Bildning som ok

Kulturkonservatism? Inför detta ord känner jag ett kristallklart hat välla fram, särskilt när jag hör om den arbetarrörelse som en gång intresserade sig för bildningen men inte längre gör det. För så heter det ju alltid:
En gång, när seklet var ungt, brydde sig rörelsen om kultur och bildning. Nyligen menade Lars Anders Johansson (Expressen 28/11) att författare som Dan Andersson och Harry Martinson ”förkovrade sig” och lät sig influeras av det västerländska kulturarvet. Och jag ser det där i tryck och jag tänker på hur dessa förbannade bildningsideal redan då kunde förstöra hela författarskap.
Så var det med Dan Anderssons prosa. Den blev mycket sämre än vad den kunde ha blivit just för att han förminskade sig själv under tyngden av ett borgerligt kulturarv.
I den vidsträckta Dan Andersson-litteraturen hyllas ofta hans mentor på folkhögskolan Brunnsvik, Niklas Bergius, en jesuitutbildad kulturkonservativ som imponerade på sina autodidakta elever med vittsvävande utläggningar om den västerländska kulturhistorien; högläsning av Goethe varvades med Herakleitos fragment. Inför detta kröp hans proletäre vän Dan Andersson ihop; i brev kunde han berätta om hur liten han kände sig när han gick från deras nattliga sammankomster:
”Ty på natten ha alla de stora andarna tittat in i rummet till de två, den bildade, som kan kalla på dem, den obildade, som fruktar dem, därför att de fräta upp hans själ med sin storhet”.
Det skulle dröja till generationen efter Dan Andersson innan arbetarförfattarna förmådde ta klivet ut i ett språk som bejakade den egna erfarenheten, som suveränt var denna erfarenhet.
Visst läste Martinson Homeros, självklart, men han bröt sig ut ur den kulturkonservativa järnburen genom att exempelvis säga ja till naturvetenskapen. Han tog vad han behövde från de stora andarna, men vägrade frätas sönder av dem.

Kulturkonservatismen kan säkert verka lockande på den allvarligt menande människa som just sett Hål i väggen eller läst en chick-litroman. Finns det inte något verkligt samtal någonstans? Måste man skratta hela tiden?
Filip och Fredrik är fantastiska, när man sitter mittemot dem i en tv-studio är det som att bevittna en språkinstallation som slår allt vad Lars Mikael Raattamaa åstadkommit, men: ingen skör människa kan komma i deras närhet.
Så till den grad är vi idag ockuperade av amerikansk populärkultur att det är fullt tänkbart att vi till slut genomgått den antropologiska mutation som marxisten Pier Paolo Pasolini, i sin till stor del konservativa fasa inför konsumismen, siade om på 70-talet. Bara så kan man för övrigt förklara den måttlösa överbevakningen av det amerikanska presidentvalet:
Vi såg en bra film. Den fick till och med ett lyckligt slut.

När jag läser Johan Lundbergs betraktelse (Expressen 5/11) över den västerländska kulturtraditionen kan jag möjligen spåra en äkta sorg över att så många av oss gjorts främmande inför oss själva. Och även jag ser hur sluten och direkt doktrinär den svenska kultursidesvärlden ibland är.
Men det som stöter bort mig är Lundbergs fundamentala oförmåga att se att det just är hans vördade kulturkonservatism som egentligen på många sätt frodas i det han allra mest avskyr.
Ser han inte att litteraturdiskussionen sedan många år är en angelägenhet för just de sociologiska skikt som han önskar kunde bära upp den kulturkonservativa traditionen? Och att de dessutom gör precis det! 
Ta Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema. Den bär bomber i ett bälte kring midjan. Jag vet inte när jag senast läste ett så naket dokument från den värld som utgörs av det moderna lågbetalda arbetslivet på sjukhus och vissa industrier.
Ändå kan den aldrig detonera, därför att av dess 800 sidor utgör åtminstone 400 ett slags omslagspapper, ja ett stötdämpande emballage som heter språkmaterialism, language-teori eller något annat i samma stil. Katakres? Aleatorisk? Postpolitik? Grubblande läser jag de där orden i hans dikter och tänker:
Livsfarlig härdsmälta innesluten i betong. Texterna skyddas effektivt från att bli lästa av en större publik och de många teoritunga utläggningarna och språkfragmenten som singlar förbi på sidorna känns både som blinkningar till den högsta litterära kasten och avvärjande gester mot den klass vars erfarenheter han gestaltar.

Så olik är Johan Jönson faktiskt inte Dan Andersson: denna oerhörda ”arbetarsubjektivitet” (Jönsons eget ord) som aldrig helt och hållet tillåts kliva fram därför att den omgivande borgerliga kulturen inhägnar den. Radikal samhällskritik, men i en språklig gated community.
Där är ju vår tids kulturkonservatism och jag ser det som en tragedi att den berövar även den bäste bland poeter hans rättmätiga liv bland läsarna.
Denna kulturkonservatism bärs inte upp av någon lite tjurigt fantasilös redaktör på Axess, utan av tjogtals politiskt korrekta litteraturkritiker som skapat ett nytt bildningskomplex som helt enkelt tar död på väldigt mycket av det som Jönsson kallar ”arbetarsubjektivitet”.
Jag tycker mig se hur mycket av den allra bästa samtida litteraturen faller kanonlös genom spalterna.
Inför Åsa Linderborgs Mig äger ingen frågade sig DN:s kritiker: Vad är det jag läser? Hon förstod det inte. En kritiker av Susanna Alakoskis Svinalängorna slog lite skuldmedvetet fast att detta i alla fall inte var simpel debattlitteratur.
Ett av de viktigaste svenska författarskapen, Kjell Johanssons, saknar i dag nästan helt de intelligenta uttolkare som förmår se hans romaner i den stora väv den ingår i. Bortsopad ur den litterära offentligheten är medvetenheten och kunskaperna om den breda realistiska fåra, med sin egen specifika tradition av experiment och radikalism, där det autentiska har en så egenartad och central roll.
För mig är det i första hand inte ett litterärt problem utan ett samhälleligt. Jag ser en kulturvärld som utan att ha förstått det återvänt till de kulturkonservativa mönster som en gång kännetecknade överhetssamhället. Nu är det över oss igen och Andersson och Jönson lever under sträng uppsikt av de stora andarna.

Av Göran Greider
kulturen@expressen.se