Makt och dikt

Under en höst där pengarnas pålitlighet inte längre kan tas för given, har poesins popularitet ökat – det märks inte minst på de historiska Augustnomineringarna: tre, eller kanske rentav fyra poeter!
Men kopplingen mellan poesi och pengakris behöver inte vara konstruktiv: det kan visserligen röra sig om intelligent samhällskritik, men lika gärna om en reaktionär längtan tillbaka till den gamla goda guldåldern av bestående värden. Eller kan man rentav läsa samtidspoesin som ett slags uppgivet bekräftande av marknadsekonomins bluffmaskineri?
Jag blir faktiskt lite orolig när jag läser Sigrid Nurbos bok Sprawl (Modernista) om den allra senaste poesin, språkmaterialismen som den ofta kallas, eller L=A=N=G=U=A=G=E, en term som Nurbo lånar från den löst hållna amerikanska rörelsen som startade på 70-talet med liknande inriktning.
Sprawl har att göra med brus eller spret och är en term lånad från arkitekturen. Den äkta verkligheten är utspridd och spretig. Sprawl är en strävan bort från det komprimerade och täta, en strävan efter att upplösa jaget, tiden och rummet i stället för att bekräfta och förstärka dem.
Sprawl handlar alltså om att släppa kontrollen, att rycka överblicken ur händerna på varje tänkbart maktcentrum. Kontroll är makt, men kontrollen kan lika gärna vara fejkad som faktisk, det gäller bara att sälja in den.

I sina mest underbara stunder har den nya poesin alltså en idé om att gå till botten av kontrollbehovets motsats, maktlösheten. Det är ingen som bestämmer, varken några moraliska eller estetiska överjag eller några rika riskkapitalister som i lönndom med hjälp av lånade pengar styr och ställer med samhället, politiken, arkitekturen, bilismen, maten, kärleken och tankeverksamheten. I ett samhälle byggt av kontrollfreaks utan kunskap, med siktet enbart inställt på det narcissistiska fasadmaskineriet, är den medvetna kontrollbristen förstås en oerhört radikal inställning.
”I den ultimata language-dikten bestämmer du allt själv!”, skriver Nurbo, och hennes ”du” syftar varken på författaren eller diktjaget utan på läsaren.
Eftersom den nya poesin varken vill styra läsaren eller etablera en tydlig diktröst, sysslar den däremot inte så ofta med uttalat samhällshat. Aggressivitet kräver fokus.
Är den nya poesin alltså helt enkelt ansvarslös? Kan det rentav vara så att den, trots eller kanske på grund av sitt syfte att vara neutralt ohierarkisk, antiauktoritär och demokratisk, lierar sig med marknadsekonomins hetsiga individualism och informationssamhällets snabba lösningar och splittring?
Om informationssamhället i sina dåliga stunder går marknadsekonomins ärenden, så är det möjligt att samma sak gäller för den nya poesin. Eller ska man vara snällare och se den som en hyperrealistisk gestaltning av den bisarra hetsen i ett samhälle med alldeles för många skenbara val men få verkliga möjligheter?
Renodlad språkmaterialism, om nu någon sådan existerar, finns visserligen inte representerad bland Augustnomineringarna, men jag gissar att minst ett par jättesprawliga poeter, nämligen Lars Mikael Raattamaa och Johan Jönson, stupade på mållinjen i konkurrensen med Bruno K Öijers inarbetat diviga och superdesignade outsiderstatuskarisma.

Men även om Öijer är den minst språkmaterialistiska av Augustpoeterna, har till och med hans poesi blåst med i en stämning av allmän uppluckring och kontrollförlust – Svart som Silver är ovanligt ofokuserad och prosapratig för att komma från den sene Öijers romantiskt rebelliska, guldålderslängtande tankevärd.
De underbara huvudet på spiken-metaforerna lyser i många av Öijers nya dikter med sin frånvaro, och strategin tycks på gott och ont vara att låta de starka bilderna rinna ut i sanden. Bruno K Öijers poesi håller på att tappa greppet, medvetet eller omedvetet.

Detsamma gäller för övrigt Katarina Frostensons nya dikter i samlingen Tal och Regn, där den ettrigt sinnessjuka lynnigheten slår ut ur det superestetiska allvaret i full och ful potential. Aldrig förr har jag haft så fruktansvärt, gravallvarligt roligt när jag läst Frostenson!
Eva-Stina Byggmästar befinner sig med sina fnoskigt glädjestrålande dikter som vanligt i den enda sfär där kontroll inte leder till makt – i de gulliga och pyssliga domäner där kvinnor brukar få domdera fritt men riskerar att bli bitterfittor på kuppen. Om man inte leker sig igenom det lilla livet förstås – lek är ju barnets sätt att ha kontroll – vilket Eva-Stina Byggmästar gör.

Foto: Rudblom Malin

Hursomhelst, kontroll eller ej – ingen makt uppnås när barn och kvinnor sysslar öronmärkt i små ekonomiskt hopplösa fantasivärldar. På så vis går Eva-Stina Byggmästar den oberoende maktlöshetens ärenden.
Och debutanten Sara Mannheimer! Hon har skrivit årets bästa bok, hon bara måste vinna Augustpriset: Reglerna är en fullkomligt hänförande undersökning av samhällets och den enskilda människans kontrollbehov.
Jag räknar Mannheimers bok som diktsamling, och den är så aktuell att den närmast vänder ut och in på L=A=N=G=U=A=G=E-tanken. I stället för att vägra kontroll kör Mannheimer den gamla metoden ”mer av samma”, och låter kontrollbehovet falla på sitt eget grepp.
L=A=N=G=U=A=G=E har alltså i hög grad påverkat nästan all svensk samtidspoesi, men ännu är språkmaterialismen rätt omedveten om sitt mest deprimerande drag: medlöperiet i individualismens mekanismer. Det finns dessutom ibland ett slags patriarkal, nördstiff och akademisk humor bakom language, som ett slags urfegad brasklapp mot den eftersträvade maktlösheten.

Man kan alltså läsa in ett maktperspektiv i många språkmaterialistiska texter, trots att de strävar efter demokrati och nedbrytande av hierarkier, och detta även om man inte är nån konservativ ulk som bara grundar sina invändningar på den gamla vanliga fientligheten i att inte fatta det nya och ogilla allt man inte kan greppa.
Bristen på självrannsakan lämnar fritt spelrum åt retrogardister och romantiker som enda diskussions-partners, de som bara vill ha tillbaka suggestionen, metaforerna och Tranströmer-stuket utan alltför mycket intertextuellt och postmodernt tjafs.
Därför välkomnar jag verkligen Nurbos sansat sympatiska, pedagogiska bok. Den skulle kunna bilda början till en intelligent självkritik hos spjutspetslitteraturen, i mer sårbar form än anything goes-flörten eller den inbyggda ironin, som ibland ligger farligt nära den självnöjda förgubbningen.

Av Aase Berg
kulturen@expressen.se