Allemansrättens företräde

Förespråkarna för den nu föreslagna fildelningslagen beter sig som skråsystemets försvarare mot 1846 års näringsfrihetslag. För att använda ett ryskt ordspråk bygger de dammar av is om våren. Frågan kommer därför att lösa sig själv efter en relativt kort tid oavsett vilka lagar Sverige och EU stiftar och vilka bråkiga ungdomar som paragrafenligt kommer att bötfällas och/eller fängslas av musikindustrins handgångna.

Därmed över till den verkliga huvudfrågan. Visst är upphovsrätten av ekonomisk betydelse för oss konstnärer, författare, vetenskapsmän, musiker och liknande. Jag som andra behöver pengar för att kunna fortsätta. Inte bara att fortsätta överleva utan fortsätta arbeta. Därför säljer jag texter liksom andra säljer musik eller bilder.
Men som (den i ständig ekonomisk nödsituation arbetande) Karl Marx påpekade nedvärderar den skriftställare sig till ofrihet som förvandlar sitt uppdrag till ett näringsfång. Den avgörande upphovsrätten är den ideella rätten; respekträtten och paternitetsrätten. Den kulturella allemansrätten (för att använda Edenman/Palmes uttryck) är överordnad. Ty den möjliggör människoblivandet.

Den nu införda lagstiftning som utsträcker upphovsrättens skyddstid till sjuttio år efter upphovsmannens/kvinnans död är kulturdestruktiv.
Både för att den medför fnoskigheter som att arvingars arvingar rättsenligt krafsar i böcker och för att lagstiftningen nu försvårar sådana kulturella översiktsverk som utgjorde en grund för det tidiga nittonhundratalets borgerliga bildningsarbete.

Jag har nu begärt hjälp av Författarförbundet att formulera ett testamente enligt vilket allt jag publicerat blir helt fritt efter min död. Den offentliga kritiken finge skydda respekträtten.
Det däremot jag inte uttryckligen gett imprimatur; brev, manuskript, korrektur, har mina arvingar i uppdrag att bränna om jag inte själv hunnit. Under sjuttio år efter min död har de att se till att av andra påträffat sådant inte publiceras. Jag är fullt medveten om att jag med detta går rakt mot två nu gängse juridiska och akademiska förhållningssätt men jag tillhör en äldre tradition.

Av Jan Myrdal
kulturen@expressen.se