Återtag

Diskussionen om kulturkonservatism leder vilse. Jag ska förklara:
Det kunde varit vid en av fåtalet svenska högre skolor för gossar i januari 1843 men nu var det en kväll utanför Bromma Högre Allmänna läroverk den kalla Stalingradvintern 1943. Vi var 15 år; Dag Lindberg, Sten Ljung och jag. Vi talade om det tyska med en av de unga svensk-tyska nazisterna.
– Det är inte sådana som du, utan det är vi som står för det verkliga Tyskland; arvet, das grosse Erbe, sade Dag.
Om detta var vi övertygade. Fast lite olika i vår relation till detta stora arv var vi och 1843 hade namnen vi nämnde kanske varit något andra. Dag höll på med Eckermans Gespräche mit Goethe, jag hade just hittat Seumes Mein Sommer 1805 (”Svenskarna är fattiga, mycket fattiga; man kan färdas flera mil utan att ens kunna få syn på ett kopparmynt”) och Sten talade med förtjusning om Schwester Monika erzählt und erfährt som han hävdade skrivits av ETA Hoffman.
1843 som 1943 var vi som läsande ynglingar typiska. Inte genomsnittliga utan just typiska. Vi kom från intellektuella familjer. 1943 var de starkt antinazistiska. 1843 hade de varit liberala.

Vi tog det tyska som exempel då det var en tysk vi talade med. Vi kunde annars tagit det franska eller det engelskspråkiga. Dock knappast det utomeuropeiska (utom Tusen och en natt och Bibeln) liksom vi 1843 knappast tagit det engelskspråkiga. Sådan var den borgerliga bildning som bourgeoisien i sin kamp om makten behövde och därmed skapade i vår del av världen.
Vi – ännu 1943 – läste inom en strukturerad tradition, i vilken vi rörde oss i de väldiga översiktsverk som publicerats från slutet av 1700-talet och framåt.
Visst, de härskande idéerna var de härskandes (överklassen härskade genom att behärska själva tankelagarna som Strindberg, och senare Gramsci, skrev) men för var officiell sanning vi gavs av skola och stat fanns också en refraktär motsanning, ofta undertryckt men ständigt tillgänglig för den som sökte.
Det var så den unge Strindberg (eller unge Marx, Darwin, Brandes eller vem man vill välja) formade sig. Det kunde ske officiellt akademiskt men lika gärna (Engels), och alltid huvudsakligen, utanför skolväggarna. Själv fann jag Strindberg ha rätt i skolfrågan och lämnade skolsystemet när jag var 16 för att slippa kontroll och få tid att läsa.
Nog tog de flesta inom den klass som direkt utsattes för den borgerliga bildningen sitt förnuft tillfånga (den som inte är liberal/socialist/kommunist vid 20 har inget hjärta, den som är det vid 30 har inget förnuft) men för den som var stark och egensinnig gav den borgerliga bildningen frihetsmöjligheter.
Men folket då? De vilka inte tillhörde vad som kallades de bildade klasserna (då bourgeoisien och mellanskikten). Det var inte annorlunda. Överheten sökte i husförhören för sin makts skull kontrollera att åtminstone fadern kunde läsa Bibeln.
Folk utnyttjade då sin läskunnighet; bröt först den rätta tron med att nätter igenom diskutera Luther, Schartau och nådens eventuella ordning. Sedan organiserade man sig i frikyrkor, nykterhetsorganisationer, fackföreningar och partier.

När arbetarrörelsen växte fram skapade den också i Sverige – med Gorkijs ord – en mängd ”Beblar”; arbetarintellektuella. De förtrycktes inte av det borgerliga i bildningen; de utnyttjade den. Som min morfar gjorde.
Han hade fyra års folkskola, var socialist, fackföreningsman och nykterist. Han lärde mig läsa Frank Norris och lämnade mig sina förstaupplagor av Strindberg (som han älskade) och sin klippbok från 1900-talets första år. De artiklar han klippte ur Socialdemokraten skulle Svenska Dagbladets kulturredaktion finna alltför krävande för att trycka som understreckare.
Under ett par generationer utvecklade det arbetande folket (i ständig inbördes debatt) studieorganisationer, tidningar, tidskrifter och förlag. Sverige fick till och med det som varken Tyskland eller Frankrike uppnådde (skälen diskuterade Nils Andersson, Ivar Lo och jag för en generation sedan), en riktig proletärlitteratur. Denna ideologiska grund möjliggjorde det reformistiska folkhemsbygget.
Men när arbetarrörelseidkarna (i eget karriärintresse) skulle bromsa det arbetarrörelsens efterkrigsprogram som hotade att ta en samhällelig form förbi reformismen, då kämpade de under något decennium med att lägga ned sina tidningar och förlag och att flumma till studierna, såväl de egna som skolornas. I detta fanns ingen skillnad mellan SAP och det SKP som omvandlade sig i olika förkortningar.
Det är detta som möjliggjort den nyliberala ideologiska segern – och den nuvarande politiska sörjan.

Det är bara att gå hem till unga lönearbetarfamiljer (arbetarklass även om de nu är slipslösa men har vit krage, villa och tror sig vara medelklass) och se deras bokhylla. Deras farföräldrar och morföräldrar och ibland deras föräldrar hade en välfylld hylla med folkböcker. Man läste – ja, man läste! – Ivar Lo och Moa och många, många andra. Själva har de i sina fina hem nu kanske hyllor; men inte för böcker. Där finns blott tv och krafs.
Visst, vår nuvarande unga generation har haft bästa möjligheter till utbildning. Nätet möjliggör därtill att den som till exempel vill lära känna Marx inte behöver skaffa de 10 000 som Brecht menade behövdes, utan bara kan ladda ned. Dock, i varje ja ryms dess nej.
Nätets brist på struktur – rättare dess dolda strukturer – låter allt flyta. Den som söker på Gunnar Myrdal kan få veta att han var nazistisk spion i Sverige på 40-talet.
De nu unga har berövats urskiljningsförmåga genom en historiskt unik av-alfabetisering. Det börjar med MTV klockan åtta och slutar med Counterstrike och World of Warcraft efter midnatt. Åttondeklassare kan därför säga: ”I min klass har ingen läst en bok”. Skit in – skit ut! alltså.
Ja, medvetet kastrerade arbetarrörelseidkarna åt överklassen sina väljare på det att de inte skulle bli förmögna till medvetet handlande när det blev kris – som nu, eller när herrskapet går ut i krig – som nu i Afghanistan.
Om kulturkonservatismen innebure återtagande av borgerlig bildning så vore kravet revolutionärt!

Av Jan Myrdal
kulturen@expressen.se