I hjärntvätten

Anders Johansson (Expressen 19/11) beskriver den kulturkonservative som någon som med upphöjt ointresse inför all dumhet därute drar sig tillbaka till sin länstol med Goethe, Dante och Seneca och bevisar därmed att han inte har förstått någonting.
Att inta en kulturkonservativ hållning i Sverige år 2008 är verkligen inget för den som vill ligga på latsidan. Den kulturkonservative tror nämligen på något, vilket naturligtvis kan förbrylla och förundra en och annan i ett kulturklimat som det svenska: ett klimat som präglas av ängslighet, hållningslöshet och en flockmentalitet värdig vilken fårskock som helst. Konsensus, politisk korrekthet, förutsägbarhet och attityd tycks vara några av ledorden i svensk kulturdebatt.
I ett sådant klimat är en kulturkonservativ hållning radikal.
Att faktiskt, på fullaste allvar, hävda inte bara en moralisk, utan också estetisk realism när årtionden av postmodern, relativistisk hjärntvätt berövat större delen av den svenska intelligentian förmågan till självständigt tänkande är radikalt. Helt uppenbart är det djupt provocerande – att hylla Ulrike Meinhof, vilket orimligt många svenska kulturskribenter ägnat sig åt i höst, väcker inte på långt när lika mycket avsky som när Johan Lundberg (Expressen 5/11) dristar sig till att hävda att det existerar estetiska värden.
Den kulturkonservativa hållningen lyckas röra vid något som är tabu i lagomlandet Sverige: att påstå att något skulle vara bättre än något annat, ha högre kvalitet, kanske till och med större existensberättigande än andra fenomen.
Göran Greider (Expressen 4/12) känner ett ”kristallklart hat välla fram” inför ordet kulturkonservatism och förbannar bildningsidealen. Vi talar starka känslor.
Jag är mer bekymrad över det förakt för bildning och utbildning som frodas på en del kultursidor och också manifesteras i utbildningspolitiken.
 Kunskap får inte längre kosta, varken ansträngning, tid eller pengar. Kunskap är heller inte särskilt intressant. Det finns inte pengar till humanistisk forskning och kultursidorna rekryterar hellre skribenter från radiohuset än från akademin. Ingen vet vad man ska med en doktorsexamen till. Om man växt upp i ett hem utan piano och är den förste i sin släkt att sätta sin fot på universitet är det inte utan att man känner sig lite lurad.

Självfallet ska kulturdebatten spegla samhället och den mångfald av perspektiv, åskådningar och ideologier som vi lever med. Och ja, både True blood och Sapfo har sin plats på kultursidan, om de analyseras kunnigt och intressant (kultur handlar ju faktiskt om underhållning också). Det där med mångfald och perspektiv är något som Elise Karlsson (Expressen 11/12) och Anders Johansson tycks värna om. Deras slentrianmässigt politiserade drapor är typiska för det svenska kultursamtalet där ingen debatt kan föras utan att den heliga treenigheten kön (läs in sexualitet här också), klass och etnicitet måste slängas in som ved i brasan.
Nu handlar ju mångfald om mer än om just kön, klass och etnicitet. Mångfald handlar också om ideologi, och den svenska kulturdebatten är fruktansvärt tråkig eftersom alla är så fruktansvärt ense om att de alla är lika ensamma om att vara a) kulturradikala b) vänster c) goda d) konsumtionskritiska e) feminister f) queera…

Kulturkonservatism innebär inte att förkasta allt ”nytt” för att det är nytt – däremot att ha en viss sund skepsis gentemot samtiden vilket innebär att hålla fast vid ett självständigt tänkande, förankrade i principer, ideal och värden.
Den västerländska upplysningstraditionen, starkt präglad av patriarkalt tänkande med utgångspunkt i en föreställning om ett fiktivt autonomt subjekt, har utan tvekan mått bra av postmodernismens, postkolonialismens och feminismens ifrågasättande.
Det innebär dock inte att allt som skapats och tänkts före 1980 är skit. Det innebär inte heller att allt är föränderligt eller att ingen sanning står att finna – det anser för övrigt inte ens Derrida. Teorier, ideologier, konst eller litteratur är inte goda för att de där diffusa ”alla” som Karlsson återkommer till i sin paternalistiska text, tycker det. Något är gott för att det svarar mot en evig kvalitet, och sådant går inte att rösta om, är inte helt lätt att upptäcka men värt att sträva efter och kämpa för.

Av Ann Heberlein
kulturen@expressen.se