som stalkare. Selma var förresten också av denna senare uppfattning.

Andra delen av tv-dramat utspelas under den dag hon får Nobelpriset, många år senare. Andra delen är spännande, dock mer åt Wallanderhållet, en utpressningshistoria, också nu med det lesbiska problemet i centrum. Kriminalintrigen ska inte avslöjas, men också här spelar det gåtfulla Nobeltalet en central roll. Hon tvingas skriva om talet, varför ska jag inte avslöja, eller hur.
I slutscenen tas ett svindlande steg in i normativ realism: verkligheten inte som den var, men som den borde ha varit. Hon överlämnar Nobelmedaljen till sin mor. Ett tack inte till fadern, som hon nyss tvingats hylla, utan till den som verkligen förtjänar ett tack.
De två avsnitten om Selma och hennes sexuella dilemma fyller en med många tankar. Hur stor del av en människa är sexualiteten? Av en författare som Selma? Och: vad är trots sexuella skillnader det viktiga i en människa, egentligen?
Vi kan ge olika svar. I varje fall för några ögonblick återvända till den textvinjett som inleder de två timmarnas tv-dramatik om Selma, en svensk kvinna i det 20:e århundradet: det faktum att en av våra största och märkligaste författare tvingades leva hela sitt liv med ångesten för offentlig skam, utan också med hotet om två års fängelse som straff för sina hemlighållna kärlekar.

Av Per Olov Enquist
kulturen@expressen.se